Min sambo är muslim

en praktiserande muslim kan inte bo tillsammans med någon han inte är gift med.

du kan ju fråga honom om hans syn på saker, alla är olika och ingen ser livet på samma sätt. Fråga om vad han förväntar sig från dig och hur han vill att era barn ska uppfostras, som muslimer eller inte.

Ja, vi är ju gifta enligt Islam. Men jag tycker bara att just denna religion är lite väl trångsynt jämfört med andra, t.ex kristendomen.
Ja, ja. Det ordnar sig säkert.

De flesta religioner är lika i grunden, sen praktiserar folk det olika. Du praktiserar väl inte kristendomen och då tycker du att Islam är trångsynt. Jag har ju varit både och (kristen och muslim) och det är ingen större skillnad.

min pappa är muslim och min mamma var inte det,och det funkade rätt ok,som du sa det var mest kulturen som spelad in,vilken högtider man ska fira osv,vi firade allihoppa)))
Men visst finns det problemer med,vi fick inte äta gris,så min mamma gömde det bakom brödboxen haha
Och så fick jag bära sjal när jag följade med till mosken och sånt ,men det tyckte min mamma var helt ok,när jag växte up har min pappa inte tvingad mig till någonting,jag har till och med konverterad mig och är nu katolik,men det har jag valt helt själv min mamma var inte troende alls.

Det kan säkert funka, det beror nog på hur den icke troende väljer att leva sitt liv. En pratiserande muslimsk man accepterar nog inte vad som helst skulle jag tro. Sen tror jag nog att det kan bli en och annan kulturkrock, det blir det mellan mig och min man med ibland trots att vi båda är muslimer. Önskar er lycka till!

Tänk också på att om du skaffar barn med honom så ska barnen uppfostras enligt islam.

Jag är inte muslim utan kristen och lever med en man som inte är troende åt varken höger eller vänster.
Du skrev: "Men jag känner att det vore intressant att bolla lite med någon som vet hur det är att dela livet med någon som anser att Islam är det viktigaste han har då jag anser att kärleken är viktigare."
För mig är Gud det viktigaste jag har men det innebär ju inte att jag kan älska en person oändligt mycket. Som jag ser det är det två olika kärlekar och den ena kärleken är stark här och nu medan den andra (till Gud) är stark här, nu och efter jordelivet, därför kan man väl säga att tron är viktigare då det som den innebär är mer bestående än kärleken till en annan människa. Det innebär INTE att den kärlek som din sambo känner till dig är mindre än vad en icketroendes kärlek skulle vara!

Om man tar sin religion på allvar, eller är övertygad ateist, eller har vissa bestämda åsikter som inte passar in med partnerns ideologi (det kan också vara politiskt eller något annat avgörande) ska man passa sig jättenoga innan man skaffar barn, i alla fall om man tänker vara ihop senare också. Jag skulle också passa mig för en man från ett sånt land, där fadern automatiskt får vårdnaden om han känner för det.

Det finns t o m konflikter i barnuppfostran mellan katoliker och protestanter; religionsundervisning och första kommunionen t ex.

Tänk efter först. Om mannen inte kompromissar, så är det du som måste gå med på allt. Om du t ex absolut vill kunna skicka barnen till kyrkans barntimmar, på simning (pojkar och flickor tillsammans), på disco och mannen inte är beredd - ja, då har ni ett problem.

Ja... Det är ju ingen dans på rosor det här. Vi har pratat väldigt mycket (och definivt varit oense) om allt ifrån barnuppfostran till allt som gäller mig. Det är svårt det här.
Jag har ju själv också konverterat till Islam då min sambo insisterade på det i början av vår relation. Jag tänkte att det är väl ingen big deal, jag var inte särskilt troende som kristen och tänkte ta det hela väldigt långsamt med Islam också.
Min sambo har hela tiden varit den som sagt till mig att jag ska ta det just långsamt och jag behöver inte bli liksom pushad att göra något jag inte vill.
Det viktigaste för honom är att man bara inte är ateist utan har respekt för Gud och sina medmänniskor. Och att man lever efter vad Koranen säger.

Så det har ju känts bra. Han är en fantastisk person på alla sätt och vis.
Han kommer ju från ett arabland och jag har aldrig varit orolig att han skulle automatiskt få vårdnaden om våra eventuella barn eftersom han känner så pass starkt för att ett barn måste vara med sin mamma.
Men det är jobbigt när jag kan känna att vissa saker känns fel för mig och jag känner mig ibland inte riktigt fri då jag försöker följa Islam.
Samtidigt så lockar det mig på ett annat sätt. Det är verkligen inte lätt.
Jag vill ju att min barn ska få en så bra uppväxt som möjligt.

Jag skulle inte gissa på att "ja ja, det ordnar sig väl".