Deprimerad och gravid

Jag känner samma sak. Har alltid tidigare drömt om att bli mamma men nu känner jag mig inte alls glad. Kan kanske ha lite med att göra att barnet inte är planerat.
Jag tror inte att man kommer att förstå det hela förens barnet har kommit ut. De brukar ju säga att många bekymmer försvinner när barnet kommer för då har man så fullt upp med det så man hinner inte tänka på sina egna problem.
Har hört att när man är gravid får man antingen lyckliga hormoner eller depphormoner och vi verkar ha drabbats av det sistnämnda.
Visst det kommer säkert att vara en hel del jobbigt när barnet kommer också typ med amning osv men det kommer säkerligen att vara värt det i slutändan.

Det kan ha med dina hormoner i kroppen att göra, dem kan spela dej ett spratt... Eller har du känt så se du fick +??

I en föräldratidning stod det för ett tag sedan att så många som 20% är deprimerade under sina graviditeter... Fortsätt hos psykologen och se hur det utvecklar sig efter graviditeten sedan...

Jag tror inte det är mina hormoner, jag har aldrig känt den där lyckan, inte ens då jag testade mitt plus.
Jag har heller aldrig haft någon stark längtan efter barn och andras ungar tycker jag mest är jobbiga..
Jag är så rädd för hur det kommer att bli. Jag vill verkligen kunna vara lycklig och glädjas åt mitt barn. Det låter så underbart när andra gravida pratar om sitt kärleksbarn, sjunger för det, ömt smeker magen..

Jag har medvetet undvikit vissa människor därför att jag tyckt det varit jobbigt att förklara mig. Eller rättare sagt berätta att jag är gravid och sedan behöva svara på alla frågor.
"ja visst är det underbart" "helt fantastiskt" "det ska bli så himla roligt".
Det är så tabu att känna så här..

Tänk såhär: Det är okej för dig att känna så som du gör! Man kan inte rå för sina känslor, låt dem komma! Du kan bara göra det bästa av situationen. Jag tror att när graviditeten sedan är fullbordad, och du får ditt barn på ditt bröst, så kommer du känna dig lättad. Det kommer att kännas självklart. Det här är ditt barn, din skapelse. Barnet är beroende av dig och ni har ett skarpt band gemensamt. Det kan du inte förneka. Förhoppningsvis kommer dessa känslor när du ser barnet.
Hoppas att det går bra för dig! Och kom ihåg: Det är inget fult att känna som du. Acceptera dig själv! Kram till dig!

Förstår...jätte jobbigt att känna så, men också rätt så vanligt. Jag har haft depression länge och är även nu deprimerad, jag tar medeciner för det, När jag var gravid var jag glad att vi skulle få ett barn men jag var deprimerad då med. Jag är självklart jätteglad för min son, men det känns stressigt att vara mamma, man går hela tiden på högvarv....Jag älskar min son över allt annat men jag kan inte förstå när alla säger att det är så roligt att vara mamma. När vi just fått vår son kändes det ännu svårare, jag kämpade mig igenom varje dag och ville bara dö, brukade tänka "tänk om jag hade vetat hur det skulle bli". Men hela tiden fanns ändå den där kärleken till vårt barn där. Saker och ting har blivit lättare nu då min son är 4mån men när folk frågar om det är roligt att vara mamma ler jag bara och nickar, men kan inte för allt i världen fatta vad det är för roligt i det.

Nåväl i ditt fall får vi hoppas att det är graviditetshormonerna som gör att du känner dig nere. Kom dock ihåg att man kan vara gråtmild i några dagar efter att man har fött och att det också är normalt och skulle du fortfarande en tid efter det känna dig nere så är inte det hela världen, visst man vill vara så där glad och lycklig och ha det mysigt osv osv, men alla känner inte så. Men man klarar det, jag tror inte det kommer att påverka din kärlek till ditt barn när det kommer =)

om du vill prata kan du inboxa mig =)

förresten, är du tillsammans med pappan till barnet och var det planerat?

Jag o pappan är tillsammans och har det jättebra ihop.
Jag trivs med det som vi har nu och längtar inte direkt efter någon förändring...

Är lite rädd för att hamna i depression efteråt.
Jag har varit deppig till och från tidigare i mitt liv och att hamna i det stadiet igen känns inte helt långt borta..

Jag går ju dock hos en psykolog nu, vet dock inte hur det ska hjälpa. Hon vill att jag ska göra bebis verklig för mig. Fundera på vad den gör därinne osv. Det är jättesvårt..
När ska jag göra det? Hur ska jag tänka? Har ni några tips?

Igår längtade jag nåt fruktansvärt efer att kunna ta ett piller som gjorde att allting kändes mycket lättare..
Jag har aldrig ätit några antidepresiva medel tidigare men igår kändes det som jag skulle göra allt för att få stoppa något i munnen som gjorde att det lättade, jag övervägde tom o ta två alvedon men vad hade det hjälpt? Men så kändes det just i den stunden.. Jag var villig att prova allt..

Graviditeten var inte jätteplanerad. Vi hade pratat om familj och barn i framtiden, kanske inom några år. Men inte så nära inpå som det skedde.
Jag "hann" aldrig få den här längtan efter ett barn, den där önskan om att få bli mamma och bära sitt barn. Det bara hände utan att jag var förberedd..
Kanske det har med saken att göra.

Känner igen känslan av att bara vilja ta något som tar bort allt.
När man är gravid kan man ju inte ens dricka alkohol (inte för att just det löser något men)
Skulle vara skönt att få ångestdämpande även om jag aldrig har testat det. Men när man är gravid så kan man väl inte ta sånt heller. Känns helt hopplöst.
En dag när det var som mest jobbigt så tog jag lite hostmedicin, stod på förpackningen att det inte var någon risk vid graviditet. Hemskt nog så hjälpte det lite men det är inget jag tänker göra om då det säkert är dåligt att göra det regelbundet.

I mitt fall att jag mår dåligt så tror jag mycket att det har att göra med att vi inte kommer att få någon vettig föräldrarpenning och då känns det som att man måste göra allt när barnet kommer ut, både ta hand om det, plugga och jobba samtidigt. Medan många andra bara kan koncentrera sig helt och fullt på barnet.
Oroar mig väl mycket över hur det kommer att bli och känner mig stressad..

jo det har säkert med det att göra, att du inte var förberedd. Hon sa att du skulle göra bebisen verklig för dig själv, hon tänkte väl att du skulle tänka ungefåär så här: att det lever en liten människa innuti dig, en människa du och din partner har gjort. Fundera på hur den kommer att se ut, vilken hårfärg och ögonfärg? Tänk på alla söta kläder du får klä den i när den kommer ut, tänk på en bebis underbara doft och dess mjuka hud....äh vad vet jag =D men något i den stilen, då blir det nog mer verkligt.