Jag har alltid varit säker på att jag bara skall ha ett barn om ens det. Nu är jag gravid med första (och sista!) och står fast vid mina åsikter. Ett barn, inga fler. men folk runt om mig kommenterar hur hemsk jag är, hur själviskt det är, hur fruktansvärt elakt det är att inte ge sitt barn syskon, det kommer bli så ensamt mm. mm. mm. Är det så jäkla hemskt och egoistiskt av mig att bara vilja ha ett barn? är det så fruktansvärt att växa upp utan sykon?
Nej det är inte hemskt att växa upp som ensambarn. Jag har tre vänner som är ensambarn och de har haft det jättebra. De har sluppit konkurera med syskon om både kärlek och saker.
Själv har jag dock syskon och jag vill att min dotter ska få ett också. Hon kommer få en lillasyskon i början av februari. Jag har alltid velat ha 2 barn och min sambo också.
Tycker inte alls det är hemskt, man kan ju inte skaffa fler barn för att andra tycker det.
Jag själv har tre barn, men alla är olika och jag ser inget fel i att man bara vill ha ett.
Jag växte upp med syskon, så jag kan inte svara på om det är hemskt att inte göra det. Men jag tycker det är självklart att du inte ska skaffa fler barn än du själv vill ha.
De ensambarn jag har träffat verkar inte uppfatta sin situation som hemsk, även om majoriteten av dem har sagt att de önskar de hade syskon.
Ja och jag som har växt upp med syskon har många gånger sagt att jag önskar att jag inte hade syskon! Så helt nöjd blir man väl aldrig! :) Någon som vet om det finns någon vetenskaplig utredning eller liknande om ensambarn vs. syskon? Ibland känns det som att det vore skönt att ha grund och begrepp att försvara sig med när påhoppen kommer! Även om jag tycker de tär fruktansvärt att jag överhuvudtaget skall behöva försvara mig!
Jag tycker inte att man ska skaffa fler barn än vad man vill och anser sig klara av. Det är inte säkert att man blir lyckligare av att ha syskon, men för mig har det varit självklart att min son ska få syskon. Jag har själv 4 st och även fast vi bråkat en hel del så vill jag inte vara utan den gemenskapen som vi trots allt har.
Jag är inte enda barnet så vet personligen inte hur det är, men har en systerson som är enda barnet och han är bortskämd och vet inte riktigt hur han ska bete sig när det kommer till flera barn då han är van att ha allt för sig själv och inte van att dela med sig av saker och ting.
jag tycker alltid så synd om honom när föräldrarna inte vill hitta på något, så det slutar med att han alltid leker ensam.
Jag och sambon är också mycket tveksamma till att skaffa syskon till vår dotter (som nu är 10mån). Vet inte om vi orkar med en till! (det har vart väldigt jobbigt, hon är en intensiv tjej!)
Är så trötta på alla som tjatar om syskon - REDAN! Vi vill ju först o främst att hon ska bli lite mer självständig/blöjfri innan vi ens orkar fudnera på syskon men då heter det ju "men då blir det ju så många år mellan dom, det är så synd" . (???!)
Så numera ska det helst vara TÄTT man får dom också! Suck.
Själv har jag två systrar som är 6år äldre resp 13år yngre. Jag o storasyrran lekte iaf jättemycket upp till att hon blev tonåring! Sen hade vi ju sällskap av varandra även om leken inte fortsatte... Lillsyrran o jag har ganska bra kontakt också.
Har växt upp som ensambarn, o var länge nöjd med det.
Insåg när en förälder gick bort o. när den andra föräldern blev allvarligt sjuk att det varit väldigt skönt att ha ett syskon att dela både känslor o. "uppgifter" med i samband med det.
Bara mina reflexioner, inget annat.
OM jag får barn så blir det ett ensambarn, för jag är för gammal att hinna få fler tyvärr...
Att ha syskon kan ha sina fördelar.
Att vara ensam kan ha sina fördelar.
Men jag kan tycka att för ett ensam barn så blir verkligheten lite skev. Eftersom i den stora världen ser det ju inte ut så, det är väl en av fördelarna med att ha syskon att få prova att roffa åt sig, byta saker, be om lov m.m.
Tycker ofta också man kan se på personer som är ensam barn att de är det i vuxenlivet. Svårt att sätta fingret på men något är det.
De kan bli lite osympatiska och osociala och vara dåliga på medkänsla. Så det får du jobba hårdast med! 
Jag har ett barn och är helnöjd med det. Han har kusiner och kompisar att tampas med så konfliktträning får han ändå 
Det finns nog fördelar med både och, men man får gå efter vad man själv känner för hur man än vänder och vrider på det så ska man orka vara förälder också. Hellre bra förälder åt en än vara halvdan till två...så kände jag iaf.