Hjälp in dotter har fått separationsångest (6 åring) jättejobbigt vad ska man göra?

Det sägs att 6 års åldern är den "lilla tonårsåldern". Barnen börjar tänka på döden och att folk kan försvinna, de kan börja sova dåligt, ha mardrömmar och ha seperationsångest. Jag hade försökt att försiktigt prata med dottern om hur hon egentligen känner och tänker när du "försvinner", kan hon sätta ord på det (än om enkla ord)? Kanske kunde ni prata om det hon tänker på, berätta hur du tänkte när du var barn. Fråga hur hon tycker ni ska göra när du måste lämna henne en stund, tex för toabesök. Kanske har hon ett förslag som gör henne trygg och som är ok för dig också.

Är det så att hon har tankar om det här med att bli ensam och att folk kan försvinna så finns det bra böcker på biblan man kan läsa om just detta, be bibliotikaren om tips. Din dotter är en helt normal, känslig flicka och det här går säkert över om ni tar tag i det.

Jo men man vet samtidigt inte om man vill prata om det så mycket är rädd att man förstorar upp det ännu mer...
Hon har tom tvekat att gå till en kompis men det gick till slut och då sa hon ringer du dit sen?stannar du hemma?jag ringer när jag ska hem trots att hon bara skulle till grannen...suck.

Tror inte det blir värre om ni pratar om det utan tvärtom, det kan kännas skönt för henne att få berätta och få bekräftat att du förstår henne. Sen kan man naturligtvis inte gå med på vad som helst, det måste ju finnas rimliga gränser. Det är naturligtvis jobbigt för dig att ständigt vara påpassad, men tänk vilken rädsla hon måste gå runt och bära på och hur dåligt hon kanske mår egentligen. Det blir en ganska tung börda för en så ung liten tjej.