kan vi vara tillsammans trots att han inte har utbildning-eller var klämmer skon?????

puff

Känner du så så är du nog inte riktigt kär...

Självklart kan ni vara lyckliga tillsammans även om han inte har någon högre utbildning.

Problemet är snarare att han ser upp till dig så mycket att han inte kan ta initiativ till annat än sådant han känner sig bekväm på, och du å din sida känner dig överlägsen eftersom du känner att du måste ta rollen som initiativtagare till allt utom detdär enkla som hör vardagen till.

Den obalansen mellan er (oavsett vilken av er som ser upp till den andra och vilken av er som känner sig överlägsen) är faktiskt en mycket större fara för förhållandet än vilka nivåer ni ligger på utbildningsmässigt/intellektuellt eller över vilka intressen ni har.

Det finns par där den ena älskar motorsport och den andra inte vet mer än hur man fyller på bensin, olja och spolarvätska, och de får det att fungera genom att de hittar ANDRA områden där de klickar och har den saken separat - medan den andra parten gör något eget för sig, eller lägger ner sin tid på familjen/hemmet i övrigt.

Finns det områden där ni kan mötas så borde du kunna fylla upp behovet av mental stimulans på andra sätt. Kvällsutbildningar, böcker, tidningar, korsord, forum på nätet där du diskuterar sådant du är intresserad av osv.
Men så länge du känner dig som "mannen" i förhållandet 24/7 och han känner sig underlägsen 24/7 så tror jag tyvärr att förhållandet är ganska dödsdömt... Om ni inte tror att ni kan lära er att trivas med er respektive roll förståss, men det verkar ju inte så.

Det låter inte som den mannen är din kärlek.
Det är inget elakt,inget du heller kan hjälpa.
Han är säkert jätte fin,och underbar människa...men när jag läser det du skriver får jag vibbarna att han inte har "det".

Jag tror inte på tvivel alls den första tiden ihop.
Jag tror att allt känns rätt nästan från början,och att man är väldigt förälskad/kär.

Jag tror att det du önskar,och et du saknar,kan du nog inte få av den man du träffar.Ni verkar vara ganska olika,ibland är olika helt ok,men det beror helt på en själv vad man tycker är viktigt/oviktigt.

Men jag vet som sagt inte,ta dig bara en funderare att du kanske inte har träffat "den rätta" än.

Det beror helt på hur personerna är. Visst kan det många gånger vara lättare om båda är högutbildade då man kanske har lika drag i personligheten som gjort att man valt att läsa vidare? Sen utvecklas man väldigt mycket i takt med studierna också och det kan kännas som att den ena inte hänger med kanske.

Jag vill ha en intellektuell kille, och hittar jag en sådan med låg utbildning så är det inga problem. Tyvärr har de killar jag träffat fått mindervärdeskomplex av att vara med en kvinna som är högutbildad när de själva inte är det.

Intressant fraga. Jag ar i en liknande situation, ar hogutbildad med ett kravande jobb med goda framtidsutsikter, men ar precis i borjan av ett forhallande med en man som inte har nagon hogre utbildning och som kommer fran en helt annan bakgrund. Skillnaderna ar sa pass stora att jag ocksa har svart att se en serios framtid, eftersom intellektuell stimulans ar precis lika viktigt for mig som fysisk.

Helt arligt ar jag radd for att 'dumb down', och jag ar val medveten om att det later bade snobbigt och inskrant men det ar sa jag kanner. Jag vill ha en partner som utmanar mig och som far mig att se varlden (allt fran politik till poesi till historia till vetenskap till musik till vin) fran nya vinklar.

Utbildning i sig tror jag ar mindre relevant, det viktiga ar personens intellekt och personliga installning - som du sager, ar han/hon en tankande manniska? Det finns sa klart manga man som ar intellektuellt stimulerande men det ar heller inte alltid tillrackligt. En mesig intellektuell man ar lika frustrerande...

Du skriver inte hur lange du o din kille varit ett par, men jag skulle nog rada att ge det lite tid till, inte tanka sa mycket utan go with the flow och se vart det leder. Den stora faran med att analysera och reflektera for mycket ar att man ibland glommer bort att bara leva sitt liv!

Jag är helt med på vad su säger. Jag är inte uppväxt med silversked i munnen men i mitt föräldrahem var bildning viktigt och middagarna gick inte ut på att äta framför TVn och sedan spela tv-spel direkt.
Jag menar som du att han behöver inte ha en formell utbildning men dock ett intresse. och förmåga till reflektion. Ibland kan hans grundläggande allmänbildning göra att han inte hänger med och vågar inte fråga för att han känner sig dum.

jag vill dock inte bara go with the flow eftersom mitt barn är fäst vid honom och ju mindre ett ev upprbått blir och ju snabbare det sker ju bättre...

vi har varit tillsammans drygt ett år, men bor ej tillsammans

brister på grundläggande allmänbildning skulle det stå

Har inte läst i tråden men du tror inte att det är din inställning till att man bör vara si och så välutbildad och stimulerande som gör att han har mindrvärdeskomplex och inte vill öppna munnen.
NEJ jag tycker inte att du kan kräva det! Att hittanågon somman klickar med och som har god moral och unda värderingar och funkar med ens barnså kan man väl inte begära med????
Du kan inte förvänta dig att en annan människa ska se till att du välsimulerad hela livet, du har väl andra kontakter som ger dig ett utbyte också?????

det verkar som om du menar att har jag ett stimulerande jobb, och vänner att prata och diskutera med (uppenbarligen kan man ställa högre krav på stimulans från vänner än på pojkvänner???!) så behöver man bara ha fysisk kontakt med sin partner???