Han är 23 år och jag är 27 år.. Vad tycker ni?

Vad är problemet...?
Förstår inte.

Fattar ni tycke för varandra, så kör på.

Jo, men det är just det att han är 4 år yngre som
gör mig lite vilsen och att han inte har något arbete.

Det känns som jag är så före honom på något sätt..

23 och 27 - perfekt åldersskillnad

Att han inte har arbete just nu hindrar väll honom inte från att få arbete snart/senare?

Att han bor hemma just nu hindrar väll honom inte från att flytta snart/senare?

Frågan är väll om han är mogen nog att vara "låtsaspappa" och om han vill det?

Om du står ut med att vara den som är mognast så varför inte.

Men om du frågar vad någon annan hade gjort?

Arbetslös, bor hemma,yngre.... går bort för min del, sorry, men den killen skulle få fixa sitt liv innan han fick vara en permanent del av mitt. Det låter lite loser.

Problemet ligger väl snarare i hur han ser på framtiden och inte hur han har det just nu

men kommer det vara likadant om några år..dvs att han bor hemma och inte har jobb så

men det är ju rätt vanligt att en 23åring bor hemma, beroende tillgång på bostäder och om man har pluggat osv.

har du frågat vad han vill med framtiden? om han har nå jobb på g och vil ha eget boende och familj osv. Eller om han hade tänkt plugga eller nåt.

nä ta det långsamt och se om ni passar ihop med varandra så får ni se.

Bara du kan veta om han är något att satsa på. Att han inte har något arbete, är det viktigt att basunera ut tycker du? Ni är olika säger du men de enda olikheterna du anger är åldern, ditt jobb och hans icke jobb samt att du har barn - men vad är det ni faktiskt HAR gemensamt? De där sakerna som är viktiga på riktigt; har ni samma humor, intressen och liknande framtidsdrömmar osv? Och fram för allt - får han dig att må bra och flyga som på moln? Om så är fallet så pang på rödbetan bara!

Håller med TS: haken kan väl va brist på erfarenhet, men åldern i sej e helt oviktig tycker jag, gå varsamt fram å se vart det leder,se om han e beredd att ta på sej ansvaret att va bouspappa, att dela ett liv på en vuxens villkor osv, men vänd det inte ryggen utan att ge d en chans, man vet aldrig vad d kan bli ju, jag var 32 och min sambo 23 när vi träffades, ja tyckte han va väl ung, men han gav sej inte, å jag gilla han ju så det blev vi, han kanske va mognare än andra 23 åringar vad vet jag, men vi har varit ihop i 4 år nu, behandlar mina barn som sina, tar ansvar å så, han bodde visserligen själv å hade jobb men inga barn innan, men hur verkar det vill han jobba, flytta hemifån å bli vuxen? Ta en sak i taget, va tisammans men ta d långsamt, låt han skaffa ett jobb å egen lya först å se hur allt verkar! Va tror du om det?

Ja satsa om det känns rätt
Men skynda långsamt och låt barnen vänta med att träffa honom så du verkligen vet att han är mogen nog.

Lycka till kram

Min kille är 8 år yngre än jag, kände mig som en snusktant första tiden, men efter ett tag visade det sig att jag e inte så jävla mogen jag heller haha.
Om du gillar honom så är det bara att köra!
Det är väl inte konstigt att du har hunnit med mer saker än honom?
Hur många 23-åringar har utbildning, fast jobb och bostadsrätt?

Lycka till!

Om du sagt att han var 24år yngre än dig så hade jag kanske sagt att du skulle känna efter riktigt noga för ni är på så olika nivåer i livet. Men ynka 4år är väl inget.

Tycker ni är i samma ålder. Jag är 29 och har flera kompisar som är 24-25, känner ingen större skillnad.

Sedan kanske du har blivit vuxen snabbt för att du har barn. Men det får väl han också bli om han ska vara en del av ditt liv.

Testa ett tag och se hur det artar sig. Du har ju redan 2 barn så du behöver inte stressa att träffa den rätta att skaffa barn med innan 30! (Vet annars att singeltjejer i 27-årsåldern har en tendens att tänka så.)

Orkar itne läsa hela tråden men ni är juh vuxna bägge två och jag kan inte se några fel med det.

Hehe.. Ni är så sköna allihopa!

Han säger själv att han vill plugga till hösten,
men han kom inte in när han sökte sist.
Han jobbar extra på något ställe, så han har
ju lite arbetskraft i sig.

Det är bara svårt, första gången jag såg honom så
tänkte jag bara wow vilken fin kille, hade ingen tanke
på att han faktist skulle vara 23 år bara.

Min kompis som har träffat honom tycker att han ser
ut att vara 23, men jag håller inte med.. Eller jag vet inte?

Klart att jag inte låter han träffa barnen förrän jag vet.

Just nu är det ändå lite jobbigt, jag är faktist rädd för kärleken,
ändå kan jag inte låta bli att vara ruggigt kär i honom.
Älskar att ligga på hans arm och filura =)

Jag är rädd för att bli sårad eller lurad och därför har jag förbjudit mig
från kärleken, är nog rädd att det kommer vara den största anledningen
till om förhållandet kommer gå och skogen.

TACK