Min sambo är väldigt social, men inte med mig..

*puffar*
Ingen som kan ge mig råd om varför han är på detta viset?..
Vad gör jag för fel?

Hej! jag vet hur det känns, min sambo är precis så som du säger att din är, jag förstår inte hur dom tänker, min kille är oxå ute på en fest nu och han säger att han snart ska komma, vilket jag vet är en lögn, han säger att han är med sin bror bara och nån kompis, men jag vet att det är lögn oxå, det är för att inte göra mig lessen att han är med massa folk o har jätte kul medans jag sitter här hög gravid och en 2 åring isängen. det är förjävligt.

Hej!
Varför kan de inte vara ärliga istället, det är b.la det jag undrar över.
Man genomskådar ju dem, när de säger saker "bara för att inte uppröra eller göra en ledsen".
Jag är inte typen som blir arg på honom, jag vill bara ha ärlighet, är det för mycket begärt. Jag menar, när min sambo säger: "jag är lite trött, jag kommer hem snart" och kommer hem 6 timmar senare, då känner man sig mer ledsen än om han är ärlig.
Varför vill han inte vara med mig nu ikväll?

Jag sa till honom när han gick ikväll (vid 21.00-tiden) att: "Vi syns imorgon då".
För att få honom att förstå att jag vet att han kommer komma hem sent i natt. (eller imorgon efter midnatt)
Då skrattade han och sa: "nejdå, så länge är jag inte borta"
Men så länge ÄR han borta jämt! Varför kan han inte bara vara ärlig? När jag dessutom ger honom changsen att vara det?? *Ledsen*

(Är anonym av hänsyn till min syster och mig själv.)

TS: Ja du, en del vill visst både ha kakan kvar och äta upp den och jag kan faktiskt inte säga varför.
Jag har varit i din sits (fast utan barn) och jag stod ut i åtta år innan jag tog mitt pick och pack och gick.
Jag klarade inte av att leva med en människa som inte klarade av att hantera de stunder som faktiskt hör ett förhållande till. Vårt liv bestod av ett ständigt rännande av fikasugna vänner som klampade in i tid och otid. Min kille tyckte det var underbart och bjöd gärna med allt och alla på t ex våra semesterresor osv.
Jag ställde ett ultimatum - antingen skulle tiden med vännerna minskas drastiskt eller så skulle jag gå. Han tog inte hotet på allvar...
Synd för honom - det tog honom 7 år att komma över att han förlorade mig. (Ytterligare 7 års elände för mig, då han envisades med att söka upp mig, ringa mig eller hänga hos mina föräldrar.)
Min syster levde med en likadan kille i 17 år. Han jobbade, gick och tränade, kom hem och åt och somnade. Helgerna spelade han golf eller var ute och festade, semestrarna tillbringade han utomlands med polarna. Allt medan min syster skötte_allt_hemma.
De har två barn (6 och 3 år gamla) och det är först nu som han lärt sig tvätta, städa och ta hand om barnen. Detta bara för att syrran lämnade honom för ett år sedan... Han terroriserar också henne nu - vill inte aceptera att han blivit lämnad.

Både jag och syrran fick bittert erfara att vi inte varit de enda i våra killars liv - det var inte bara polarna som var svåra att släppa taget om. Det var visst svårt att hålla tassarna borta från andra tjejer också.

Jag tycker att du ska säga till din sambo att han faktiskt har en familj att ta hand om. Förhoppningsvis har han bara missat det och skärper till sig, annars råder jag dig till att börja samla styrka för att gå vidare.
En man som inte prioriterar sin familj är inte mycket att ha...

det är samma för mig, jag blir inte heller arg om han är ärlig och säger som det är, det är när han ljuger och försöker hemlighets hålla vad han ska göra jag blir arg.

Jag vet inte vad man ska göra, jag har försökt att prata med han men utan resultat, han försåtr och får ångest för stunden men dagen efter är det som bort blåst. Ibland när han har riktig ångest att han inte varit med oss kan jag höra när han säger till polarna i telefon att nää idag kan jag inte, måste umgås med familjen.

Precis som om han är lessen för det, det låter så illa när han säger så. jag har börjat att tröttna sten hårt på det här men det är jobbigt att bryta med honom n u när man har en dotter och ett till barn på väg.

Hur länge har ni varit tillsammans och har han alltid varit såhär? kram

Det sista du skrev (varit där)

Att: "En man som inte prioriterar sin familj är inte mycket att ha... "
Den träffade mig.

Varför prioriterar han inte mig såsom han borde?
Jag vill inte vara den där "elaka häxan" som liksom "förbjuder" honom på några vis att vara med sina vänner o.sv.. Men borde han inte vilja vara med sin familj lika mycket? Om inte mer?..
Borde han inte det?

Jag känner mig så dum mot honom när jag frågar om mer tid, mer uppmärksamhet..

Idag när jag lämnade hans vänner med vårt skrikiga barn och gick hem sa jag att han kunde vara kvar hos dem, det gjorde inget. (Hoppades att han skulle följa med hem ändå, det vore ju mest logiskt med ett barn som skriker..)

Han sa "ja jag ska bara hjälpa dem med deras dator, det känns ju inte bra att lämna dig ensam en lördag kväll men.."

Också sitter jag här.. Timmarna går, jag vet att han kommer att komma hem sent!
Vad är jag?
Vad är vår familj för honom?

Han jobbar om dagarna, och jag vill att han ska få koppla av med sina vänner efteråt, men varje dag?..
Varför har jag den känslan av att han inte vill umgås med oss?

Jag vill ringa honom nu, men det gör jag inte, för då kommer han hem endast för att jag ringer, inte för att han "kan tänka själv."
Att det är okänsligt och korkat att lämna sin flickvän och familj ensamma! Som han jämt gör, och särskilt nu när det är helg, de enda tiderna som vi kan umgås på..

Fyfan vad ledsen jag är..

Jag tror att problemet är att många tjejer tror att det händer nåt mystiskt och magiskt som förändrar mannen de har valt när de får barn.

NEWSFLASH! DET GÖR DET INTE!!!

Väljer du en partypojke som du hittade på en barstol, som hänger ute jämt och måste alka ner sig tre kvällar i veckan för att känna sig som en karl så kommer han troligen att fortsätta med det. Och inget fel i det bara man är överens om det.

Vill du ha en familjefar så välj någon som har lekt färdigt och kanske är lite mer hemkär och stillsam från början. Jag lovar, det finns karlar som inte kan lägga sig utan att diska upp och som man får bända loss ur soffan också, det handlar väl bara om att hitta den sorten man vill ha...

(lessen)

Precis som du skriver, så känner jag med!
När han liksom uppgivet säger till sina vänner: "nä inte idag kan inte, måste vara med familjen"

Eller när någon ringer en fredagskväll och undrar vad han gör, säger han ex: "Ikväll är jag en familjefar".. (Också fortsätter han att spela tevespel)

Precis som att det är något dåligt eller jobbigt för honom.. det gör mig så ledsen.

Vi har varit tillsammans i två år.
Har en fyra månaders bebis hemma.
Han har alltid varit "social" sådär, visst har jag reagerat när hans polare jämt ska vara med, t.om när vi ibörjan skulle ut och äta på någon mer "romantsik middag"..
Men jag såg inte på ett sådant allvar, tyckte väl att det bara var bra och roligt att han var så social..

Men saken är väl att han borde vilja vara med sin familj lika mycket? Om inte mer??

Bimsan
Ja vad kan man säga.. Jag vet ju vem jag blev kär i..
Jag kan väl bara beklaga att jag blev kär i just honom..

Visst har jag träffat mer mogna män också, men de var bara töntar som aldrig tilltalade mig så.
*suck*

TS-> Klart han borde prioritera er - men frågan är om han_vill_det? Du kan aldrig tvinga honom att bli familjefar - det måste komma från hjärtat.