Någon mer än jag som tycker att det är ootroligt svårt att vara Tonårsmamma för första gången??
Tycker det är svårt att veta vad som är rätt och fel, var man ska sätta gränser.....
Och VEM har man att fråga....stackars arma "första" barn som får utsättas för denna försöksperiod med mej som förälder...:-d
Men jag brukar gå på magkänsla....hur gör ni andra??
Du gör helt rätt, gå på magkänsla, hur skulle du själv vilja bli behandlad/mött? ha det som måttstock så ordnar sig det andra, det finns ingen perfekt manual att följa utan du känner bäst vad ditt barn behöver. Det stora misstaget jag gjorde som förstagångsförälder (jag var 22år) var att jag ville göra allt "rätt" har rätt sovrutin, sätta rätt gränser..osv.. idag ångrar jag det och kjag kan se att min äldsta har blivit en mer nervös och osäker person än min son som jag gett fullt förtroende från dag 1, jag har känt vad han vill, brottats med mig sjäv "vad är egentligen det värsta som kan hända?!" om hittat en väg som funkar för alla. Man kanske kan säga att jag vrot mer "slapp" med honom, hansov i vår säng öngre, han sitter lite som han vill vid matbordet osv men han är en otroligt trygg och glad och självsäker liten krabat och det är väl ändå det vikigaste?
Som förälder har man obegränsad makt över sina barn och det är viktigt att inte missbruka den, som talesättet säger "med stor makt kommer stort ansvar" säg inte nej bara för att säga nej, tänk först efter varför du säger nej och om det verkligen är så viktigt? Då blir de gånger du verkligen säger nej mer genomtänkta och "riktiga" och framför allt mer auktoritära. Mina son vet att när mamma väl säger nej då är det nej och inte öppet för vidare diskussion, men märk väl, då har han redan fått blivit hörd!
Tror du är jääteduktig, du reflekterar över din egen mamaroll och bara det visar att du är kärleksfullt engagerad och mer än så behöver ingen bebis ; )
Går oxå på magkänsla och ett sunt förnuft men som stockholmsmamma skriver så försökte även jag skydda barn nr 1 med olika regler och till viss del krav,,,,medan nr 2 har haft det betydligt friare,,,,Jag fick oxå barn tidigt
Du refelektera över din roll och som sagt ingen annan än du känner barnet och det finns inga manualer hur man ska göra(även om jag önskar det ibland)!
tjooo.. e oxå en tonårs morsa... tyckte inte de va så jättesvårt.... som tjej så har man "det" inbyggt liksom.... kan tillägga att de va tvillingar... nu har jag 4 :D... å e väl fortfarande relativt ung då jag e 24 :D
Vilka underbara svar!!!
Helt plötsligt känns allt såå mycket lättare!!!
Men jag är nog rädd att göra "fel"...va som nu är fel....
Men man lär sej väl...var 20 år när första grabben kom,så är 33 idag...och hans kompisars föräldrar (de flesta) är bra mycket äldre än va jag å pappan är....så man känner sej lite påpassad ibland som att typ: kan dom två verkligen klara av detta med gränser, det känns som att bara för att man är relativt ung...så finns det inge gränser...låter skumt men det finns förutfattade meningar många ggr för att man är just en "ung" mamma!!
Mång ablir ställda när jag tar upp saker å ting, och vill ha lite koll på vilka kompisar sonen häger med....känner mej rätt ensam att vilja påverka kompisgänget om man märker att det börjar barka åt fel håll....Men jag kämpar på då, å går på magkänslan, men ska åxå ta till mej det där med att tänka sej för innan men nekar och säger ne,...bara för att det är lättast!!!!
Tack ska ni ha goa människor, känner mej lättad!! //Anna 