Slut pga kommunikationsproblem?

Min reflektion är att om HAN anser att ni inte kan prata då är det illa.

Lösningen torde vara kommunikation och reflektion. Att vara särbos ett tag kan vara rätt bra för att få tid till att tänka.

..det är ju bra att han säger vad han känner (äntligen?).

Det är nog rätt vanliga klagomål. Sen handlar det vad man gör med dem. Sätter sig och funderar och pratar med varandra hur man löser de olika problemen. Eller fortsätter på var sitt håll och tror att den andra ska bli nöjd.

Träna är ju alltid bra. Måste ta tag i det jag med. Men gör det för din egen skull och inte främst för att din särbo ska bli nöjd med dig. Fast det är ju kul ifall man blir uppskattad och får stöd i att börja träna.

Att hitta på saker tillsammans. Är ni olika, eller vill ni olika saker? Det går ju att brainstorma fram. Och planera in dem i en kalender. Jag kan reta ihjäl mig på att vi har jättemånga roliga och billiga idéer ibland. Så jag ska sätta mig ner och skriva upp dem annars är det lätt att de goda idéerna drunknar bland måsten och att man bara är trött.

Barn är ju lite knepigare. Det är ju ett gemensamt beslut och kräver bra kommunikationsförmåga eller att lösa konflikter på andra sätt än vara tyst och lida.

Hoppas ni hittar varandra igen. Tror det går om båda vill. Och ser sina egna och den andres brister samt möjligheter. Så länge båda vill är även allt möjligt (även i förhållanden där par borde lämnat varandra för länge sen). Lycka till!

tack!

Jag hoppas att vårt särboskap leder till något. Jag är bara rädd att hans konflikträdsla leder till att han inte tar steget till kommunikation. Hela hans familj har tydligen varit på honom att han inte klarar detta själv - att han måste prata med någon. Han säger nej, att han vill tänka och klara ut detta själv. Familjen säger även att han måste prata med mig, men han säger att han inte vet vad han vill och därför inte vill prata med mig.

Jag trotsade detta idag och ringde honom. han svarade, men han var inte den varma killen jag normalt brukar prata med. Han var väldigt tvär. Jag frågade bland annat om jag fick ringa igen, för att jag inte klarar av att inte veta hur han har det. Då sa han ja, men om han inte svarar så ska jag veta varför. Svaret på detta är att han inte känner för att prata.

Jag har skickat ett superlångt sms till honom där jag ber om ursäkt för att jag har nedprioriterat honom i vårt förhållande. Har tanken att jag ska fortsätta kommunicera med honom, även om han inte vill det. Är det dumt?

Alltså att kunna komunicera med varandra är ju a och o i ett förhållande. Jag och min smabo har haft svårt att prata i ett halv år nu och för några dagar sedan kände jag bara att jag inte orkade längre. Tog upp det med honom och nu känns alting mycket bättre. tuvärr var han otrogen mot mig för 2 år sedan och han tycker det är så jobbigt att prata om det och jag har behov av att prata.

Vad är det som gör att din sambo tycker att ni har så svårt att prata med varandra?? KAnske ska ni prova familjerådgivning om ni vill ha barn tillsammans och fortsätta vara i hop..

Saken är den att han inte vill prova familjerådgivning. Han vill tänka ut detta själv. Jag tror att han tänker såhär:
"Eftersom jag inte vet om jag älskar henne så är det inte lönt att gå på familjerådgivning för jag vet inte ens om jag vill rädda äktenskapet..."

Vad tänker ni när ni läser ett sådant resonemang?

ensam själ skrev 2008-12-26 20:07:41 följande:

Hej!
Sitter i en liknande sits som din sambo. Min man kommunicerar INTE alls!
Han vill vara tyst och fundera. Sen är det en hel del mer i bagaget som gör att jag har bestämt mig för att flytta en tid för att se om det blir bättre. Jag har pratat med en kurator pga jag mår dåligt och hon sade att familjerådgivning kan vara bra även om man väljer att göra slut, för att man får en möjlighet att prata ut. I vårt fall har vi barn och om jag väljer att ta ut skilsmässa(vilket jag starkt överväger) så måste vi ju kunna samarbeta framöver pga barnen.

Vi har inga barn, även om vi längtade efter en till döds. Men kan man verkligen tänka ut sådana här saker på egen hand? Jag önskar att han ville prata med mig, men vi har inte utarbetat former för detta, trots att vi varit tillsammans i 7,5 år. Kanske därför? Jag vet inte hur jag ska göra för jag vill verkligen ha honom kvar i mitt liv. Jag vill ge vårt äktenskap en chans, inte besegras utan att ha försökt.

Jag kan ju bara tala utifrån mig själv. JAG känner mig just nu rätt säker på hur jag vill att vi gör; säljer huset, skiljer oss osv.
Jag har funderat från och till på det i säkert 5 år. Nu kom det en hel rad händelser som gjort att jag måste börja ta tag i det här. När det gäller din man;

Ja, vem vet, han kanske bara går igenom en "kris", så att han självmant kommer till den slutsatsen att han vill att förhållandet fungerar. Men det behöver inte bli så. Om det inte blir någon förändring i ert förhållande efter att ni blivit sams, så finns ju risken att han börjar fundera på att lämna dig igen, så fort ni börjar känna er säkra på varandra och börjar lufsa på i gamla hjulspår igen.

Jag vill inte låta pessimistisk, men det finns ju en rsik för att det går åt skogen om ni inte kämpar= pratar. Om ni sedan klarar det utan familjerådgivning eller inte, så är det nog ett måste.

Ibland behöver man tänka. Eller kanske få perspektiv och få känna saknad. Men för att tänka nytt, så behövs kommunikation. Med andra eller med sig själv. Eller få input.

Verkat som han i och med nytt jobb fått nytt perspektiv på livet, sig själv och ert liv. Vilket är rätt vanligt.

Även om ni varit ihop länge. Hur är det att leva sju år till med någon som är konflikträdd och inte kan kommunicera problemen innan de blir så stora så man flyttar ifrån varandra?

Nu kan jag förstå att han kanske inte vill prata om han inte har ord. Varför inte en självhjälpsbok? Finns inga ultimata. Men varför inte läsa en bok och diskutera ändå. Även om familjerådgivning leder till att man blir tillsammans igen så kan det leda till att nästa förhållande blir bättre. För hans beteende riskerar att upprepas för han kommer inte ändra sig.

Ja, det känns hemskt och inse att vi inte kan kommunicera trots alla åren tillsammans. Jag har verkligen rannsakat mig själv och ser bakåt med mest fokus på mig. Han har varit en klippa i alla lägen. Jag förstår att han känner sig dränerad men jag måste hitta ett sätt så att han förstår att jag är där, oavsett vad. Han vet inte om han älskar mig längre, men kan inte det vara pga all vilsenhet?