Kan någon förstå mig?

Jag förstår rätt så precis. Tyvärr tror jag inte det kommer gå över, möjligtvis ändra karraktär lite efter hand som killarna blir större. Inte så upplyftande kanske men...

Jag och min sambo har varit tillsammans nu i 3 1/2 år, han har två söner sen innan, dom är nu 8 och 5 1/2 år.
Till en början när vi blev tillsammans så var det jobbigt för ungarnas mamma hon sket blanka fan i ungarna och var åh festa hela tiden med sin nya kille.
Vi försökte få henne att komma åh hämta ungarna men hon sa bara att hon inte kunde och ibland så svarade hon inte ens.
Sen tyckte hon att inget funkade när det gällde ungarna så hon drog det till familje rätten.
Hon struntade i ungarna i tre månader och efter det började hon surra om ensamvårdnad.
Nu har vi dom varannan vecka och det funkar bra fast där i mellan har det varit en massa bråk om kläder hit och dit vems som är vems osv.
Vi fick våran gemensamma son i april 06 som föddes med hjärtfel och utvecklings försening och det har hon tagit bra och förstått att vi har mycket att styra med honom.
Nu har även hon fått en son född 08.
Våra största problem med ungarnas mor var att hon ringde min sambo ca 35 ggr i veckan och tyckte att han skulle göra både de ena än de andra.
Så min sambo fick byta telnr till slut.
Ungarnas mor har inte tyckt om mig från första början och gör inte det fortfarande.
Hon pratar med mig, men bara om hon måste.

Det är jobbigt att vara bonus förälder, men mina bonus barn tycker om mig och det är ju bra fast man hade ju gärna sluppit deras griniga mor.

Hoppas allt löser sig med allt kram/milla

Jag har full förståelse för hur du känner.
Det är inte din uppgift att ta hand om andras barn även ifall det är din sambos bara för att du är hemma?
Dumheter.
Du får nog sätta ner en fot, eller två, för att få honom att förstå det.
Det är föräldrars ansvar att ta hand om sina barn, fungerar inte deras schema så får de ändra eller byta jobb, de kan inte räkna med att du ska vara en gratis dagmamma.

Hoppas du finner styrkan och slutar med att köras över i ditt hem och din relation, för det är trots allt så det har blivit.
Om din gubbe respekterar dig så kommer han lösa sitt, för det ÄR hans, problem.
Om ni gemensamt kommit fram till denna lösning hade det varit en annan sak men nu vill du inte ha det såhär och har heller ingen skyldighet att passa deras barn, som de satt till världen,
bara för att du är mammaledig med DITT barn.

Lycka till

japp, jag fattar.
trots att min sambo höll med mig ,så konfronterade jag den andra boföräldern om läget helt själv ibland o talade om sitiuationen.
tex. om ni pratar så i tele skulle du se din son för han hör allt, han mår mkt dåligt av detta, etc etc etc
såååå mkt skit jag fick, från alla, jag visste bättre o stod ut, pojken tydde sig till mig oxå då.

låter luddigt? det var livet.
inte helt lätt att kort ge råd på så komplex problem

jag kan inte sluta bry mig om barn/a därför är väl en annan lite fattigare.

boförälder får frt barnbidrag ca2 mån efter flytt av barn, underhållbidrag frt trots att barnet ej bor där sen 2 mån.
den
nya boföräldern: får trots domslut ej barn bidrag föränn 3 mån,
underhållsbidrag ca 6, betala dubbelt under tiden, men ej få tillbaka.

hej det låter som en dålig matematik på i verkligheten en lucka där barnet ej får n`åt på minst 3 mån.

har man tur så har man lite spar,
för luckan är längre än så : ca 5-6 mån

ska skiljsmässo barn ej få samma rätttigheter som andra.
inte få börja skolan förän tvisten är klar!?
det kan ju ta år?

Har inte läst dom andra svaren. Förstår dig, ibland så känner man att dom är ju inte mina barn men samtidigt vil man ju inte heller vara utan dom. Vi kände att sambons döttrar var stressade av att vara varannan vecka så då började vi med två veckors perioder och då hinner dom att landa på ett helt annat sätt och för oss är det skönt oxå. I alla fall för mig för det är bättre att ha dom intensivt och sen få ladda batteriet igen. Tillägas bör att vi har ett gemensamt barn på 17 månader och ett till på väg så det frestar på med många barn.

Du har min störta sympati, jag vet exakt hur du känner dig. Du är inte ensam om det nu är någon tröst....det suger så fett ibland att man vill dra långt bort....

Förstår dig precis!! Det är så jobbigt att inte får bara "vara", och det är så svårt att prata om utan att det kommer in massa värderingar eller rädslor. Det handlar ju inte om att utesluta de äldre barnen, bara om lite lugn och ro i några månader av ett liv!