Överbeskyddande?
Jag har en son sen tidigare förhållande (5 år) som bor vv hos mig. Min nuvarande man och jag har en gemensam dotter (1 år). Min son älskar dottern, månar om henne och vill gärna hjälpa henne och leka med henne. Tyvärr är min man som en hök och bevakar dem och är så snabb på att säga till sonen vid minsta sak. Allt ifrån att han inte ska hålla i tjejen, inte dra så hårt i armarna när de dansar, till att han inte ska gosa eller pussa om han är förkyld. Ibland är det befogat, ja. Och självklart måste han få skydda sitt barn. Som biomamma till båda, är jag naturligtvis rädd om båda, men jag tycker att han är så orättvis ibland mot sonen. Ett exempel häromdagen var när han sa till sonen att inte skrika nära dotterns öron, men när dottern skrek sa han till sonen att han måste skydda öronen från hennes skrik. Det är som om det alltid, alltid är sonen som gör fel och han kan aldrig låta de leka ifred ifall, ifall..
Jag märker på min son att han är såå rädd att göra fel. Om det ibland blir fel är det förlåt och han blir ledsen. För minsta lilla och det skrämmer mig. Jag känner mig ofta som världens sämsta mamma som låter min son ha det så här. Är det jag som är överbeskyddande? Min man är bra med sonen i flera sammanhang, han ritar med honom och de bakar ibland ihop osv. Är min son stor nog att förstå att min man är på ett sätt mot honom och ett annat mot dottern? Sonen har en suverän pappa för övrigt.
Finns andra biomammor (och styvmammor) som kan hjälpa mig hur jag ska tänka för att må bättre?