Vad ska jag göra? Jag kan inte sluta längta efter honom (långt!)

Jag skulle verkligen uppskatta ett råd eller en tanke. Jag har ingen att prata med, alla är bortresta och jag är rädd för att göra något ogenomtänkt.

Kommer du att ångra dig om du inte tar kontakt med honom nu?

Kan ni inte få gå o prata med någon?? Som kan hjälpa honom att strukturera upp sina tankar o känslor..Han är rädd för att bli sviken o när han har så stora känslor drar han sig tillbaka.....

Tydligen har ni känslor för varandra båda två men ni behöver hjälp på vägen o d ehoppas jag ni kan få o att ni kan prata emd varandra! Lycka till!

jag tror att de bästa för er om ni vill vara tillsammans är att han först ordnar upp allt med sig själv. det är aldrig bra att gå in i ett förhållande och vara helt uppriven, då blir förhållandet upprivet, orolig, förvirrat, ja.. allt..
när han först ordnat sig själv så kanske ni kan bli tillsammans igen och om det går väldigt lång tid så får ni väl bara känna efter om det är värt att satsa igen, är det det, då var de menat från början. om ni går igenom detta och klarar er, så vet ni om att ni kommer klara något annat stort i livet. alla har hinder och det är meningen att man ska ta sig över dom och fortsätta livet.
om du annars vill vara med honom så stötta honom igenom hans "läkningstid" men bli ingen "savior" han måste göra detta själv men du kan vara där som stöd när han behöver lite mer hjälp eller när han känner att han inte orkar (om han gör de) men räkna då med att de kan bli tufft

Tack för kloka svar!
Ni har helt rätt. Han måste lösa sina problem och det kan ta tid.
Jag vill inte vara någons "savior". Jag har varit det för många gånger förr och måste nog börja rädda mig själv nu.
Jag har dessutom ett barn som jag vill lägga min energi och styrka på.
Jag tror verkligen att han vill vara bra för mig men att han inte har förmågan. Risken är nog stor att han sviker mig på något sätt igen.
Jag sa på skämt att han kunde gå i terapi och ringa mig om några år men det är nog tyvärr så.
Samtidigt tror jag att jag alltid kommer att sakna honom. Han säger samma sak. Det känns bara så tragiskt när vi vill vara tillsammans men inte kan.
Fast det kanske blir bättre med tiden?
(Säg att det blir det .)

Jag grät när jag läste ditt inlägg, för jag vet precis hur du känner.

Jag kan inga råd ge, men vill bara skicka en kram och säga att jag hoppas det löser sig för er!

Anonym skrev 2008-12-19 23:14:24 följande:

Tyvärr så kan ingen säga att det blir bättre med tiden utan det kan bara tiden utse och om du verkligen eller ni, känner för att ni vill satsa på förhållandet så gör de men att han medans tar tag i sina problem, tex terapi eller psykolog. Tänk på att om han inte känner sig nöjd med första psykologen han träffar så är de bara att byta, de finns idioter överallt. Att han erkänt att han behöver hjälp och går och får hjälp är två VÄLDIGT stora steg. Om ni nu väljer att starta ett förhållande under dessa omständigheter så måste du vara beredd på att det någon dag kanske i framtiden (eller aldrig) kan hända att han sviker dig, förhoppningsvis inte och förhoppningsvis så gör han detta för sin och eran skull så ni kan vara tillsammans. Händer de sen att ni delar på er när han blivit "friskare" eller när han kan stå på egna ben så att säga så kan du iaf känna att du gjort en bra gärning genom att vara där som stöd och att du önskar honom lycka i framtiden. man måste tänka positivt i alla lägen i livet annars blir livet så negativt (såklart)

Anonym nr 6, har du gått igenom ungefär samma?
Är ni tillsammans nu?
(mellivelli), jag tror inte att jag orkar ta risken att bli sviken av honom igen. Det går rakt in i hjärtat eftersom jag älskar honom så mycket. Det blir för tungt och jag har andra problem tyvärr.
Han är en bra man på många sätt - livserfaren, fantastisk med sina barn (gör ont att tänka på nu ), en suverän lyssnare, intelligent, romantisk, äkta, vacker och en underbar älskare.
Jag respekterade honom verkligen innan han svek mig. Han har en otrolig inre styrka men han använder den så fel ibland.
Det hade varit lättare om han var en skitstövel i övrigt men det är han inte. Han har aldrig sagt ett fult ord till mig, inte ens höjt rösten, han är trogen och lojal.
Han har ALLT jag vill ha hos en man och han säger samma sak om mig. Hur ofta händer det?
Jag menade att längtan förhoppningsvis försvinner med tiden. Jag tror att det skulle vara ett misstag att bli tillsammans igen direkt men jag är rädd för att längtan aldrig går över.
Vi har inte hörts mer men vi har en gemensam vän som får svara på frågor från båda, stackarn. Han undrar hur jag har det, han oroar sig eftersom han vet att jag har det tufft just nu.
Hur kan man kasta bort något så bra p.g.a. rädsla? Det frågade han sig själv också senaste gången vi möttes.

Vår relation reparerades inte förren jag blev gravid med honom på nytt och behöll barnet. (jag gjorde abort mot min vilja, för hans skull). Nu har jag en planerad 2:a i magen!

Det låter som om killen utgår från att allt kommer att misslyckas och att han aldrig kommer att få det som han vill. Lite av en masochist! Synd att du inte behöll barnet och visade honom hur bra det kan bli med en familj!

Jo, han tror fortfarande att han är ett offer eftersom han var det som barn för alla vuxna som svek honom.
Jag har sagt många gåner att han måste ta kontroll över sitt liv. Han är inte den där lilla pojken längre, han behöver inte sina försvarsmekanismer. Han är en vuxen man som kan säga ifrån och ta hand om sig själv.
Med risk för att låta självgod så tror jag att jag lärde honom mycket och fick honom att börja reflektera över sina problem. Det säger han t.o.m. själv.
Men jag kunde inte riskera att han skulle svika mig igen under graviditeten eller när barnet hade kommit. Jag hade inte de möjligheterna av många skäl som jag inte kan gå in på här. Att bli ensamstående med två barn är inte ett alternativ för mig.
Jag hade aldrig tagit risken att bli gravid om jag hade vetat hur han skulle reagera.
Det märkligaste är att han sa att han aldrig har känt så starkt att han vill ha barn med en kvinna.
Jag kan inte ångra mitt beslut, då kommer hjärtat att brista. Jag försöker att inte tänka på det men när jag ser små barn hugger det till och tårarna är nära. Det är en sorg jag måste bära.

Äh, han har fastnat i offerrollen och gör vad han kan för att fortsätta lida. Jag har haft sådana killar. Han straffar sigsjälv genom att undvika dig och finner någon sorts tillfredsställelse i sin smärta. Lider av saknaden och vältrar sig i sitt självförakt och i hur synd det är om honom. Han håller bara på att bekräftar en destruktiv självbild som han gillar. Min gissning, naturligtvis.

Antingen får du ta kommandot helt över honom och behandla honom som en barnunge, eller så får du låta honom växa upp tills han lär sig att ta egna konstruktiva initiativ.
En taskig barndom kan förklara destruktiva beteenden men aldrig berättiga dem.

Anonym (graviden) skrev 2008-12-20 22:44:18 följande:

WORD!

Du har helt rätt förstås, (graviden).
Just det där med att han bekräftar sin egen självbild som omöjlig att älska och för evigt dömd till (själslig) ensamhet känns så banalt.
Jag stod ju för fan där med hjärtat på ett silverfat. Allt det här är självförvållat från hans sida.
Det är därför jag struntar i prestigen och är helt ärlig mot honom nu. Jag säger inte att jag avskyr honom utan att jag fortfarande älskar honom så otroligt mycket och att jag VILL vara med honom men inte KAN p.g.a. hans beteende, inte p.g.a. kosmos, Gud eller ödet.
Jag vägrar bekräfta hans självbild och det stör honom. Han sa t.o.m. att det skulle vara lättare om jag var arg på honom och hatade honom.
Men jag tänker inte göra det lättare för honom. Han säger att han krisade totalt med mig och jag tar det som ett mått på min betydelse. Jag hoppas bara att han tar det här tillfället att förändras.
Jag tänker inte göra det åt honom. Jag vill se att han tar de där konstruktiva initiativen.
Min egen barndom var usel men jag behandlar inte människor som skit för det. Så visst har man alltid ett val.

Visst är det banalt. Grejen är att de fattar hur patetiska de är och tycker synd om sigsjälva för att de är så patetiska...here we go again.

Själv blir jag numera mest arg på folk som beter sig sådär.

Du får väl behandla honom som ett litet skrämt djur (för på egen hand tror jag knappast någonting kommer ändras). Ställ fram lite mat och gå därifrån (dvs droppa en invit som han inte kan motstå och backa sedan). Ställ fram mat på samma ställe under längre tid (träffa honom lågintensivt under en tid och visa minimalt med intresse), samtidigt som du håller dig i närheten (visa att din närvaro är konstant).

Synd att du är så kär, för den killen kommer att ta en massa tid, energi och jobb, och tyvärr aldrig bli pålitlig. Igen min gissning naturligtvis.

(graviden) nu fick du mig att le iaf .
Jag tror att jag kör ungefär den metoden nu men jag tänker inte lägga ner en massa energi på honom, trots att jag är så sanslöst kär.
Min magkänsla säger mig att jag ska hålla mig borta. Han skulle svika mig igen, det är jag nästan säker på tyvärr. Hans rädsla är nog fortfarande starkare än kraften/viljan att förändras.
Däremot tror jag inte att han är ett hopplöst fall.
Det kommer att ta tid, lång tid, men han har tillräckligt mycket självinsikt för att komma vidare i utvecklingen. Han bröt många mönster med mig i konkret handling, inte skitsnack, det håller han aldrig på med.
Han är ärlig med sin oförmåga. Han försöker inte släta över men blir handlingsförlamad, står där och grinar och bara konstaterar att han inte vågar. Fast vi har en förvånansvärt rak kommunikation, helt utan prestige och spel. Det känns rätt unikt.
Tro mig, jag har varit rasande på den här mannen. Vid ett tillfälle slängde jag handgripligen ut honom ur min lägenhet och drog igen dörren.
Själv går jag rätt in i det svåra, tar alla konflikter direkt, sörjer intensivt och kommer ut på andra sidan några lärdomar rikare. Det är förenklat förstås, jag sköter det inte så snyggt, (jag gråter som en gris), men resultat är detsamma.
Min terapeut säger att det finns tre grundläggande reaktioner i kriser - fight, flight eller freeze. Hon konstaterade att jag är en fight-person medan han är en flight-typ.
Jag väntar på att han ska börja slåss för sig själv och för mig. Just nu ser jag inga tecken på det tyvärr.
Jag tror att jag kommer att hålla sporadisk kontakt med honom för att se hur det går men jag har inte tid/ork att vara hans behandlingsassistent.
Jag har gjort min resa. Nu ska han göra sin och kanske möts vi på vägen. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. Jag älskar den mannen så mycket men jag kan leva utan människor jag älskar, det lärde jag mig tidigt.
Tänker jag förnuftigt tycker ni?
Det är ovant för mig så jag är inte säker på när jag gör det.

Hej!

När jag läste din tråd så kände jag att det lika gärna kunde vatit jag som skrivit den. Jag blev dock ej med barn men har ändå upplevt samma som du. Det är 3 veckor sedan han gjorde slut, iof för hundrade gången, men nu verkar det vara på riktigt. Han har börjat gå till en psykolog och har börjat ta tag i sitt liv. Jag fick honom att göra det. Han sa åxå att han aldrig känt såhär för någon, haft så kul, mysigt och att han hade sitt livs bästa sex med mig. Och jag kom jätte bra överens med hans barn.
Jag fungerar inte längre och kan inte sluta tänka på honom, hela mitt liv har rasat och jag vet inte längre hur jag ska komma över detta och resa mig.

Vi var tillsammans, som sagt till och från, i 1 1/2 år och jätte tajta. Dock vågade han inte släppa in mig på riktigt pga massor från hans barndom och tidigare förhållanden. Jag VET oxå att jag måste släppa honom, han har ju gjort det med mig...

Jag har tyvärr inget råd till dig men om du vågar och orkar så kämpa, men som du säger på avstånd... Du kommer själv känna när det är dax för nästa steg och vad du ska göra. Jag själv bara längtar efter ett sms eller ett samtal... Vill skicka att jag saknar honom men det går inte...
Rädd för att bli avvisad, rädd för att få veta att han redan träffat ngn ny...

Jag älskar honom så jag håller på att bli tokig, men han vill inte så vad kan jag göra. Jag måste släppa taget...

Jag önskar dig all lycka gumman!!!

Tack zilver7, jag önskar dig detsamma!
Jag hoppas att du kommer över honom snart och att du träffar en ny bättre man.
Jag vet inte vad som hände men just nu vill jag inte se mitt ex.
Vi har skickat kärleksfulla sms och mail efter vårt senaste möte men plötsligt blev jag arg igen.
Han har gjort mig så förbannat illa och jag vill inte att han ska tro att allt är bra för det är det inte.
Snart börjar ett nytt år och det som kommer att dominera minnet av 2008, förutom de fina stunderna med mitt barn och mina vänner, är hans svek. Han krossade verkligen mitt hjärta, bit för bit.
Jag är trött på att kärlek måste göra ont och på att nöja mig med smulor.
Men nu verkar han jättepå och undrar säkert vart jag tog vägen. Kan jag strunta i att höra av mig med gott samvete tycker ni?