Hur vet man om han är mannen i mitt liv? Hur visste ni?

Om du undrar så kanske det inte är rätt...

C

sådant man känner på sig =)

Efter våran första dejt fick jag bara känslan av att han kommer jag att gifta mig med. Nu snart 5 år senare så har vi gift oss, hus, barn.

Ok....mmm. Så man ska inte ifrågasätta, om det är rätt?

missboss: Låter bra det, men har du aldrig ifrågasatt relationen överhuvudtaget? Inte det minsta?

Med min man tog det några veckor innan det sa "klick" men då var det som om inget annat fanns... Allt fungerade och det var inget att snacka om!

Sen har det väll funnits dagar och det finns säkert stunder hela tiden då man verkligen undrar Men då föreställer jag mig att leva med någon annan ur bekantskapskretsen, bara för att jämföra och inser snabbt hur bra jag/vi har det  

ucka: Tack! Så jag är inte helt galen om jag får den här oron i perioder?

Tror du det är normalt från bådas håll att ibland fråga sig?

man bara känner det på sig :) klart man kan ifrågasätta och vara rädd/nervös inför framtiden. men man grubblar inte ens 10%så mycket som man gör när det inte är rätt. ;) det är väll mer när man själv inte mår bra, är stressad och man går varandra på nerverna som man kanske tänker i de banorna men de slår man ur hågen väldigt fort igen :)

Med min fästman sa det klick vid första riktiga dejten. Jag visste då att han var den som jag ville ha barn med och gifta mig med. Idag har vi en son på ett år, är förlovade sen två år tillbaka och ska gifta oss i framtiden. Dock i svåra perioder ställer man sig frågan om det är rätt. Men sen räcker det med ett leende och alla frågorna har fått svar. Visst vill jag vissa dagar slänga ut honom med huvudet före, men jag kan ALDRIG tänka mig ett liv utan honom. Jag vill ha hans svettiga fötter på mitt soffbord. Och jag vill behöva påminna honom om att spola efter sig. Även ifall det gör mig galen ibland så kan jag inte tänka mig ett liv utan han, med alla hans brister och fel. Och jag vet att han känner likadant för mig.

det tror jag verkligen... Jag skulle då vara vansinnigt fundersam om jag var ihop med mig

Men kan någon någonsin veta... Jag har svårt att tänka mig att man t ex gifter sig eller skaffar barn(planerar) om man inte är så säkra på varandra som vi är. Men bevisligen så funkar det ju inte för många ändå!
Min högst personliga analys är att alla förhållanden mår bra av att man ser in lite utanför ifrån ibland. Och att alla förhållanden kräver jobb! Du är nog inte mer galen än någon annan... och det är nog klokt att inte ta alla känslor för givet!

Jag tror att man kan analysera för mycket i ett sånt sammanhang, särskilt om man börjar komma upp i en ålder då man känner att man vill ta framtidsbeslut om att stadga sig och skaffa familj. Att analysera på det sättet kan ju vara en styrka men det kan också sätta krokben för en.

Om allt inte känns hundra med din partner måste du ringa in vad som inte känns bra och sen försöka avgöra om det är något som kommer att förändrar eller något du kommer kunna leva med. Lättare sagt än gjort, kanske.

Att dina tvivel skulle vara ett tecken på att inte är rätt tror inte jag. Visst kan det vara så, men det kan lika gärna vara precis tvärt om. Den dagen min man och jag räknar som dagen vi blev ihop på riktigt var samma dag som jag hade planerat att dumpa honom. Jag kunde rabbla upp hur många fel på honom som helst. Mina rädslor då handlade om att jag vara rädd för kärleken, förstod jag i efterhand, inte att det inte kändes rätt, egentligen.

Jag tror inte man ska vara rädd för att satsa, faktiskt. Känns det bra nu, vill man inte  vara utan sin partner nu,  och känns det som det skulle gå att bygga en positiv framtid tillsammans, varför tveka? Ingen kan veta hur det blir i framtiden i alla fall.

Jag och min man har varit tillsammans i 10 år i år, och jag har tvekat i omgångar. Särskilt tufft har vi haft det i perioder sedan vi fick barn, men jag älskar honom och på det stora hela vill jag inte leva med någon annan, så då utgår jag från att det är det som gör att han är "rätt" för mig.

jag bara vet de när ja tittar på han

han är den som jag vill leva med...

Det är väl klart att man måste få tänka så! Och vara livrädd emellanåt. Men sen tror jag på att leva lite för stunden och lämna oron bakom sig. Om allt känns rätt nu är det säkert rätt. Vad som är rätt om 10 år.. eller 50 år kan ingen veta idag.

Jag visste inte förrän jag hade förlorat honom : ) insåg att så mycket som jag saknade honom i mitt liv så kunde det bara inte vara någon annan.

Men det var ju så dags att tänka på det då... : )

Vilka enormt fina svar...det är helt underbart att höra att jag inte är den enda som är så här knasig...

våga satsa: vilket intressant inlägg..! Och att ni klarat 10 år trots att du tänkt kring detta i perioder....

Bör man prata med sin partner om detta eller är det alldeles för elakt? Han är ju min bästa vän, men samtidigt kanske jag måste hålla detta för mig själv ändå......hur gjorde ni?

Hahaha, nu inser jag att det låter som om jag försöker motivera mig själv till att min man är rätt för mig ofta - det gör jag inte  Men att jag gjort det i perioder då vi haft det jobbigt, det är sant. Det är ju också en slags vardagsflykt inser jag, att fundera på om gräset skulle vara grönare någon annanstans.

Min erfarenhet är att det är bra att prata, men inte prata för mycket. Man måste ju kunna vara ärlig och öppen i ett förhållande, men hur ärlig och öppen beror nog på vem man är tillsammans med också, såklart.

Min man, som också är en analytisk grubblare som jag faktiskt har desutom gett mig ett av de bästa tipsen någonsin för folk som oss. Hans tips är att man ska tänka på ett problem fem minuter om dagen, inte mer. Kan man inte lösa det på fem minuter kommer man inte kunna lösa det den dagen i alla fall och då kan man lika gärna ta en paus ifrån det och tänka på igen i fem minuter nästa dag istället. Och så vidare.

Har man akuta problem fungerar inte detta råd så bra kanske, men om man är en allmängrubblare som ofta snöar in i funderingar är det faktiskt ganska effektivt. Nu säger inte jag att du, ts, är en analytisk grubblare men om du känner igen dig i det kanske rådet kan vara till hjälp

Haha, han är kanske inte mannen i mitt liv, vad spelar det för roll. Jag vill leva och har barn med honom i en överskådlig framtid. Man kan inte sitta och vänta i evigheter. Antingen bestämmer man sig för att man vill eller så bestämmer man sig för att man inte vill. Och då blir man förmodligen kär i någon annan såsmåningom.

Herregud jag blir rädd av tanken att man måste veta att partnern är hundra procent rätt och den man vill leva för evigt med!

Man kan aldrig veta hur framtiden blir!

Som några har skrivit: lev för stunden! Det räcker att se några år framåt på sin höjd.

Pusselbitarna bara föll på plats en dag. Jag visste bara =)
Sen om man tror att allt är rosa gulliga ulliga moln hela tiden har nog misstagit sig vad kärlek är. Han är också den enda pojkvän jag haft där jag har sagt ett klart ja till att honom kan jag leva resten av mitt liv med, utan att det faktiskt skaver någonstans.

Va skönt att höra att jag inte är helt ensam om dessa tankar...

Jag kan drabbas av en sån enorm stress över framtiden när grubblen sätter i.....och dom stunderna då jag bara ser allt negativt.....t.ex. då man är osams eller har meningsskiljaktigheter.

Anonym (våga satsa): Ja, jag är absolut en allmängrubblare. Och han med!! Huh....två med samma problem.. Jag grubblar på allt och inget tyvärr....

Men tycker ni man bör prata om detta inom relationen, eller kan det såra??