Syskon till prematur
Ni som har storasyskon till era prematurer, hur har dom tagit det? Agerat känt osv. Hur delaktiga har dom varit?
Hur har ert "familjeliv" fungerat?
Ni som har storasyskon till era prematurer, hur har dom tagit det? Agerat känt osv. Hur delaktiga har dom varit?
Hur har ert "familjeliv" fungerat?
Min dotter var 2 år och 3 månader när lillebror föddes. Hon var så liten så hon hade inga föreställningar om hur det var att få ett syskon så hon tyckte det var det mest naturliga i världen att han låg på sjukhus. Hon var väldigt lite på sjukhuset, när hon var där var hon mest i lekrummet. Så kul för en tvååring är det inte att sitta och titta på ett litet kryp i en kuvös eller i mammas famn.
Hon gick på dagis som vanligt och vi var en förälder hemma hos henne hela tiden, den andra var på sjukhuset.
Vi kan prata om det på Tisdag
Men Isabelle var 3,5 när lillebror kom och jag låg ju inlagd 2 månader innan dess och hon träffade mig bara 1,5h varannan dag (och inte på en hel vecka när hon var sjuk en gång) och då bara i en sjukhussäng där hon var tvungen att ta det lugnt och inte röra magen och vara jätteförsiktig.
Hon har klarat det förvånansvärt bra menar har haft det tufft som fanken. Hon var jätterädd första månaderna varje läkarbesök att vi skulle bli kvar... om vi skulle lämna tillbaka lillebror till doktorn nu... om jag skulle bli inlagd igen etc.... men det har succesivt gått över.
Hon älskar sin lillebror över allt annat och vet ju inget annat sätt att få syskon på, så om det blir fler i framtiden lär hon ju bli chockad om det går normalt till....
Barn klarar så fantastiskt mycket och Anette kommer du att få prata med (psykologen på NEO) om du inte redan gjort det... och hon är fenomenal på just det där med syskonen.
Kram
Storasyster 1år7månader hjälpte till vid sondmatningen och matade även sina dockor med sond... =) Barn har inta förutsättningar som vi vuxna, för henne var apparater bara normalt, samt doktorer, som hon tyckte om. Hon var med mycket med pappan på sjukhuset och kände sig som hemma, lekte mm däremot behövde hon komma utomhu och på dagis och "real life", busa av sig och sova hemma med pappa ofta. Men vi ville vara "en familj" från start, om än inte på hemmaplan de första 6v...
Lycka till =)
Skrev lite om det nyss i din andra tråd. Min äldsta som nu hunnit bli 6 har haft en hel del tankar kring om lillasyster ska dö osv. Framför allt under tiden hon låg på sjukhus och innan hon föddes då jag var inlagd 5 veckor med strikt sängläge. Barn i den åldern har ju ofta existentiella tankar. Vi har hela tiden varit helt ärliga och svarat rakt och ganska kort på de äldre barnens frågor. Om äldstingen frågat om bebisen i magen kan dö så sa vi att, ja det kan den, men vi hoppas att det inte blir så.
Numera kan de också allt om bakterier Det är dom som påpekar för de som kommer hem till oss att i det här huset måste man minsann tvätta händerna innan man kommer in så att lillasyster inte får bakterier på sig, eftersom hon är extra känslig.
Jag tror att vi alla i familjen värnar varandra mer nu, även barnen. De vet att man inte kan ta varandra för givna.
Full av förhoppning: Jag låg också inne 5v innan förlossning med strikt sängläge...=(
...och storasystern på 1,7år hälsade på under helgerna med pappa, guuuud vad jag saknade henne, vi bor 16mil från sjukhuset och mannen var tvungen att jobba ju. Dottern tog det bättre än jag =) men än idag är hon rädd när vi ska till doktorn hon tror att jag eller ngn måste bli kvar där...
ja det var fruktansvärt... jag låg 9 veckor i strikt sängläge först två veckor i malmö där jag räknades som missfall och sen 7 veckor i lund där chanserna för överlevnad ökade var 3 dag. Men de visste inte hur svårt lungsjuk han skulle vara eftersom han låg utan vatten.
När Elias föddes satte vi sond och elektroder och grimma på hennes skrållan docka, och hon satt och sondmatade skrållan varje morgon innan förskolan. Jag hade hela tiden fram till Elias föddes visat bilder på bebisar födda i den veckan fyllda med sladdar och slangar för att förbereda henne.
Jag får försöka tänka på att hon inte känner till andra sätt att få syskon på... och efter några månader med affektutbrott och att hon brutit ihop vid minsta lilla så är hon idag helt återsträlld!
Full av förhoppning: Vad menas med affektutbrott? Jag kan bara gissa mig fram till vad det är... men förklara gärna om du vill. Starka ni är!!! 1000 kramar till er, hur mår lillen idag??
hon fick såna utbrott att hon hamnade i affekt och gick inte att nå. Fick bära in henne på hennes rum och sätta mig där inne med henne tills det bröts... hon kunde inte lugna ner sig utan bara skrek i falsett och ögonen gick bak i skallen på henne.
Vissa barn krampar och svimmar när det händer men tack och lov inte Isabelle.
Lilleman mår hur bra som helst Sitter och väntar på lunch nu i sin matstol och ser glatt på när storasyster springer runt med dammsugaren här
Vi ska snart på simskola med Isabelle... första gången Elias är med... hoppas bara att alla mammor och syskon är friska.
Kram tillbaks
Tack vare boendet här så har vi haft Zanna större delen av tiden med oss. På avdelningen har hon varvat med film eller lek på dagrummet eller så är hon inne och håller handen på Vincent. Att hon själv tog initiativ till det förvånade mig dock. Jag trodde hon skulle vara mycket mer vaksam. Men hon håller stenkoll på alla sköterskor och ifrågasätter allt dom gör med "MIIIN LILLEBROR"
Men ibland funderar jag på balansen. Alltså sjukhusmiljö vs vara hemma. Hon har trots allt skola och vänner. Vill inte isolera henne helt.
Äldsta dottern var 2 år och 5 månader när lillasyster föddes. Hon var med på BB och hennes pappa stod med henne i famnen. Allt gick ruskigt fort men när vattnet gick och första krystvärken kom körde jag ut dem, tror inte att någon i rummet förstod hur bråttom lillasyster hade. Sedan var det ilfart in på operation men hon han födas innan de hann söva. Eftersom jag låg bakom skynke och allt fick pappa och syrran se henne först vilket hennes pappa retas med ibland. Men då kan jag ju alltid retas tillbaka med att hon det var hon som berättade för honom att det var bebis på gång :)
Hon var med rätt mycket på sjukhuset (dagsi hade sommarstängt), ville gärna hålla syrrans hand och hjälpa till att sonda. Jag fick ju bara vara kvar på sjukhuset sista veckan före hemgång så det var mycket pumpande hemma. Dottern skulle då göra likadant och bära flaskorna etc. Nu 7 månader efter att jag slutade pumpa kan hon fortfarande få för sig att sätta dockans nappflaska till sitt bröst för att sedan mata dockan.
När syrran låg på sjukhuset var det det mest naturliga i världen för henne att hälsa på henne där. Hon vinkade hejdå till sjukhuset varje gång från baksätet i bilen och ropade att hon snart skulle hälsa på igen. Nu vill hon gärna följa med på olika läkarbesök eftersom det finns leksaker på sjukhuset (det är det enda stället på vilket hon får gå in och leka med andra leksaker än sina egna då vi håller oss isolerade annars). Hon undrar dock alltid om syrran skall stanna kvar och blir väldigt lugnad av att få höra att nej och skall med hem igen.
Strax efter storasyster fyllde 5 år åke jag akut in till Lunds sjukhus med kraftiga blödningar. Då hon var med när blödningen kom ville hon inte gå till dagis utan åka ner till mig. Var lite som hon inte ville släppa mig för då kunde det hända någonting. Vi ha 13 mil enkel till sjukhuset och min sambo o storasyster åkte varje dag ner till mig. I 10 dagar. Sen kom O. Då fick vi ett rum på RonaldMacDonald. Var kanon. Där bodde vi alla tre i yttligare 10 dagar. Vi kom sedan till ett närmare sjukhus 5 mil hemmifrån. Där fick vi ett familjeum. Vi gjorde så att jag sov där alla dagar utom fredagar. Sambo o storasyster sov där varannan natt men var på sjukhuset varje dag. För oss fungerade det bra. Lite tack vare att hon fick en kompis på hemsjukhuset som var lika gammal som hon. (hennes mamma hade också ett prematurbarn)
Nu har vi varit hemma ett tag och det går toppen. Hon är jätteduktig och hjälper till mycket. hon har börjat sista terminen på dagis som 15 timmars barn o det fungerar bra. Hon är med på att ingen kompis kan följa med efter dagis för då ska det bytas kläder o spritas!!!
Storasyster var 16 månader när lillasyster föddes (i v 24+0). Vi låg på sjukhus knappt 20 mil bort i 7 veckor och under den tiden bodde storasyster med oss. Vi hade inte hunnit skola in henne på dagis så vi hade inte så många alternativ (vi ville inte dela på oss utan båda ville ju vara nära lillasyster, samtidigt som storasyster var så liten så vi ville ha henne nära också). Första 5 veckorna bodde vi på hotell och sista två veckorna bodde vi på sjukhuset, efter det flyttade vi till vår hemstad så då kunde vi bo hemma och vara på sjukhuset om dagarna. Storasyster lekte mycket i lekhörnor på avdelningen och på lekterapin. Oftast delade vi upp oss så en tog storasyster och andra var med lillasyster och så byttes vi av.