Till er som flyttat långt från er hemstad med familj och vänner..........

i vuxen ålder är det ju lite svårare... jag bodde i sthlm och flyttade tills slut till Karlstad... har än inte kommit igång med livet... bott här i nån månad bara och har en valp och bebis hemma... Bara man aktiverar sig så går allt att lösa.. ska tex börja på valp kurs snart och sen sätter ju öppna förskolan igen.. tränar på gymmet.. osv. sen e sthlm en stor och "lätt" stad... man kommer fort in bara man gör något.. tex pluggar.

Lycka till.

jag flyttade till min stad 1998 med dåvarande sambon och en ettåring för att sambon fick jobb här. Kände inte en kotte.. vantrivdes verkligen första året.. var mycket ensam periodvis . Började sedan gå på öppna förskolan och träffa andra mammor. Fick massa nya kontakter och sedan när sonen blev lite äldre fick jag ett barn till.. träffade andra i föräldragruppen. Sedan fick jag jobb och numera känner jag mig verkligen hemma just här av alla platser. Skulle inte vilja flytta härifrån alls. Känns som hemma precis.

Vi flyttade 40 mil hemifrån till Gävle aug-01. Väntade sebbe då. Kände mig ensam. Ingen ville anställa en när man var gravid. Fick Sebbe dec-01. Under våren kände jag att jag ville flytta hem igen. Var säkert hormonerna som spökade. Och sep-02 flyttade vi tillbaka.
Idag händer det att jag ångrar flytten tillbaka. 1 år är inget för att bo in sig. Och helt ensamma var vi ej heller då min sambo har sin kusin o morbror där.
Nu åker vi dit två ggr per år.
Ännu vet jag ej om vi gjort rätt. Men man kan ju alltid flytta tillbaka om det skulle va så. Vi får vänta och se.
Lycka till med flytten!
Petra

Flyttade 110 mil för att bo ihop med min kärlek... jag tog med mig mina barn... jag lämmnade "allt" för att börja om på nytt.... detta är det bästa jag har gjort... här får jag vara mig själv... eftersom jag skulle börja om så satte jag mig på skolbänken... absolut inget jag ångrar... har fått några nya vänner... barnen har fått nya vänner och trivs jättebra i skolan och hos dagmamman...visst saknar jag "min" familj ibland men vi träffas relativt ofta ändå... Internet är kanon..... pratar rätt ofta med min pappa på MSN...

Jag känner verkligen att jag har hittat "hem"... här kan jag ta hand om MIG (och inte resten av min familj) mina barn och mina problem.... kommer aldrig att flytta tillbaka....

Har precis flyttat 50 mil, Från all släkt i Malmö till Örebro där jag har 1 kusin ! Både jag och min man ska studera här, mannen fortsätter sitt 4:e år och jag ska läsa 40p. Vi har två barn på 5 & 3 år. De hade jättebra kontakt med både far- och morföräldrar så det kändes lite konstigt innan vi flyttade, men det har gått jättebra. Min mamma jobbadee dessutom på det dagis barnen gick på och har tagit hand om dom sen de var 1år, så det känns ju jättekonstigt för henne att vi flyttat. SAmtidigt känns det väldigt bra för oss att vara här. Allt har klaffat bra, barnen har fått nya kompisar och vi bor så att de kan vara ute på gården själva. Vi har redan fått ett kontaktnät eftersom vi går i kyrkan och man då naturligt kommer in i en gemenskap. Barnen ska gå på ett dagis 500 meter fråm vår bostad ( innan var det 3 km till dagiset...men då var de ju hos mormor ). Våra föräldrar är inte dom som drar sig för att åka och hälsa på. Om man ställer sig in på att det ska gå bra - då gör det det! Man kan ju hålla kontakten på annat vis också ! Jag och min mamma hade väldigt starka band, men det har gått jättebra...och det var kanske just därför extra bra att flytta .

I `99 flyttade jag från vänner och familj i Oslo för att bo med kärleken i Sthlm. Nu 6 år senare or jag kvar och stortrivs - dock inte med samma kille som jag flyttade hit för
Alva är mammas ända barnbarn och det är klart det är lite jobbigt, men vi åker fram och tillbaka typ ar 2:a -3:e månad och har daglig telefonkontakt. Vännerna försvann sådär på vägen (träfas när jag är där, men har ingen kontakt annars) men nya har införskaffats och jag ångrar inte att jag flyttade på mig

Tck för era erfarenheter. Det stärker mig att höra hur det gått för er. Vad jag oroar mig för är att man begår världens största misstag. Att mitt barn får ett sämre liv om vi flyttar upp till Stockholm. Här vi bor idag är en lugn småstad, vi kan bygga oss en stor villa för 1. 8 mille. I Stockholm är det skyhöga bostadspriser. Men, inte att förglömma är då den enorma arbetslösheten här i småstaden. Jag läste att vi tillhör de som är värst drabbade i Sverige av arbetslöshet. Stadens framtid hänger på hur det går för SAAB. Är det då så jättekul att sitta i sin nybyggda villa om vi inte har arbeten. Visst finns arbeten i Göteborg, men det ligger för långt bort för att vi båda ska kunna pendla nu när vi har småbarn.