barn med autism, om ni ser i backspegeln-fanns tecken redan när de var små?

Undrar bara om du frågar i egenskap av orolig förälder eller av nån annan orsak? Vet jag lite bakgrund så är det lättare att svara :)

Jag vill nog också veta lite mer. Vi fick diagnosen på vår son sent, nu vid fem år.

Här finns lite info om tidiga tecken: www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/olika_aldrar/spad_och_smabarnsaren/

Jag tror att min son har någon typ av autism. Jag och hans pappa är dock oense om detta. Vi kommer ev att utreda trots allt till våren. Han är 2 år.
Pga min ensamma oro känner jag att det är mycket upp till mig att ta reda på fakta, "träna" med honom när jag har möjlighet.
Men allt har ju ett pris. Jag har ytterligare ett barn som gärna vill vara med sin mamma, men avfärdar henne pga att jag känner att jag måste lägga varenda sekund på hans utveckling.
Jag har jättesvårt att balansera min tillvaro-jag vill ju gärna se mitt andra barn också, ge henne vad hon behöver och samtidigt ta vara på mitt förhållande. Samtidigt känner jag mig stressad eftersom det är viktigt att starta tidiga insatser för att nå så långt som möjligt med min son. Och är det värt det? Jag vet inte riktigt. Inte kanske om det är på bekostnad av resten av övriga familjen?
Känns som om nyckeln är att få honom bedömd på BUP för om jag har rätt kanske min man och jag kan jobba enade mot ett visst mål för honom. Problemet är bara att min man inte vill.

Tack, men jag vet redan den mesta info om tidiga tecken känns det som...
skrev inlägget just för att höra om det var så att man inte tänkte på tecken som fanns eller att det helt enkelt inte fanns förrän senare i uppväxten.

Hej
Jag har en kille som nu är 5 år, han har diagnosen "autismliknande tillstånd" Han fick sin diagnos när han var 3,5 år. Olle är vårt tredje barn och jag kände direkt att det var något speciellt med denne lille kille. Men hade han varit mitt första barn så hade jag nog inte reagerat alls.

Det som var utmärkande när han var bäbis var ett extremt stort behov av närhet, han var utom sig när han var ensam, kunde inte åka vagn, kunde inte sitta i bilstol osv. Fick han bara var nära så var han hur lugn som helst.

Olle jollrade inte artikulerat, han började inte prata, ordförståelsen kom sent, pekade inte, verkade som han inte hörde ibland. Samtidigt var han otroligt social pigg och glad liten kille. Han lekte väldigt enahanda med leksaker, låg och körde bilar fram och tillbaka i evigheter och la ut allt i långa rader.

Vad är det som gör att du tror att din pojke är autistisk? Din kille är ju fortfarande väldigt liten och även om det är bra med tidig träning så tycker jag inte du ska ha panik över det.

Jobbigt att känna att ni inte är ense, men eftersom du är orolig så är det det som ska styra, inga barn får diagnoser som de inte har, om pappan är säker på att pojken är normal så behöver han inte vara orolig. Ta upp din oro med BVC, om du inte känner att du blir lyssnad där så kan man alltid ringa BUP, man behöver ingen remiss tror jag. Eller så gå till en barnläkare och få en bedömnig.

Ibland är det lite svårt att bedöma barn som är så små, speciellt om de ligger i gränslandet för diagnos.

Det låter verkligen som du behöver stöd i att hantera detta, särskilt som det riskerar gå ut över ert andra barn. Det är verkligen en terror att gå i ovisshet, jag tror det är vanligt att mammor känner på sig att inte allt står rätt till medans att pappor inte vill se detta.

Vill också säga att vår pojke har utvecklats nåt otroligt, är en härlig liten kille som numera pratar hela dagarna. Så även om det skulle visa sig att din pojke har ngt problem inom autismspektrat så är det inte nån katastrof, utan en spännande resa, tycker i alla fall jag.

Min dotter är nu 6 år och fick sin diagnos när hon var 4. Hon är vårt första av tre barn. Hon hade tidiga tecken, men vi såg dem inte då. Hon ville inte ha kroppskontakt, ville ligga själv. Började prata, men slutade sedan. Stängde ute omvärlden.

Efter att hon fått diagnosen och därmed rätt hjälp har hennes utveckling varit väldigt positiv. Oron för framtiden finns där. Ju äldre hon blir ju svårare blir det och ju större blir skillnaden mot jämnåriga. Samtidigt är jämnåriga, tex hennes klasskamrater, nu medvetna om att hon är annorlunda. Här går det i perioder hur man ser på framtiden.

Min son har precis fått diagnosen autism, han är fem år. Det har absolut varit tecken där hela tiden, men vi såg dem aldrig som en helhet. Dessutom hade jag aldrig trott att det kunde vara autism. Men det som fantes kring två år var att han inte ville ha kroppskontakt, pratade dåligt, var mycket arg och upprörd, "lyssnade inte", ville inte ha ögonkontakt. Allt detta har varit tecken hela tiden, och från 3-4 år kom även många andra tecken. Men-samtidigt leker han bra med andra barn på dagis, han har bra kognitiva färdigheter och är väldigt "normal" (i saknad av bättre ord just nu). Inte ens dagis har märkt något med vår son. (Dvs det dagis han gick på till 3,5 år reagerade på lite småsaker, men då var han ju så liten tänkte vi och tänkte inte mer på saken).

Här har vi båda hela tiden haft en känsla av att något är annorlunda med sonen, men vi har inte kunnit förstå riktigt vad eller sätta fingret på det. Det låter lite jobbigt när du och din man inte riktigt är ens om erat barns utveckling och evt problem. Perny skriver mycket bra om hur ni kan göra vidare.

Tack för svar!

Jag har på vissa sätt grävt min egen grop. Jag kände redan på BB att detta var ett annorlunda barn-annorlunda blick och annorlunda känsla att hålla i. När han var 2 mån och inte intresserade sig för den mänskliga rösten eller tittade upp när vi pratade med honom blev jag jätterädd och otroligt ledsen.
Ingen såg det jag såg, alla ville lugna mig hela tiden vilket gjorde mig ännu mer ledsen-att ingen förstod.
Min man lät mig ta med honom till spädbarnspsykolog, BVC-psykolog, 3 olika barnläkare utöver BVC-kontroller.Ingen kunde säga att mitt barn var avvikande.
Det finns 3 alternativ till detta-a)att det är jättesvårt att bedömma ett spädbarn avseende NPF-diagnoser, särskilt på 20-30 min som en läkartid är.
b) Vid samtliga tillfällen har min man nämnt att jag hade en förlossningsdepression, det känns som om alla då kört in på linjen att jag har fått för mig något.
c) Att jag har fel.
genom att ta honom till olika läkare vid så låg ålder känns det som om jag gjort mig själv en otjänst-dels för att jag inte tror att det finns någon nu som vågar sätta en sådan diagnos under 1-1½ års ålder och dels för att min man fått ytterligare medhåll för att han är normal-dvs han tycker redan att så många träffat honom att de inte finns fler skäl för ytterligare bedömningar.
Jag gjorde ju detta för att få hjälp så tidigt som möjligt.
Jag själv har då ett barn tidigare och arbetar dessutom med barn.
Jag har också skrivit här flera ggr, men så fort man skriver att vi redan varit hos barnläkare etc verkar det som om människor tycker att jag bara letar fel och inte lyssnar på proffessionen. Jag tror snarare att kunskapen om autism hos små barn är för dålig.

Det som jag reagerar på hos min son är att han aldrig tyckt att vi och andra människor var det mest intressanta, inte våra ansikten eller våra röster. man kunde lägga honom hur lätt som helst-han reagerade inte när vi gick. han log inte för att besvara våra leenden.
däremot var han superintresserad av prylar, mönster, färger.
Han talar många ord i en mening, inget ekotal. härmar i viss mån. Talet är lite otydligt, men han kan definitivt uttrycka sig. Han vet vad han heter, svarar på tilltal även om det ibland är trögt. Ögonkontakten är inte självklar, man måste vänta ut honom. Han uttrycker inte så mycket med ansiktet eller gester, mest i tal. lite klumpig motorik. Älskar apparater, lampor, allt elektriskt, men även delvis vad andra barn gillar-som gömme, böcker, rita, låtsas baka etc.
han tar ingen kontakt med barnen på dagis, han undviker ögonkontakt med fröknarna men sitter med i samlingar och svarar på frågor. han initierar ingen lek med sin syster men kan hänga med om hon drar iväg med honom.
Med tiden har han blivit mer för kroppskontakt, vill vara uppe hos oss, söker tröst etc, men fortsatt är det i huvudsak hans egna intresse för omgivningen som är trögt, inte lika levande som hos andra barn.
Han har även tågång emellanåt samt handviftningar, huvudskakningar, snurrar runt.
Jag ser positiva saker hos honom såsom hans tal, att han gärna vill att vi är nära och leker med honom mm, varför det känns som om det finns vissa möjligheter för att detta ändå kanske kan bli bra om vi kan hjälpa på rätt sätt i rätt tid.

Hej, jag har en son på två år som har diagnosen autistiskt syndrom. Han började utredas vid 18 månaders ålder då bvc reagerade på att han var svår att få kontakt med och att han låg lite efter i talutveckling, gick dåligt, inte lekte låtsaslek etc. De remitterade oss vidare till BUP och det gick snabbt (ett par veckor). Vår son pratar visserligen tvåordsmeningar nu och kan be om saker, ibland kan han även initiera till lek med sin tvillingbror eller leka tafatt med andra barn. Han är också väldigt fysisk och gillar kramar och kel. Men han har också många autistiska symptom som tågång, dålig ögonkontakt, leker väldigt monotomt (snurrar på saker, kör bilar fram och tillbaka, springer fram och tillbaka), får häftiga vredesutbrott då han dunkar huvudet i golvet, ingen låtsaslek, har svårt att immitera etc.

Vi började misstänka att något var fel då sonen var 9-10 månader. Han hade visserligen svarleenden och nyanserat joller som bebis, men var ändå svår att få kontakt med på något sätt, lyssnade inte på sitt namn, brydde sig inte om människor och han kunde sitta i timmar och snurra på saker. Redan som nyfödd kändes han också rätt så slapp i kroppen (hypoton)och trots sin ringa födelsevikt (1,9 kg) så kändes han ändå rätt tung att lyfta.

Jag tycker att du ska kontakta BUP. Det finns inget värre än att gå och oroa sig.