Någon som ångrar att den skilt sig?

Jag tänkte o funderade precis som dig, både länge o väl innan jag bestämde mig för skilsmässa. Vi bråkade inte eller så, men relationen o känslorna dog ut..från min sida då.

Jag var orolig för min ekonomi, för hur jag skulle klara allt det vardagliga och för hur det skulle vara att vara utan barnen. Framför allt var jag orolig för hur barnen skulle ta det.

Men till slut höll det inte längre och jag tog ut skilsmässa. Jag ångrar mig inte en sekund o har aldrig gjort. Allt har löst sig tioll det bättre och i dag är jag mycket lycklig med en ny man o ett till barn. Jag och mitt ex har en bra relation och han har i sin tur en bra relation med sina barn som han har varannan vecka numer, samt på loven. Han är ofta hemma och hälsar på dem o hittar på saker o läser läxor o sånt.

Jag hoppas att allt blir till det bättre för er, hur du än väljer att göra.

Min syster är oxå skild, och de har 3 barn och de hade villa. Men hon levde med en usling eftersom han konstant var henne otrogen. Hennes liv var hårt till en början. Lite svårt med ekonomi och lite jobbigt att vara ensam med 3 ungar i en lägenhet på 3dje våningen. Men det var bättre en att bli bedragen. Och nu är hon nykär.
Så mitt råd är nog att tänka över och prata prata prata. Fråga hur han tänker. Ni verkar väl kunna det endå? Han kanske känner lika.
Barnen far nog mest illa om ni är sura och mår dåligt. Man kan leva fint utan trädgård. Svårt att ge dig råd!!!!!

Jag ångrar bara att det inte skedde tidigare.
Inga barn dock, underlättar nog situationen en hel del.

Jag ångrar mig.. men mest ångrar jag att jag gifte mig så ung.. man var inte helt med när man var 18 !!

Vi var tillsammans i 3 år.. sen gifte vi oss.. och skilde oss inom 6 månader. *suck*

Det var mest mitt fel.. jag retade mig på massa konstiga saker. Typ att han sträckte ut lillfingret när han åt, eller att det lät så mycket när han tuggade hårt bröd (!?). Och i samma veva som vi gifte oss, så började mina vänner att skaffa sig egna lägenheter och så.. jag fick nån panik och tänkte att jag skulle bo här med honom i hela mitt liv.. utan att ha provat nåt annat!!

Oj va jag ångrar det!! Men sånt är livet.. Vi hade inga barn så på det viset var det ju Ok....

Jag ångrar bara att jag inte tog beslutet att dkilja mig tidigare. Drog ut på det aldeles för länge. Ångrar att jag gifte mig överhuvudtaget. Vi hade varit tillsammans i 6 år när vi gifte oss. Förstår nu i efterhand att jag bara ville gifta mig för att det var någon slags sista åtgärd. Trodde att allt skulle bli jättebra bara vi gifte oss, men så fel jag hade. Jag skilde mig ganska precis ett år efter giftmålet. Nu när jag lever i en ny relation så inser jag att vi inte hade haft det bra på flera år.

Jag har hitils inte hört talas om någon som ångrat sig...folk verkar bara ångra att de inte tig beslutet tidigare.

Oj, sitter i en situation där jag inte vet om jag ska skilja mej eller inte. Har en tråd under förälder som heter "lämnad med 4 mån pga otrohet".
Läs den gärna och ge mej en kommentar...jag vet varken ut eller in.

Hej "Feg",
Är nyfiken hur det har gått för dig - har du tagit steget?

Jag är i samma sits som du är/varit i, med en ett-årig dotter som jag vill ge bästa möjliga förutsättningar. Därför känns en separation så egoistiskt eftersom det skulle innebära försämringar på flera områden (boende, ekonomi, tid etc.).
Praktiska saker visserligen, men som är nog så svåra att få till när man bor i en stor stad med långa pendlingsavstånd mellan jobb och dagis om det vill sig illa.

Det som jag dock varit mest rädd för att vi kanske tids nog startar egna, 'nya' familjer och hur det skulle påverka våran dotter. Jag är rädd för att hon ska känna sig överbliven och aldrig 'riktigt hemma' utan mer på besök om hon endast bor hos oss varannan vecka medan hennes (hypotetiska) syskon bor tillsammans med mamma/pappa hela tiden - som en riktig familj.

Jag hade kommit fram till att jag skulle vänta med separationen tills hon hann bli lite äldre (iaf två år), men upptäckte igår att jag är gravid igen så nu vet jag inte vad jag ska göra.
Ska jag behålla barnet trots att jag inser att en separation tids nog är oundviklig, (men då skulle vår dotter ha ett syskon som hon alltid fick vara tillsammans med medan resten av familjen växlar vecka till vecka) eller bör jag göra abort?

Ge mig lite kloka råd, själv kan jag inte se vad som är bäst.

Mirris

OMG jag är i samma situation! :o Fast vi har inte gift oss...
Fick nu en tankeställare och det känns jätteskönt..

tack tack!!

Prata med din man om dina funderingar, gör klart för honom hur viktigt en förändring är för dig. Kanske kan han inse vad du behöver och ni kan gemensamt arbeta för det.

Mtml: TS "Feg" här. Nej, jag har inte tagit några steg än. Är alldeles för feg för det. Har gått och tänkt fram och tillbaks i flera år, och lär göra det ännu en tid. Men jag tror jag är på väg mot en obönhörlig skilsmässa.
Jag blev också med barn när jag gick och funderade på skilsmässa, och behöll det, eftersom jag gärna ville ha ett helsyskon till mitt första barn. Visserligen är det nu två barn som blir sårade och ledsna vid en skilsmässa, men de har varandra, och det är värt mycket. Jag tycker inte du skall ta bort det. Ditt barn är också så litet än att du inte behöver vara rädd att eventuella negativa mönster skadar henne, det dröjer tills hon blir större, så du hinner föda det nya barnet och tänka mer innan du eventuellt bryter upp. Dessutom har du då dina barn, skulle det inte bli fler är det inte lika stor katastrof som om du bara har ett barn, kanske.
Lycka till, skriv gärna igen.