Hur fixar man att bryta upp när man har barn tillsammans???

Måste barnen bo VV då? Det är väl bra för alla inblandade om ungarna har ETT fast "riktigt" hem och EN riktig tryggpunkt?

Kommer han aldrig att gå med på. Men jag förstår vad du menar... Ja det hade ju varit det bästa med EN trygg plats.. Usch, vad jobbigt.. Hur orkar man? Kanske är det bättre att stanna kvar i förhållandet. Problemet är att han har varit otrogen, ljugit och svikit mig så många gånger. Jag har tagit honom tillbaka då han bönat och lovat ställa ALLT till rätta osv.. ( detta var ca 2 år sedan) Tilliten har inte kommit tillbaka. Inga förklaringar. Jag väntar än. Men Nu vill han leva krogliv och hänga ute. Jag står inte riktigt pall för det förrän han lagt tilliten tillbaka...dvs förklarat ordentligt det som har hänt. Ja, det är en lång historia..

Det är lätt, man vänjer sig till slut. Kan vara skönt och vara barnledig ibland. Är jobbigt och vara ensamstående.

mitt ex var stenhård på att han skulle ha varannan vecka. vilket jag inte visste heller hur jag skulle klara av. men han har nu ändrat sig och vill bara ha varannan helg.
vilket iofs är bättre för mig då jag får träffa min dotter mer men förmodligen inte det bästa för henne. så det kan ju vara så att du inte behöver vara ifrån barnen så mycket.
många killar blir konstiga/annorlunda när man brytit upp.

det är jätte jobbigt och svårt, man tvivlar många gånger på om man gör rätt.
men det är som man säger, bättre med 2 lyckliga föräldrar på varsitt håll än 2 olyckliga under samma tak.
och på det stora hela mår jag bättre nu. jag slipper må dåligt för att jag är fast i ett förhållande som inte funkar. och det är värt det. på något sett orkar man för man måste och tillslut blir det bättre.
jag har hittat mig själv igen och är glad större delen av dagen istället för att irritera mig på att behöva göra allt själv och vara ledsen för att man känner sig oälskad.

min dotter var lite mindre än 1år när vi separerade och på henne har man inte märkt någonting. hon är glad och trygg precis som vanligt. fast får se hur det blir i januari när hon inte längre kommer träffa oss båda varje dag.
jag gjorde felet att jag tänkte bara på att ge min dotter en hel familj. men när jag ställde frågan vad vill jag? vill jag leva mitt liv såhär? så insåg jag hur olycklig jag var.
tänk efter vad du vill och vad som skulle få dig att må bra. om inte barnen funnits vad hade du gjort då?
tror ofta det är det man måste följa om man redan prövat allt för att fixa förhållandet.

Håll hårt på att han får ha ungarna varannan helg, och även träffa dem stundtals under veckorna. Om han ändå mest är intresserad av att leva ungkarlsliv kommer inte ungarna att platsa hos honom vv.

Jag separerade från min sambo efter 12 år vi har 4 barn tillssammans,jag har gjort ALLT som handlar om barnen själv från första stund har aldrig fått ngn hjälp från honom,när vi separerade va våra barn 9 4 o tvillingarna va 5 månader,han skulle absolut ha vv vilket jag inte fattade eftersom han aldri brytt sig,jag trodde jag skulle dö utan barnen,men de har fungerat hur bra som helst.o nu tycker jag att d är rätt skönt när jag blir barnfri o bara kan vila.

Stanna för sjutton inte kvar i förhållandet bara för barnens skull, aldrig! Jag har flera bekanta som separerat av en massa olika anledningar någon har barnen varannan vecka och någon har halva veckor och någon har barnen heltid förutom någon helg i månaden och någon har varannan helg, i alla fallen så har barnen inte lidit av uppgörelserna. De flesta föräldrar oavsett vem det gäller så är det en omställning de första månaderna men jag tror att av mina vänner som är separerade är de mycket gladare och piggare efter att ha fått lite avlastning med barnen ett tag. Själv är jag nyseparerad sedan 2 månader tillbaka och dottern bor hos mig heltid och pappan träffar henne när han har möjlighet, första helgerna kände jag panik, har inte varit ensam en helg på 5år utan barn och utan man på 10 år. Jag ställde mig frågan om och om igen VEM ÄR JAG? Nu kan jag säga att jag njuter av att inte ha några måsten de helger då dottern inte är hemma. Det är ju naturligtvis olika för olika personer men stanna inte kvar i förhållandet om du inte trivs med dig själv i det eller er tillsammans bara för barnens skull.
Lycka till!

Min tanke är oxå att barnen kanske skulle må bäst av ETT hem, tills de blivit lite äldre iaf. 1-3 år är en viktig ålder ur trygghets synpunkt o kan vara avgörande för hur barnen kommer att må sen. Hoppas ni kan lösa detta.

konkelbär skrev 2008-12-12 07:56:08 följande:

Om det är bäst för barnen att bara ha ett hem så vad är det som säger att barnen ska bo hos just mamman? De kan ju lika gärna bo hos pappan då?

Anonym skrev 2008-12-13 23:29:02 följande:

Håller verkligen med dig om detta!

Alla som säger att VV känns som ett jobbigt alternativ och inte alls kan tänka sig detta och att barnet behöver ETT hem. Skitbra, då kan väl ni tänka er att låta barnet bo hos den andra föräldern på heltid?

Man är två om att skaffa barn och fungerar inte relationen bör bägge föräldrarna ta sitt ansvar med VV tills barnen är mogna nog att bestämma hos vilken förälder de helst vill bo hos.

Hej, Hur har det gått för er?
Kram

Förstår dig helt Måste separera och har en dotter på snart 2 år. Känner själv att varannan vecka är för lång tid så tänkte börja med 2-3 dagars intervaller. Anser dock att barnet har rätt till båda sina föräldrar så min själviskhet får jag svälja (skulle ju vilja ha henne heltid) Tänker också att man får passa på att jobba över, städa, träffa vänner de dagar man är själv så kan man gå in 110% de dagar man har barnet/barnen. Då får de ju mycket mer utav båda sina föräldrar som om de stannar i ett dåligt förhållande kanske bara orkar ge 50%. (är iaf vad jag försöker intala mig själv )

MIn sambo hjälpte inte till mycket med lillkillen. Separerade på mitt initiativ när han var 1,5 år. Min fd ville straffa mitt beslut med att säga att han skulle ha lillkillen VV. Jag ringde soc och kollade som sade "VV är inte att rekommendera för barn under 4 år, för lång separation från båda föräldrarna när de har kass tidsuppfattning. Hellre ofta och kortare träffar än VV".

Jag tyckte vår son skulle få ha en fast punkt och vi kom då överens att han bor hos mig på veckorna. Vi har honom varannan helg. + hans pappa hämtar honom på dagis 2 dgr/v som de umgås och sedan lämnar han honom hos mig en stund innan läggdags på kvällen. Vi bor hyfsat nära varandra.

Å ena sidan får min fd det glidigt och bara leken och jag får ta alla lämningar på dagis, läggningar på kvällarna och vaknandet på nätterna. Å andra sidan får vår son en fast punkt, jag ser att han blir glad av att träffa sin pappa och jag får ha honom mycket och slipper vara utan honom VV.

Jag och min samob har precis separerat och jag förstår verkligen vad du går igenom. Det är verkligen inte lätt!

Vi bestämde att ha barnen lika mycket, men inte vv eftersom våran minsta bara är 1½. Så vi har varannan helg och två dagar åt gången på veckorna. Men det är väldigt fritt och vill våran älsdta grabb vara hos den ena på dagen och den inte är borta eller upptagen får han det.
Det viktigaste om ni ska ha barnen lika mycket, tycker jag, är att du och din sambo inte bråkar om barnen. Det är ju inte det lättaste, men att alltid sätta barnen i första rummet är huvudsaken för en lycka skilsmässa.

Nu är det så att vår grabb, han är fyra år, helst vill vara mer med pappa. Pappan bor kvar i huset och det är ju hemma för pojken och han har inte riktigt bott in sig i min lägenhet. Och hur jobbigt jag än tycker att det är att inte få ha min pojke att sova hos mig så m¨ste jag ju tänka på honom. Så nu ska han sova hos pappan och vara med mig på dagarna de dagar som är "mina".
Men lillan har inga problem med att sova på två ställen så hon kommer sova hos mig de dagarna som är mina.

Äh, jag vet inte vad det vart av det här inlägget, men du kanske kan få ut nånting av det eftersom vi har barn i samma ålder.
Kram iaf

Oj vad jag knner igen mig i det många skriver här. Vi har inte separerat men jag ståt inte ut mkt längre, dock vill sambon fortsätta vara tillsammans. Våra barn är 5 och 2 och detvärsta med en separationär att förlora halva tiden med mina barn.
OM/När vi går isär så skulle jag vilja att barnen hade nån mer dag hos mig än pappan eftersom jag nyss varit hemma med dom i 2år och jag gjort det mesta och dom är vana med det, typ 4 dar hos mig och 3 dar hos pappan.
 Men självklart vill pappan o jag ha lika mkt tid så jag kommer isf föreslå 3 dar i stöten hos vardera förälder både för barnens och vår egen skull. En hel vecka direkt ärlänge utan barnen, 3 dar kan man bita ihop.

Som någonovanför skrev så ärjag rädd at min äldsta ska rata att vara hos mig i lgh eftersom hon är van att bo i huset och hon kommer tycka att hemma i huset, dvs hos pappa. Minstigen är nog nöjd vilket som.

Usch, jag orkar inte tänka, en separationär inte aktuell i verkligeheten ännu men i mina tankar börjarjag närma mig.
Dock vet jag att sambon inte är mentalt förberedd så han kommer bryta ihop vilket också är tungt för vi har ändå 10år tillsammans och jag hoppas på en bra relation som separerade också.

Jag separerade för ca 2,5 år sen. Min son är 7 år nu och bor ca 70% hos mig.
Men vi har också ganska fritt så det kan vara lite mer eller mindre hit och dit nån vecka/månad. Eller så träffas vi alla tre och hittar på något.
Sen är både pappan och jag engagerade i sonens sport så han träffar oss båda även där.

Man märker ju att ju äldre sonen blir så blir pappa "viktigare" för identifikationsprocessen och det måste man lyssna på tycker jag. Han har rätt till sina föräldrar, inte vi som ska ha rättvise- eller eget känslotänk kring honom. Jag tyckte det var otroligt jobbigt i början att behöva vara utan sonen, men det är faktiskt mitt problem och inget sonen ska ta ansvar för. Sonen älskar och behöver oss båda.