Vår son tycker vi ska skiljas...

KÄmpa!! Gå och prata med någon. Ta tag i den saken och se vart den leder. Efter det kan ni ju diskutera mera.

Lycka till!!!!

Jag önskade oxå som barn att mina föräldrar skulle skilja sig....
Det var inget lyckligt förhållande.

Dock tog det över 30 år av deras äktenskap innan mamma kunde tänka tanken.
Då fick min papa cancer o hon stannade kvar.
Han dog.
7 mån efteråt dog min mamma oxå (i cancer).

Jag önskar så att min mamma hade vågat ta steget o fått ett lyckligare liv.

Familjerådgivning borde ni nog prova för barnen skull om inte annat.
Men funkar det inte så håll inte ihop för barnens skull.
De känner av saker o ting o förstår mer än många tror.

Ja, det är ju just det där, att man har så svårt att ta steget fullt ut att skiljas...
Känns och är såklart oerhört stort! MEN man vill ju inte att barnen ska lida, jag menar det kanske inte är rätt? Ibland önskar man att man hade en kristall kula att se vad man ska/borde göra??
Familjerådgivning ska vi boka och se vart det leder, för barnen skull om inte annat, och vem vet, har man snurrat in i en negativ spiral så kanske de kan få en att se det med andra ögon.
Jag vet inte, säger en familjerådgivare med att jag tycker att ni ska skiljas, eller är deras uppgift bara att få en att fortsätta tillsammans??

min son var TVÅÅÅ när han säger till mig -mamma flytta till stockhoom
(jag hade precis varit hos min väninna i två dagar för att få lite luft och få ett brejk i det ganska kassa äktenskapet)

Jag blev helt förtvivlad och trodde pappan tutat i honom nåt när jag var däruppe... så tittar han på mig med stora ledsna ögon o säger

-Du va glad... du inte glad nu... mamma lessen..

DET var spiken som stängde kistan. jag berättade för mannen och förklarade att vår son visst uppfattade att vi hade det dåligt (något han sagt att han inte gjorde)...vi gick i familjeterapi några gånger men skildes ändå i slutändan ett par månader senare.

Barnen lider MER om ni fortsätter att vara tillsammans och det inte finns någon kärlek och respekt kvar er emellan.

En familjerådgivare ger ALDRIG er rådet att ni ska skiljas, den fungerar mer som ett bollplank där n i kan bolla tankar och funderingar, ni kan få små arbetsuppgifter med er hem att lösa tillsammans och framförallt så kan en familjeterapeut hjälpa er att få en sund och bra relation efter en ev skilsmässa.

En familjeterapeuts uppgift är att få er att fungera som familj, vare sig ni fortsätter tillsammans eller inte. NI fattar alla besluten och terapeuten kan hjälpa er att se olika lösningar på olika situationer.

sasssyy skrev 2009-01-12 07:54:15 följande:

han gjorde det.. det var mycket underliga saker han sa den perioden som fick mig och pappan att fundera..

Pappan trodde fullt och fast att pojken inte märkte av våra "gräl".. men pojken frågade mig ständigt varför jag var ledsen och inte glad längre, och jag visade ALDRIG att jag grät inför honom.

Det är inget konstigt alls, jag var 3 år första gången jag bad mamma att flytta ifrån pappa och 4 första gången jag funderade på att rymma eller göra något annat uppseendeväckande för att mamma skulle förstå hur dåligt jag mådde av att se henne tillsammans med pappa.

barn fattar betydligt mer än vad vi vuxna tror.
Från att ha varit en väldigt go och mysig grabb men med sömnsvårigheter, han vaknade alltid runt fyra på morgonen och var ledsen orolig och hade svårt att somna om (brukade nicka till runt 7.30 någon timma) så bara någon vecka efter att vi hade separerat så började han sova till 7-8 på morgonen och vaknade bara om han var blöt eller om han tappade nappen och inte fick tag på den.

kanske är mitt barn unikt.. men det tror jag faktiskt inte (även om jag vill tro det som mamma så klart)
Sen var min son iofs väldigt tidig med talet och det gör väl kanske sitt i situationen. men att det skulle vara otroligt.. nej det tror jag inte

Jag är helt säker med på att barn förstår mycket mer än man tror...de pejlar känslor och det som "ligger i luften".
Ja, det är nog en bra början att gå till Familjerådgivning, tyvärr verkar det ligga i faggorna, flera av våra vänner har under det närmsta året antingen skiljt sig och de som inte gjort det...ja jag tror inte jag har hört någon som inte annat än funderar på att skilja sig, tråkigt men sant. Men att vår son tar upp det, det gjorde ont!

Det är förmodligen det som man behöver någon som kan se på förhållandet med andra ögon, få en att öppna ögonen och sen behöver man tid att fundera med...och se om det finns något att bygga vidare på.

Samtidigt blir man lite osäker, han säger att det var en klasskompis vars föräldrar skiljt sig som ska få en lilla syster vilken dag som helst mamma säger han...ja men det är väl inte därför för att du tror att mamma eller pappa skulle skaffa ett barn till som vi ska skiljas??
(Han har tjatat mycket en tid om att han vill ha ett till syskon - vilket vi båda sagt nej till)...

Sen säger han i morse, man får nya saker när man flyttar mamma eller hur? Nej, det får man inte det är dina saker vi tar och delar upp i två delar, den ena är kvar hos pappa i huset och det andra har mamma hos sig...

Förstår att han tycker att vi bråkar mycket (för mycket) för det tycker vi själva med, men det har blivit som en ond spiral...som man (om möjligt) behöver hjälp att komma ur...

kan ni lämna bort barnen en helg och spendera den tillsammans.. försöka hitta på något mysigt, kanske åka någonstans tillsammans så ni kommer bort från vardagen lite.

Prata om hur du känner dig med honom, försöka få honom att öppna sig vad han tänker och funderar.

Terapi av något slag slår jag alltid ett starkt slag för, familje- eller var och en för sig.... eller båda två.

För som du säger, man hamnar lätt i en ond spiral och det är både svårt och kan göra ont att ta sig ur spiralen, för tar man sig ur den måste man börja ta ansvar för vad man säger och gör.
Du kan aldrig förändra någon annan, men du kan förändra sättet den andre ser på dig. Du kan ju börja göra lite jobb med dig själv och försöka se vad det är som gör att DU startar gräl, vilken roll du har i den onda spiralen.
Det är inte alltid så kul att inse alla fel man gör, men ni är ju båda en del i detta och alla delar måste ju klaffa.

Det viktigaste i det hela är iaf att man tillåter sig att vara lite ego, att man ser till sig själv, för en stark och glad förälder är en bra förälder och i bland måste man välja det framför att vara en god och lycklig make/maka.

Du har mycket kloka ord sasssyy, jag förstår att du själv gått igenom det och då har man även kunskap och erfarenhet inom ämnet. Ja fy...det är hårt och jobbigt!
Tyvärr är det som du säger, man har svårt att vilja ta till sig sina egna brister men helt klart båda är lika skyldiga och startar bråk om ofta småsaker.
Sen är det ju lätt att då hamna i en negativ spiral som inte leder till annat än att man sårar varandra!
Har alltid sett det som så svårt att se mig som "skild" och fruktar för det, men som du säger, mår man inte bra i förhållandet och det gör ingen av oss som det är nu, så måste man på ett eller annat sätt göra något åt det.

Steg ett är att gå till familjerådgivning eller/och i kombination med annan terapi, det är ett mönster som måste brytas,.
 
Jag vill för allt i världen inte att mina barn ska fara illa, när jag var liten så vet jag att "jag tyckte" att mina föräldrar bråkade, nu vet jag att det var inte alls till närmelse vis ¨så mycket som vi...men jag mådde dåligt. Men ännu värre än att höra de fåtalet gånger de höjde rösten mot varandra vore att de skulle skiljas.
Minns en gång de diskuterade det med mig och min bror att de funderade på att skiljas, jag trodde hjärtat skulle stanna, min mamma och pappa skilda, NEJ det fick inte ske!

På något vis redde de ut det och är fortfarande gifta och bor ihop så...sen är det väl så har man gifta föräldrar själv, "sätter det liksom ramen" för hur det "ska" vara...
Och om då dessutom partnerns föräldrar är det...gör det "ramen" ännu snävare...
Usch vad svårt det är, men viktigast är barnen, själv (det brukar jag allt säga till vänner) går man alltid på ett eller annat sätt vidare, men barnen måste må och ha det bra!

Vi får försöka komma iväg ett tag själva bara vi två en helg och försöka att reda ut det, det vore verkligen skönt!

Testa att flytta isär och se om det får era känslor att vakna. MAn kan fortsätta sitt förhållande och ha en god relation om man är överens, ingen mår bra av gnat och tjat. Så gjorde vi och det funkade, alla är lyckligare nu.
LYCKA TILL!

Anonym: Hittade ni tillbaka till varandra eller menar du att ni blev lyckliga var och en på sitt håll?

Du verkar bara PRATA om rådgivning...skulle inte det vara på sin plats att det var en tid bokad typ NU?? Eller helst igår?? Vad är det som hindrar dig??

Men vad känner DU inför din man?? Vad som är bäst för barnet är givetvis viktigt men vad vill du??
Om din åttaåring själv tycker att ni borde skiljas så är ju inte det _bästa för barnet_ att stanna?

Men TS son vill ju inte att de ska skiljas, utan att de ska sluta bråka. Självklart vill grabben bo med båda sina föräldrar och ha det lugnt och skönt i familjelivet. Men om de inte kan sluta bråka så är ju sonen väldigt klok som föreslår skilsmässa.

TS och hennes man kanske kommer fram till att de inte älskar varandra länge men vill stanna tillsammans för barnen skull. I Så fall måste de ju hitta vägar så de inte bråkar längre, för det är ju DET som skadar barnen.

Ja, det är inte en alltför enkel balansgång att få ett förhållande att fungera. Visst alla förhållanden har upp och nergångar, vi har nog hamnat i en nedgång...
Vi tycker om varandra, vill kämpa vet om varandras brister och har faktiskt i kväll satt oss ner och konstruktivt satt upp en massa områden som inte fungerar alltför bra som vi måste hitta lösningar på. Och i de fallen man vet vad man ska göra, även det som måste göras för att det ska fungera. Sen ska vi ta hjälp av en familjerådgivare som vi har tagit kontakt med, och tillsammans med den personen diskutera ut en förhoppningsvis sund lösning. Förstår vår äldste son som tycker att som det varit nu ett tag att vi "borde" skiljas, allt gnabb, tjafs måste ta ett slut. Ett sätt vi har sagt att vi heligt måste följa är att inte gnabbas och gräla inför barnen, det får man lägga på hög och diskutera senare när barnen sover under kontrollerade former. Barnen ska inte höra oss gräla. Hoppas och vill tro att vi kan vända en negativ spiral. Vi vill kämpa tycker om varandra, men måste hitta tillbaka till varandra. Ett är säkert det är lätt att gå vilse i småbarnsdjungeln...

i många förhållanden håller många i hop för barnas skull för dom vill att barna ska ha det bra... men gud vad dom är dumma att inte tro o veta att barn lider mer att höra sina föräldrar bråka o inte visa nån kärlek till varandra
jag tycker att ni ska gå till familjerådgivning o om det inte går så går det inte.. det där med att vara i från varandra ett tag tycker jag bara är bullsk... försök bara rätta till problem..
ni har ju en son också som har sagt sitt som visar att han mår dåligt när det är så här

Exakt samma sak sa jag till mina föräldrar när jag var ca 13-14 år. "Ni borde aldrig ha gift er". Kommer ihåg hur chockad jag blev när jag kom hem till kompisar och såg deras föräldrar kramas och vara gulliga mot varandra..
Mina föräldrar var aldrig lyckliga med varandra, men jag är övertygad att de hade fått ett bättre liv var och en på sitt håll.
Resultatet av min bråkiga/gapiga/stormiga uppväxt är att jag skyr förhållanden som pesten. Vågar aldrig närma mig en man normalt... De bra förhållanden jag haft har jag sett till att förstöra, lika bra.... innan man själv blir sårad har jag tänkt.
Kram, lycka till.

Exakt samma sak sa jag till mina föräldrar när jag var ca 13-14 år. "Ni borde aldrig ha gift er". Kommer ihåg hur chockad jag blev när jag kom hem till kompisar och såg deras föräldrar kramas och vara gulliga mot varandra..
Mina föräldrar var aldrig lyckliga med varandra, men jag är övertygad att de hade fått ett bättre liv var och en på sitt håll.
Resultatet av min bråkiga/gapiga/stormiga uppväxt är att jag skyr förhållanden som pesten. Vågar aldrig närma mig en man normalt... De bra förhållanden jag haft har jag sett till att förstöra, lika bra.... innan man själv blir sårad har jag tänkt.
Kram, lycka till.

Jag vet hur den situationen är.. Fast ur din sons synvinkel.

När jag var sju år kom min mamma in till mig för att säga god natt. Låg i min säng och mamma kramade om mig. Jag viskade då i hennes öra:
- Mamma, kan inte du och pappa skilja er?

Då förstod mamma. Det syntes verkligen att det inte fungerade längre. Hon trodde att de hade kunnat hålla det i hemlighet från oss barn, men nu satt hon där, med sin sjuåriga dotter som ber om att de ska skiljas.

Jag gick ner sex kilo under den tiden som mamma och pappa bråkade. Jag mådde så dåligt. Pappa flyttade ut och de skrev på papper om skilsmässa. Ett halvår senare var de skilda.. och vi barn mådde bra igen.

Mamma hade länge försök lappa ihop förhållandet. I flera år. Men det var liksom till förgäves. De två var på två helt olika nivåer (och det minns t.o.m. jag själv att de var).

Hon gjorde det bästa för oss barn.

Skilj dig då.. jag lämnade ett förhålladne i höstas pga min dotter.