Jag är inte nöjd med mitt liv... Har gjort allt i fel ordning
Jaha, så sitter man här, och det blev inte alls som man hade tänkt sig.
Träffade min första seriösa pojkvän utomlands efter massor av år av strulande med killar. Ingen ville ha mig seriöst och jag spelade rollen som "den galna partytjejen". Egentligen ville jag bara ha kärlek. Så träffade jag denne kille, vi kan kalla honom Alex, och han blev blixtkär. Jag var tveksam men snart föll jag för honom och hans uppriktighet, hängivenhet och omtänksamhet. Vi hade den där nyförälskelsen tillsammsns, det var fantastiskt. Mina studier kom av sig och jag stannade med honom i landet där han bodde. Han jobbade på ett lågbetalt jobb och hade ingen utbildning.
Så blev jag plötsligt gravid. Oplanerat men välkommet. Vi älskade ju varann och ville vara med varann. Jag kände dock att jag ville hem och vi valde att flytta till Sverige. (Han har utländkst påbrå med barndom i Sverige, talar svenska o är svensk medborgare) Jag var 26 när jag födde vår son. Alex fick ett jobb relativt snabbt och jag kunde andas ut under mammaledigheten.
Men när vår son var ungefär ett år började tankarna komma. Jag blev allt mer missnöjd med mitt liv. Kände att vi trots allt var så olika. Jag har nu lyckats ta min kandidat, tycker om att läsa, kultur, mm. Alex är lågutbildad, tycker mest om tv-spel. Läser aldrig och är annorlunda min familj och mina vänner. Alla mina vänner har bra jobb och/eller utbildning och även deras sambos. De lever bra och har bra med pengar. Jag har fortfarande studiebidrag, söker alla jobb jag kan men får inget, och Alex tjänar 20 000 kr i mån - före skatt. Vi har aldrig råd med något känns det som. Efter jag fått ett jobb har han tänkt utbilda sig till något, vilket innebär ytterligare några år med "en" lön.
Det var inte alls såhär jag skulle ha det. Jag ångrar mina val i livet enormt. Varför avslutade jag inte mina studier, skaffade ett jobb, och sedan kille och barn? Varför var jag så besatt av att hitta kärleken och sedan förlita mig på den? Det känns som att om vi inte haft barn så skulle vi inte vara ihop nu. Jag vill inte ha ett liv där vi ständigt måste bekymra oss om ekonomin bara för att Alex inte tog tag i sina studier när han var yngre. Det känns som att jag var förblindad av kärleken och inte tänkte realistiskt. Jag är avundsjuk på min syster vars sambo tjänar 35 000 i månaden. En svensk kille.
Visst älskar jag min son och ångrar honom inte, ta mig inte fel, man ångrar aldrig ett barn. Jag bara ångrar att jag gjorde allt i fel ordning och försatte mig i det här. Jag försöker tänka realistiskt, vad skulle Alex kunna göra för att snabbt få ett bättre jobb med bättre lön? Han har inte pluggat sedan högstadiet, kommer han verkligen klara det? Jag tvivlar på honom... Och det kan bli slutet för oss. Han är snäll, omtänksam och gullig, men det räcker inte för mig. Jag blivill bli imponerad och inspirerad av honom.
Hur kommer jag ur det här tankemönstret? Har pågått ett år nu och jag kan inte sluta tänka såhär.