Går in i väggen snart? Symtom?

Det låter mer som att du håller på att trilla ned i en depression. Dra i nödbromsen nu, kalla hem maken och gör en REJÄL och ORDENTLIG vändning. Depressioner kan bli riktigt allvarliga. Sök även upp vården och sätt in behandling så snart du kan.

Ungefär så mådde jag när jag blev sjuk. Dessutom fick jag yrsel, allt liksom snurrade..

Jättebra att du lyssnat på väckarklockorna..
Nu kan du bromsa i tid.

Kom ihåg att
be andra om hjälp,
vara lite egoist, ta ledigt, gör saker DU vill...
skriv upp allt du tycker är roligt -gör mer av dessa,
skriv upp saker du tycker är jobbigt-gör mindre av dessa,

Du kanske behöver sömn, testa flaska så att pappan kan ge mat på nätterna?

Va noga att äta bra, på rätt tider osv..

Själv va jag "duktig flicka"- om du är det, va in te det, ingen tackar dig.. (läs boken Diagnos duktig)
Finns ingen anledning att stressa, ta saker i sin egen takt.

Massor av lycka till kramar!

Anonym skrev 2008-12-31 01:01:50 följande:

Ja, det glömde jag skriva,
ring och boka tid hos doktor,
det finns hjälp att få.

Det är just det att nu är det väldigt mycket som händer på mitt företag inom de närmaste veckorna, så det känns som att jag inte har tid att riktigt känna efter, tänker hela tiden på de andra som jag sätter på pottkanten om jag är hemma en dag eller två. Tänker hela tiden att när det är klart eller det är klart ska jag ta det lugnt, men nu känner jag att allt är så himla svårt!!! Mannen skulle aldrig komma hem för att jag skulle vara "trött", han tycker att jag har världens lättaste liv och att andra skulle vilja byta med mig som har det sååå bra, så där har jag nog inte mycket hjälp att hämta....

pappa är inte speciellt bra på att hjälpa till, han är en arbetsnarkoman o jobbar jämnt. Tyvärr är hon dålig på att ta flaskan. Jag vet ju innerst inne att jag kan bli sjuk,men tror inte att det kan hända mig - lilla fru duktig!!!!!

TS jag varnar, ju längre du väntar desto längre blir du borta, med dina symptom måste du gå till en läakre NU!

Jag är påväg ur väggen just nu, jag känner igen mig så mycket

vad är det värsta som kan hända om man fortsätter att jobba på och inte saktar ned? Tror ju ff att sånt här bara händer andra och att jag bara överdriver (som min man skulle säga)

Anonym (trött) skrev 2008-12-31 01:15:02 följande:

Kom ihåg att man är inte oumbärlig.
Din hälsa är viktigare, du ska inte _dessutom_ behöva få skuldkänslor för att du sätter andra på pottkanten.

Om alla hjälps åt lite så blir du ju en gladare människa, det är ju så enkelt egentligen..
Själv hade jag såå svårt att släppa in någon, "det blev bäst när jag gjorde allt själv, gicka snabbast så"
puckat, men så tänkte jag..

Ibland måste man välja här i livet,
jag valde att trappa ner på allt, det passade mig. Men visst man kan ju välja att göra en sak i taget också.

Joo, killen måste ju hjälpa med barnet liite åtminstone

jag sa samma sak i augusti, i september säckade jag ihop, orkade inte sminka mig, var helt känslomässigt död...

Anonym (trött) skrev 2008-12-31 01:23:01 följande:

Det är nog olika..

Min svägerska har varit sjukskriven i 1,5 år, hon har legat på sjukhuset i 6 månade av den tiden. Hon har fått allvarliga panikångest attacker. Hon har fått åka ambulans 3 gånger pga att kroppen "stängt av" (medvetslös med bajset rinnande typ..) Hon har gjort "el-behandlig", och nu äter hon starka mediciner. Hon har precis börjat hälsa på hos folk hon känner, och har till och med börjat gå i affärer igen.

Min mamma har varit sjuk i 1 år nu.. Nu arbetar hon 50%, men hon "mediciner lite själv" med ett par glas vin för mycket (enl mig) de dagar hon är trött...
Hon orkar inte prata med folk, gråter när telefonen ringer...

Jag blev sjukskriven i 6 månader, då låg jag och vilade i 3 månader, och tog mig sakta ut bland folk de övriga 3..
Nu levaer jag helt annorlunda, mycket långsammare, men jag är GLAD igen-härligt!

Just det där med att inte orka sminka sig har fått mig att inse att allt inte är riktigt rätt, i mitt jobb MÅSTE man se bra ut, men just nu struntar jag i det o går ständigt med mössa och det är ju inte jag.
Forget Me Not.. Hur har du blivit bättre?

vila fram til december, citalopram medicinering, och samtalskontakt och jag känner för första gången på många år att jag lever!

Lisa, vad skönt att du har blivit bättre, gick du till läkare eller vad gjorde du. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja! Vet ju oxå att min man kommer att bli tokig, för i hans värld blir man inte sjuk, så jag undrar om jag kommer att våga att riktigt känna efteroch ta tag i problemet.

Anonym (trött) skrev 2008-12-31 01:39:54 följande:

Min yrsel sa stopp.
Hela världen snurrade, jag såg inget..
Blev Åksjuk..

Ringde Vårdcetralen träffade min doktor som sjukskrev mig direkt.
Jag träffade honom en gång i veckan. (behövde inte gå till psykolog/kurator eller nåt)
Jag ordinerades vila (behövde inga mediciner)

Men det va kämpigt! Vill aldrig mer må så.
Jag bleb rädd, trodde allvarligt att jag inte skulle fixa det..

TS, tänk såhär: Du KAN faktist bli allvarligt sjuk.. (det kan ta låång tid att bli frisk)
Bry dig inte om vad andra säger om att du är dålig..
Va en egoist, se till att må bättre.
Ring doktor på måndag nästa vecka och boka tid.

Min doktor hade ett exempel på en tjej som bokat tid för att hon va trött och trodde att hon hade vitaminbrist, så visade det sig att "hennes kropp tryckt på OFF knappen" rejält, hon funkade inte alls...

TS du fixar detta, ta tag i det bara så löser du det fortare än om du väntar..

Anonym (trött) skrev 2008-12-31 01:39:54 följande:

Jag har sprungit in i väggen allt för många gånger och jag vet hur det fungerar,. Dock har jag inte gjort det så himla hårt att jag blivit inlagd. Men jag har gått i terapi o dyl. pga mina psykiska bekymmer.
Du har definitivt gått med snoken in i väggen! Men så som du beskriver din karl... Jösses, man kan ju börja fundera på varför du blir dålig och hur med en sån karlslok *ironi*
Nä, om han inte accepterar att du blir sjukskriven så tycker jag att du ska börja med att reda ut dina problem i den änden...

Jag brakade in i väggen för ungefär fem år sen. Kan inte gå tillbaka till mitt gamla jobb. Det är först nu jag börjar bli hyfsat stabil igen men jag har absolut inget självförtroende kvar.
Det är viktigt att bromsa i tid... annars blir det väldigt lång väg tillbaka. I värsta fall går det inte att komma tillbaka alls.

Det känns som om jag har varit i helvetet och vänt!
Jag har alltid varit en duktig flicka på alla sätt...direkt från gymnasiet till högskolan och vidare till jobb och karriär. Träffade min fd man när jag var arton år, fick barn när jag var 27.
Extremt höga krav på andra, men ännu högre på mig själv.
För tre och ett halvt år sedan sprang jag in i väggen...jag hade totalt ignorerat alla varningssignaler från min kropp och omgivning. Hade haft huvudvärk veckor i sträck och kände mig pressad dygnet runt av olika anledningar.
På slutet gick allt väldigt fort utför och en dag svimmade jag på jobbet. Jag kontaktade läkare för jag trodde att jag hade fått problem med hjärtat. Gick till terapeut...hjärtklappning och ångest hela tiden, orkade ingenting - inte ens att ha min dotter varannan vecka (tack min fd man för hjälpen)...första månaden sov jag i princip dygnet runt, blev folkskygg, fick ångestdämpande och senare också antidepressiv medicin.
Jag har försökt att gå tillbaka till jobbet, men det går inte för det känns som stället är förknippat med så mycket ångest.
Har hittat ett nytt jobb och nu efter att ha arbetat 50% och 75% en tid går jag upp till 100% efter nyår. Min nya chef vet min bakgrund.
Oj, det här blev rörigt! Jag kan bara säga BROMSA - det kan redan vara för sent...lyssna på din kropp för du vill inte uppleva det som jag har upplevt. Kram från mig.

Gick in i väggen för lite mer än ett år sedan! Har hela 2008 bara vilat och observerat och fått behandling i terapiform! Jag vet nu att det är mitt jobb som gör mig sjuk.. Mycket övertid, mobbing/utfrysning samt att det är MYCKET tungt fysikt sett.. O sen är det som ni säger.. Ingen tackar fröken duktig! På mitt jobb är det värre än värst.. Cheferna har nu slutat hälsa på mig likaså med vissa jobbarkompisar som jag "svikit" genom att vara hemma sjukskriven (ca 40% sedan april) och börjat tänka på mig själv!!

Fick ett utomkvedhavandeskap i september.. Min chef blev jätteförbannad för att jag planerat barn..

O nu till mitt problem..
JAG ÄR GRAVID IGEN (v10)!!! Och måste nu på måndag meddela det till chefen då jag inte klarar av alla tunga lyft..(Har haft semester i 2 v!)
Jag har sån ångest och har fått tillbaka alla mina stressymptomer!! Vore det inte för att jag är lyckligt gravid så skulle min värld rasa igen! =(

Snälla, är det någon som har några råd?
Kram