Min sambo går in i TOTAL tystnad vid konflikt och kväver mig - hur göra?

Oj, äntligen nån mer som har en man som jag! Inte för att jag ens önskar min värsta fiende detta beteende förstås.. Min man kör med "silent treatment" också. Jag tror inte att han gör det medvetet för att skada mig, men skadar mig det gör det! Jag blir helt GALEN till slut, mår så jäkla illa, får ångest och ber som du om ursäkt osv osv. Min man kan dessutom hålla på i över en vecka. Som längst tror jag 2 eller 3 veckor! sjukt! Han går förbi mig i hallen och liksom hoppar till för att inte snudda vid mig, kollar förbi mig, ligger så långt ifrån mig han kan när vi sover, om inte i ett annat rum. Och säger INGET. pratar med vårt barn och låter så jäkla charmig mot kompisar i telefon etc, men HELT tyst mot mig. Detta TÄR. Jag har till och med fått dubbelslag på hjärtat några gånger av all stress och andra ångestsymtom .

Jag har aldrig hört om NÅN annan som har en man som jag, så jag blev så förvånad när jag läste ditt inlägg TS!

Du, nu tar du dig i kragen och ställer krav på honom - antingen tar ni tag i detta och går och pratar hos någon, eller så lämnar du honom!!! Jag menar det verkligen.

Det han utsätter dig för är så jävla elakt!!!

Jag menar inte att man vind för våg ska lämna sin partner när man bråkar, tvärtom så tycker jag att man ska kämpa, men när någon på ett så utstuderat sätt gör på detta sätt för att medvetet vara dum så är det illa... Tänk på signalerna som ert barn får! Barn tar efter sina föräldrar...

Oh, jag har haft en sån karl (nån av er som landat hos honom, tro?).

Jag dumpade honom till slut, orka med en karl som beter sig som fyra år liksom..? Tyvärr uppvisar min nuvarande sambo vissa tendenser åt det beteendet oxå, men han svarar åtminstone på tilltal och tjurar inte mer än nån timme (och säger sig vara mest arg på sig själv som reagerar så, inte på mig. Men det är väl skit samma för mig, upplevelsen i min ände är ju densamma, oavsett vad han är sur för och vem han är sur på).

Det är fult, lågt, omoget och otrooooligt elakt att göra så mot nån, särskilt den man lever med!!

Tack för era svar, även om jag också blir ledsen över att läsa att det finns andra som har det likadant. Det här är det absolut värsta jag varit med om i mitt liv och jag önskar heller ingen annan detta.

Ja, det är jävligt elakt när han gör så. Fy fan, jag mår verkligen dåligt då.
Jag har försökt triggat honom och skrikit åt honom i frusturation att han ska slå mig istället, men han bemöter det med... just det, tystnad.

Jag har pratat med honom sen efteråt, men nästa gång är det likadant igen... Oftast tar det "bara" två dygn, men ibland längre tid. Men efter några dygn med total sömnbrist, och nästan ingen mat för min del, så är jag nästan redo för psyket. Så känns det när det är som värst.

Ska föreslå att vi tillsammans går och pratar med någon... familjerådgivning eller vad som helst.

Om det är någon mera kvinna (eller man) som varit i min sits, får gärna berätta om ni har någon dunderkur på detta problem. Råd mottages tacksamt.

Och anonym i inlägg nummer 3: jag kommer att lämna honom om det inte blir bättre snart. Jag orkar inte detta längre snart.

JAG är också så....tyvärr...har blivit bättre men önskade att det kunde bli ännu bättre.
I mitt fall så är jag så KONFLIKTRÄDD att jag inte vet var jag ska ta vägen.
PROBLEMET med det hela är att jag samlar allt inom mig (för någonstans samlas den) och sedan bryter helvetet lös på någon som uppfattas som INGENTING (vilket får mig att framstå som en idiot istället).
I en mans fall kan det var lite farligt att samla all ilska i sig på det viset, då de oftast är fysiskt starkare och kan hamna i konflikter både ute på stan och hemma av fel anledningar (kanske på något som är materiellt istället för känslomässigt).

Ett förslag?
Ta och gå vid första nästa tystnad och låt han lösa allt med barnet och jobbet själv. Berätta INTE vart du ska eller att du blir borta.
Åk till någon! Sov över två nätter!

*host*
Jag bet min karl HÅRT i armen senast han gjorde så mot mig... vi var på stan, han blev sur och tog bara ungen och sa "kom nu så går vi" och gick åt ett annat håll. jag blev så jäkla frustrerad, och skämdes efteråt, men jag tror att han hade vett att skämmas en del han med...

Nån gång har jag helt enkelt bara gått ut, utan att säga nåt. Bemödar han inte sig inte med att prata med mig behöver jag inte vara hemma... det räcker för att få min nuvarande att inse hur hans beteende påverkar mig. Tveksamt om det hade räckt för mitt ex (som kunde vara tyst i dagar, om inte veckor).

Man kan ju tyvärr inte ändra på någon annan än sig själv. Det måste ju vara din man som VILL ändra på sig för att nåt ska hända. Hur skulle du kunna nån fram till honom? Han är ju säkert ute efer att såra dig när han beter sig så, men frågan är om han inser hur MYCKET han sårar dig?? några sessioner familjeterapi kanske skulle funka? Att han inser att han faktiskt riskerar att förlora dig - är det mer värt att vinna några fåniga känslomässiga poänger för att han är sur än att ha kvar er relation? Men föreslå inte familjerådgivning. KRÄV det!

åh fy, det hade jag aldrig klarat, jag hade börjat kasta saker på honom efter max 15 minuters ignorering.

De beter sig så där därför att det lönar sig! Eftersom ni ber om ursäkt och i princip lägger er platt och går med på nästan vad som helst, så har det blivit en lönande strategi för honom att få er fogliga, och slippa ta sin del av skulden i en konflikt.

Och han kommer att fortsätta så länge det fungerar! Var så säker.
Det absolut enda som hjälper, är att sätta ner foten ocrdentligt och helt enkelt inte acceptera ett sånt här omoget beteende en endaste gång till!

Nästa gång det händer (eller helst om du kan förekomma honom) så förklara att du verkligen fått nog av dessa barnsligheter, och om han inte är man nog att reda upp en konflikt som en vuxen människa, så kan han sitta och sura i sin ensamhet, för den här gången tänker du inte komma krypande! Åk till nån vän eller förälder och säg att han kan återkomma när han är mogen att prata om saken! Och se till att stålsätt dig, och ge dig inte!

Hur kall han än kan verka, så kan du vara säker på att det biter, men kanske låter han dig gå i alla fall, mest för att se hur långt du är beredd att gå. Kanske ångrar du dig i dörren...? Men då gäller det att se till att inte göra det! När han väl fattat att du faktiskt gick den här gången, så kommer han nog att ta sig en rejäl funderare.

Och hur dåligt du än mår, så glöm inte att det är du som har övertaget i det här skedet! Era återstående konflikter hänger på hur du agerar nu! Ger du upp, kommer han aldrig mer att ta dig på allvar.

Lycka till!