Jag ville aldrig ha katten - det ville hon
När min fru för ett år sen flyttade in med mig bodde hennes katt fortfarande kvar hos hennes förra sambo. Hon hade skaffat katten innan vi träffades. Efter ett tag ville hon hämta katten - vilket jag tydligt var tveksam till - och katten flyttade in. Jag har aldrig haft eller gillat katter och visste redan innan hon och jag träffades att jag aldrig ville ha katt. Vi var eniga om att det skulle vara "på prov" ett tag och att vi skulle först kolla hur det gick. Vi bodde då i en liten lägenhet och livet med katten blev en plåga, särskilt för mig och katten. Efter en tid talade jag om för henne, på ett snällt sätt, att jag inte ville ha katten kvar.
Hon vägrade acceptera att göra sig av med katten. "Den fick ju komma hit", enligt henne. "På prov, ja", svarade jag. Inga argument hjälpte - att katten inte trivdes, att katten borde få större, att katten borde vara hos en familj där den verkligen var älskad, att jag inte trivdes, med mera. Vi pratade - och grälade - om detta regelbundet. Vi hade dessa ändlösa och fruktlösa gräl hela tiden över en katt medan hon svarade att om jag "bara" tyckte om katten skulle vi inte gräla mera. Jag uppfattade verkligen att katten kom i vägen för oss, att hon hela tiden satte katten före mig. Hon föreslog - och verkligen började förbereda för - att vi skulle bli särbos, där katten kunde bo hos henne. Det accepterade inte jag och jag fick verkligen känslan att att hon lät en katt komma före vårat förhållande.
Nu är vi gifta, bor i mycket större lägenhet och ska ha barn om en månad. Jag vill då verkligen INTE ha kvar katten. I ett års tid nu har jag, varje dag, på alla sätt, både snälla och under gräl, sagt till henne att hon måste acceptera min önskan, men hon vägrar. "Jag gör mig aldrig av mig med katten - den är min baby", säger hon. "Sätt din make och ditt framtida barn först", svarar jag. Det värsta tycker jag är att hon inte accepterar mina önskningar angående var katten får vara eller vad den får göra - köksbänken, matbordet, skrivbordet, med mera. Jag har verkligen bett henne kolla upp hur bäst göra oss av med katten eftersom det bästa vore om hon blir glad över hur katten får det. Jag är beredd att hjälpa henne med allt i det, men hon totalvägrar. "Katten stannar", är det enda hon svarar. "Om inte katten får stanna flyttar vi isär eller vi skiljer oss".
Vad göra? Hur gör man sig av med en katt som är två år gammal? Jag har sagt länge nu att jag kommer att ta bort katten när barnet väl kommer. Jag kan ingen om ämnet och kommer nog helt enkelt att ta den till veterinären när barnet kommer. Självklart föredrar jag en annan lösning men min fru ger mig inga alternativ. Jag har frågat runt men hittar inget. Hon stoppar huvudet i sanden i stället för att lösa problemet
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-12-22 15:37
Av de svar som inkommit är flera intressanta. Liknelsen med medlemskapet i golfklubben som inte får fortsätta var vekligen bra. Men tyvärr inte korrekt. Skillnaden är den att jag länge och väl varit tydlig mot min fru med att jag inte vill bo med en katt och verkligen snällt bett henne att ta hänsyn till mig också. Medlemskap i en golfklubb verkar inte ha de konsekvenserna. Men visst, skulle hon verkligen må dåligt av att jag spelar golf skulle jag omedelbart sluta. Men hon intar inte alls samma inställning mot mig.
Många utgår också ifrån att ett sådant här dilemma går att kompromissa bort. Betänk att katten kommer att leva i tjugo år. Det ser jag som en ganska stort hinder att överbygga.
Många svar utgår också ifrån att jag verkligen vill katten illa och vill avliva katten. Inget kan vara mer fel. Jag har ju länge nu försökt kolla andra alternativ där katten kan få komma dit den är älskad. Att jag surfar på den här sidan är ju bevis på det. Sluta fördöma mig och hjälp mig i stället. Vi har inga släktingar eller vänner som vill ha katten, jag har frågat alla. Vart går man med en katt om man vill ge bort den??
.
