Gravid v7+3 & Begravning?

När jag var gravid med Moa var jag på begravning. En person jag inte kände jätteväl men ändå hade en hel del kontakt med hade tagit livet av sig.. Alltså något liknande den situationen du är i.. Jag är också väldigt känslosam och gråter floder på begravningar och liknande..

Jag valde att gå på begravningen, och jag tror faktiskt inte att det är någon fara. Det är nog mer VÄLDIGT traumatiska chocker som isåfall KAN vara negativit vid en graviditet (har man hört) men sorg på det sättet som det blir vid en begravning tror jag inte är någon fara.

Det käns säkert bättre att ha varit på begravningen och ha det som ett fint minne, än att du inte gick dit. Ledsen är du ju oavsett om du går dit eller inte..

jag tror inte heller att det är någon fara att gå. som challe med moa säger är det ju vid chock man kan riskera ngt. att vara ledsen och gråta ger ingen skada på barnet.

Det är nog ingen fara. Jag genomgick mitt livs svåraste tid när jag var gravid. Men det gick så bra så... En begravning med lite tårar är nog ingen fara...

Tack för svaret "Challe med Moa"! Jag har lite att fundera på. Känns bra att höra att du tror det ändå är relativt riskfritt. Skall ringa MVC och så får de ge mig råd också.

Tack alla ni andra också som svarat - nu är det snart dags för Nio månader på TV - så jag försvinner här i från nu.

Nej, nej... i så fall skulle jag aldrig haft några barn!!!

Har en förmåga att gråta, nästan så jag kräks, när jag blir ledsen...

Jag tror att i efterhand så är det lättare att ångra att man INTE närvarade vid en begravning, än att man gjorde det och grät lite mer än vad man annars hade gjort.

Var själv på min fästmans farfars begravning, där min blivande svägerska grät massor. Var ledsen för hennes skull men tänkte inte mer på det. Några veckor senare blev det officiellt att hon väntade barn och hon förklarade att det var därför hon hade varit extraledsen.

Nej... det ska inte vara någon fara. Jag hade en jättejobbig period i min grav nu. Både min morfar o mormor dog hastigt med 8 dagars mellanrum o jag satt o vakade på sjukhusen de låg på. Först i 3 dagar hos morfar tills han somnade in o sen åkte jag o mamma till mormor som låg ca 15 mil bort, helt ovetandes om morfars bortgång. Där var vi 3 dagar oxå, fick även meddela henne det tragiska. Dagen efter vi åkte hem blev hon förflyttad till sjukhuset (hem landstinget ) som morfar somnade in på o 2 dagar efter det somnade även hon in.
Pratade med min BM o hon sa att det är naturliga känslor som inte skadar fostret. Så jag kan säga att jag/vi har inte tagit skada utav en begravning. Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt heller eftersom det var så nära anhöriga till mig. Men tufft har det varit!
Önskar dig lycka till o hoppas det går bra nu! Du ångrar dig säkert om du inte går så jag hoppas du gör som du känner.
*kramar om*

Ingen direkt hjälp kanske - men en upplyftande historia.

Min mamma brukar berätta att hon grät jättemycket när hon var gravid med min bror och att pappa då brukade säga att hon inte skulle gråta för då skulle barnet bli ett sorgset barn. Tji fick han - min bror måste ha gjort slut på alla sorger i fosterlivet för jag känner ingen så sorgfri som han.