Ångest inför andra barnet

Jag tyckte att det var lite knepigt första tiden (någon månad) innan man hittat nya rutiner att balansera två barn (och tre), men sen var det inga problem. Man fixar det där. Det sitter i ryggmärgen.

Ja förstår precis hur du tänker, sitter här och väntar vårat andra barn, oxå til sommaren

Har ett barn till, och precis som du har allt gått jätte bra, sen ar vi ju alla, barn som vuxna svakor i livet...

Jag har mer haft tankar åt, hur ska ja hinna med två barn? hur ska ja göra när vi ska gå ut, har en trappa ner... vilken vagn ska vi a, köpa ny?

Min lille pojk har nu fått för sig att de är ju fruktansvärt tråkigt att äta mat, hur ska ja kunna ge han den tid och sitta med han så han får i sig maten när man har två?

Och som du säger, hur ska jag hinna med min going om de andra barnet får kolik och kräver mer uppmärksamhet?

Jag har oxå en underbar sambo som hjälper till så gott han kan, men han jobbar 10 mil, enkel väg hemmifrån, så han har inte så lätt för att ta sig hem fort....

Sen till sommaren så kommer ju våra barn att vara lite större än nu, och dom kommer att förstå mer ju längre tiden kommer att gå

ja, försöker intala mig själv att de bara är hormoner som spökar, å att varför skulle inte ja klara detta när alla andra gör de.... oftast funkar de, ibland inte, då får man gråta en skvätt så känns de lättare sen

Jag hade precis samma ångerst som du har ts, när vi väntade vårat andra. Milla, den första, började sova hela nätter när hon var 5 veckor. Har alltid sovit 13 timmar i sträck, ätit bra, ingen kolik, inga sjukdommar att tala om, glad och nöjd... hur skulle man kunna få samma tur igen liksom??? Och ut kom en liten kille som var glad och nöjd, sov för visso "bara" 11 timmar per natt, glad i mat, frisk och kry. Han åt visserligen en gång på natten tills han var 6 månader men jag ammade liggandes på sidan i sängen så oftast vaknade jag inte ens riktigt vid dessa matningar. Det är 23 månader mellan barnen och det har gått som en dans. Jag hade lite dåligt samvete i början eftersom han liksom bara följde med på alla aktiviteter som storasyrran var på. Men han verkade nöjd med att ligga på en filt i ett hörn på öppna förskolan, kyrkans barntimmar, sagostund på biblioteket o.s.v. Ville han ha lite uppmärksamhet så gnydde han lite och vipps fanns det tusen tacksamma famnar redo att gulla, jollra och roa. Så summa summarum: Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så lätt att vara tvåbarnsmamma. Minns ännu hur vi sov middag i sängen alla tre på dagarna... så mysigt får man det nog aldrig igen.

Va gott å veta att de är fler här ute som har sånna här tankar, de är aldrig nått som de pratas om....

ja blir nästan rädd själv när ja kommer in i mina grubblar banor, att de kanske va lite tidigt å skaffa en till nu, å ibland så "hopps" man nästan på att de skulle bli missfall, när illamående gjorde sig som mest påmind....

Känner igen detta, hade också massa "förbjuden" ångest inför tvåan. Var livrädd för förlossningen, då den första gick lätt o snabbt, tänk om inte den andra också skulle det, men kanske mest för att det skulle va nåt "fel" på tvåan, så att jag skulle behöva ägna mer tid åt den nya än ettan. Var mkt räddare att tvåan skulle bli handikappat än var jag var första gången. Var livrädd att mitt första barn skulle känna sig utanför eller övergivet, såpass att när jag hade fött lillasyster satt jag på bb o ångrade mig o tyckte det va idiotisk ide att ha skaffat en till, som om ja svikt storebroren. Det var i virustider och syskonen fick inte komma in o hälsa på förrän dagen efter, usch vilken hemsk natt! Fast lycklig också förstås, för det hade ju gått bra o föda o visst var jag lycklig för lillan, men ändå minns ja den klyvenheten, att det kändes som ett svek mot storebror. Man är ju så känslig i såna tider och allt kan verka större än det är. Det är bra att du får stöttning av sambon, hoppas att du kommer ur detta o hoppas du känner lite stöttning att det finns andra som känt liknande saker. Svårt att få omgivningen att fatta när det gick så bra med första, dom fattar inte varför man då oroar sig.

Tack gulliga ni för era svar!

Maija O: Underbart att höra din historia! Hur stora är dina barn nu?

Anonym (en till...): jag har tänkt EXAKT likadant, då när jag mådde så illa i början. Skämdes oerhört över mina känslor, eftersom jag ju EGENTLIGEN hela tiden velat ha detta barn, men det var väl skräcken som sög tag i mig, och gjorde att jag på något sätt "skyllde" på illamåendet.

Anonym (inlägg 8): Hur stora är dina barn? Hur fungerar det nu?