Håller på o tröttna på min sambo, men vågar inte säga nåt....

Jag tycker att det är konstigt att ni varit ett par i 7 år och du vågar inte ens berätta för honom att du tröttnat?

Prata med honom,om hur du känner så att han får en chans att ändra sig.Älskar han dig och vill fortsätta,ändrar han nog sig.
Det är ju inte meningen att du ska leva med nån resten av ditt liv om du inte vill det.

Varför flyttade ni ihop?

Anonym skrev 2009-01-12 08:35:43 följande:

Jag tror jag förstår hur du har det men det hjälper ju inte. Jag älskar min fru men hon är likadan som din man. Jag kan tänka mig att du precis som jag inte kan kritisera. I mitt fall så vet jag att utrymmet för kritik från min sida är nästan noll. Jag är en stark människa så jag är inte direkt nedtryckt men om jag står upp och kritiserar så är det farligt för förhållandet känner jag. Vem vill drabba sig själv och barnen med detta liksom "just då".
Både du och jag borde ju dra iväg, det vet vi nog...
Dock kan ett råd vara att du försöker göra annat som inte har med honom att göra. Helt enkelt skaffa ett liv.
Om du lyckas med detta så kan effekten antingen bli att han skärper sig, eller att du finner dig stark nog att inte vara kvar trots allt. Det är svårt, jag vet, men små steg i denna riktning kan ge mycket effekt om man har tur.

Anonym skrev 2009-01-12 08:39:18 följande:

Anonym skrev 2009-01-12 08:42:10 följande:

Jag funderar på hur du känner för övrigt med ditt samboliv och mot din sambo. Tycker du om honom? Visst att sambolivet kan vara tråkigt och hamna i slentrian men du kan ju fortfarande återinföra dina vanliga rutiner i er vardag. Eller känner du att det är något annat exv att du inte älskar/är kär i honom längre som gör att du vill bo själv? Ransaka dig själv om varför.
Jag är i den situationen nu, jag har separerat efter att vilja vara självständig men då kom vi ändå rätt bra överrens i vårt samboförhållande men känslor förändrades på vägen.

Anonym (bollen) skrev 2009-01-12 08:52:36 följande:

Lite låter det som om han är deprimerad men det är svårt att säga såhär ju. Att leva med en människa som har psykiska problem är rent ut sagt skitsvårt. Om du känner att du gör ner honom vid kritik så är han ju i dina ögon redan "nerflyttad". Det är farligt för relationen för då börjar det här med att man arbetar för att vara sin partner till hjälp i många situationer, man objektiserar typ. Den som behöver kritik, pushas, extra förståelse och hänsyn blir mentalt lägre och det hela blir värre. Min fru har problem som jag visste om innan, alltså menade jag rakt ut att hon var ett projekt och hur smart var det när man vill upphöja? Kärlek kan ta sig många, många snedvridna uttryck. Jag kan ju egentligen inte ge råd men det låter som om du skall försöka vara mer till för dig själv/barnen och därmed inte stödja att han sjunker längre ner. Samtidigt verkar det som om han är nöjdare om du sitter kvar vid honom vilket gör det svårt. Om han är deprimerad så kan jag bara säga att det spelar ingen roll vad du gör så blir det fel enligt honom och då är det annan hjälp han behöver. Kanske han är svartsjuk på barnen? Äktenskapsrådgivning?

Anonym skrev 2009-01-12 09:01:51 följande:

Anonym (bollen) skrev 2009-01-12 09:22:10 följande:

Jag drar mig lite för att skriva det här för det känns så jobbigt att faktiskt erkänna för mig själv hur mycket jag längtar efter att få bo själv med barnen. Jag har varit tillsammans med min man i 11 år och tvekat under flera av dessa år. Nu har han för första gången varit bortrest under en vecka och jag har varit själv med barnen, jag känner igen det där med att önska att det faktiskt vore tomt i huset när jag kommer hem. I alla fall så har det varit så skönt, jag har kännt mig lugn och glad och har fått hitta på vad jag vill med barnen. Han kommer hem på onsdag och jag känner att det skulle vara skönt om han var borta en vecka till så att jag hann känna efter ännu mer. Men samtidigt känner jag det där att jag har väl känslor för honom, men det som jag kommit fram till när han varit borta är att jag på något sätt har kompromissat och tagit hänsyn till vad han känner och vad han vill lite för mycket så att jag någonstans på vägen gett mig själv för lite utrymme. Vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att ge mig själv utrymme i relationen men samtidigt vara kvar. Vill hitta på mer på egen hand och känna vad jag vill, när han är här så blir det att han sitter vid datorn och barnen bara är runtomkring, när jag är själv så hittar jag på mer saker med barnen. När han är hemma så går mycket av min energi till att var irriterad på honom. Men samtidigt så älskar jag väl min man, men jag blir så kvävd av hans stillasittande och att han inte vill hitta på något.Förlåt om jag babblar på, men det är svårt för jag har hållt detta inom mig så länge nu. Har inga konkreta råd, men jag känner absolut igen de känslor du beskriver.

Jag slår ett slag för särbolivet tror många skulle bli lyckligare av det och speciellt ts. Min mor har blivit mkt lyckligare sedan hon förstod att hon ville bo själv. Jag har också försökt att bli det, skaffade en annan lägenhet och allt men då ångrade jag mig! Kände mig helt plötsligt kär i karln igen... men minns frihetskänslan och lyckan jag kände när jag bestämt att flytta. Hoppas ni vågar!

Flytta ifrån honom,är man inte lycklig och nöjd,så separera.DU kommer att må så mkt bättre när allt har lagt sig,han med förmodligen/Du lever bara en gång,den gången är nu...

jag känner också igen allt. har en sambo som aldrig velat göra lika mycket som jag, och aldrig gillat de saker jag gillar. i hennes fall har orsaken åtminstone delvis varit att hon mått psykiskt dåligt. haft dålig självkänsla och inte kunnat njuta av att göra trevliga saker.

din kille borde söka hjälp hos en psykolog eller så. han verkar ju vara lite under isen.

Anonym (liknande) skrev 2009-01-12 10:10:59 följande:

Anonym (piggare) skrev 2009-01-12 11:47:37 följande:

Det går ju att ställa upp men det får liksom inte bli på bekostnad av ens eget mående, det värsta är att det där kommer smygandes på en, i alla fall för mig, och helt plötsligt så känner jag bara att jag inte riktigt kan slappna av och vara glad i hans sällskap längre. Nu när min man varit bortrest så har jag ju känt mig glad och själv fått mer lust till saker. Men om jag skulle fortsätta på samma sätt när han är hemma så känner han sig ju åsidosatt, han får ju gärna också hitta på saker med mig och barnen men det blir inte av då. Han tar inte tag i det och jag, ja jag vet inte, känner ofta att jag blir trött av honom. Min egen energi förvinner när han är här.

Ibland så piggnar min man till och vi går ut och går eller något hela familjen, men det är så sällan, det blir mer så att hela famljen får anpassa sig efter hans sätt och bara vara. Har försökt att prata med min man, men det händer inget. Så frågan är ju hur man själv vill ha det, acceptera eller inte och då kommer den svåra frågan vad vill jag egentligen, vad känner jag för?