Med Lapp runt Halsen - Dokumentär om Finska Krigsbarn

Kunde man vägra? Jag trodde att det kom nån och hämtade barnen ändå.

Jo det e väl klart att man kunde säga NEJ, så har jag förstått det i alla fall.. Men många valde ju ändå att skicka sina barn, ibland skickade ju vissa typ 2 av 4 barn, skickade iväg de yngsta men behöll de äldre eller tvärtom, så visst kunde man vägra

Jag tycker också att de finska krigsbarnen utsattes för ett förfärligt lidande, men jag tycker inte att man kan lägga skulden på de finska mammor och pappor som valde att skicka iväg sina barn. Om du stod inför att dina barn kanske skulle dö av svält eller krigshandlingar, skulle du inte välja att skicka dem till ett säkert ställe även om du inte själv kunde följa med? För de som var fattiga blev det ju inte precis lättare att försörja sina barn när det blev krig.

Om jag som förälder stod inför valet att antingen låta mina barn svälta ihjäl eller skicka bort dem till ett ställe där jag visste att de fick mat skulle valet vara jävligt enkelt!

Tyvärr var det ju så att många av krigsbarnen for jävligt illa här i Sverige också. De fick stryk när de talade finska, Finska språket var förbjudet att prata under skoltid mm och många blev utnyttjade som "billig" arbetskraft.

Min sambos pappa var ett finsk krigsbarn och han hamnade i en bra familj. Han yngre syskon hade inte samma tur och fick jävulsk med stryk i sina nya "familjer". Många syskonskaror blev även splittrade och hamnade på helt olika ställen i Sverige. Sambons pappa vägrade att lämna sina syskon och därför hamnade de iaf i samma by men hos olika familjer. Sambons pappa var 8 år när han och hans 2 yngre syskon fick en lapp runt halsen.

Jag såg dokumentären igår kväll och blev så deppad att jag inte kunde somna. Min morfar låg vid fronten och min mormor var hemma med fem barn och fick många propåer om att skicka barnen (eller åtminstone ett par av dem) till Sverige, men hon vägrade. De svalt förvisso inte, men det var väldigt knapert. Hon sa själv att det var ett av de bästa besluten hon fattat i hela sitt liv även om hon under ett par år när det var som värst ibland undrade om hon gjorde rätt.

Det vore förresten intressant att se en dokumentär om hur vi behandlar de ensamma flyktingbarn som kommer till Sverige från krigshärdar nuförtiden. Hur tas de om hand?

Skyller inte på någon.. Jag har ju inte upplevt det dom har upplevt, föräldrarna alltså, så jag vet inte hur jag skulle reagera.. Men troligtvis hade jag inte skickat iväg mitt barn...
25% av de barn som skickades hade ju helt andra andledningar att bli iväg skickade än kriget, det var pga kriget man anordnade ”Hjälpkommittén för Finlands barn”, inte för att man var fattig eller för att man inte ville ha sitt barn utan pga kriget!!!!

Jag skyller inte detta på de enskilda människorna, skrev min TS för att jag vart så berörd av dokumentären, jag undrar varför finska eller den svenska staten inte kunde göra mer för de här barnen, så att de sluppit lida.. Varför fick inte mammorna följa med sina barn???
 Varför skickade vissa bara en eller två barn och behöll några hemma???

detta hände för många år sen, men som sagt, det gjorde ont i mig att höra alla berättelser

Jag talar inte om fattigdomen, eller om hurvida de hade dåligt med mat osv

utan lidandet, kunde man inte kunnat se till saker o göra dem annorlunda så att barnen sluppit bli utsatta på de sätt de vart!!! som MayaS nämnde, vissa barn vart ju riktigt illa behandlade här samt sen när de kom hem efter krigets slut!!

Tyvärr är det ju så att fattigdom och krig går hand i hand.

Något man måste tänka på när man diskuterar detta är att Finlad var ett fattigt land redan innan andra världskriget. Så när andra världs kriget dundrade in blev en dålig situation bara ännu värre.

Att skeppa barnen till Sverige var säkert en bra tanke men tyvärr hade de ju inte planerat allt fullt ut. På den tiden var ju barn inte människor på det sättet som vi vet idag. Barn hade väl inga känslor, de skulle glömma osv. Barnpsykologi existerade knappt.

Jag tror att de allra flesta gjorde vad de trodde var rätt och riktigt och bäst för barnen utifrån den situation de befann sig i. Hur barn påverkas av separationer vet man mer om idag. Betänk att det inte var alls länge sedan spädbarn opererades utan smärtlindring och barnhemsbarn fick mat, men ingen närhet. Man visste helt enkelt inte bättre.

Sedan måste man ju säga att det hela inte sköttes på bästa sätt. Att skicka barn fram och tillbaka ledde till ännu jobbigare trauman och att skicka barn från ställe till ställe för att de inte ska "bli för fästa vid fosterföräldrarna" är ju rent vansinne.

Jag vet inte hur jag hade gjort om jag hade ställt inför valet, svält, ev död eller en oviss separation från mina barn.

I min släkt finns det ett finskt krigsbarn, eller fanns, då han avled för något år sedan. Han behöll kontakten med min mormors syster och man som var de han bodde hos hela livet. Fortsatte att komma till dem i Sverige om somrarna tills han blev vuxen och började studera här i Sverige. Så det finns ju barn som inte mådde så riktigt dåligt, även om det naturligtvis måste ha varit väldigt påfrestande för honom. Hans svenska syster (alltså mormors systers dotter) åkte även hon till den finska familjen efter kriget och bodde där på lov osv. De betraktade sig som syskon hela livet.

Min far var krigsbarn och han hade det bra när han kom till Sverige. Han fick en extra familj som följde honom genom livet.