• Anonym (2.a barnet)

    Tycker min mamma mer om min syster? Hur ska jag konfrontera?

    Jag tror på fullaste allvar att min mama tycker mer om min storasyster!
    Det har alltid varit så, sedan jag var lite.Jag har alltd stått utanför liksom.De har planerat, gjort saker med mera.Kommer ihåg när jag var liten och tittade in i rummet när de hade sina privata samtal och jag inte fick vara med.
    Sen när jag blev äldre så gjorde de massa saker ihop och frågade, efter de planerat tid och datum om jag ville följa med, kunde jag inte då så planeraes inte det om efter när jag kunde.De sa alltid att jag inte verkade intresserad men hur kunde jag visa intresse när jag hela tiden käner mig som en belastning och besvär och ett femte hjul.
    Visserligen ville jag inte när jag gick i 7;an, men vem vill hänga med sin familj i den åldern?

    Nu har min syrra fått barn .Vi försöker med men fått missfall, vi gör ivf.
    Min systerson är 8 månader och vi har skitgod kontakt, jag älskar den lille pågen men min mama har helöt och hålet åsidosatt mig, igen..eller ännu mer än vanligt.
    Jag förstår att hon är mer med min syster eftersom lilla bebisen är ju mysig att träffa men måste man glömma bort mig fö det?
    Hon ringer sällan till mig och min syster är hon och fikar med och gör massa annat med flera gånger i veckan.
    När vi bra vi, träffas pratar hon bara om barnbarnet och min syster...Jag älskar honom med, men jag har et liv med..som kanske jag vill prata om lite oxå.

    Har alltid kännt såhär men nu är det ännu värre.Känns som om min mamma och papa är en familj med syrran och hennes man och jag och min sambo är utfyllnad.

    Jobbigt och jag vill konrontera henne nu, en gång för alla.Vet inte hur för hon intar alltid offerpositionen genom att uttrycka att hon lika gärna kan ta sitt liv, att hon alltid gör fel med mera...

    Tips någon?

  • Svar på tråden Tycker min mamma mer om min syster? Hur ska jag konfrontera?
  • Anonym (2.a barnet)

    Puffar lite.

  • Anonym ((bekant))

    Hej, jag har inga tips att ge direkt, men ville säga att jag känner igen mig lite. Jag är storasyster, och upplever att min mamma alltid haft närmare kontakt med min lillasyster. De har en massa förtroliga samtal, hörs mycket oftare på telefon bl.a. Svårt att förklara, men jag vet att de är närmare, och känner väl också att jag är lite utanför, och inte lika älskad som min syster, även om jag vet att min mamma älskar mig också. Men det är en jättejobbig känsla, att inte känna sig lika värdefull och lite utanför.

    Ville bara säga att jag känner igen mig och känner med dig!

  • Anonym

    Hon kanske tycker du är så självständig så du klarar dig utmärkt ändå?

  • Anonym (liknande)

    Känner likadant men jag har alltid varit pappas flicka och det är så... Men jag har känt likadant men jag har fått barn först och vi var tillsammans när vi fick veta att syrrans bebbe hade kommit... Jag hör ibland hur de umgås utan att jag vet men jag har faktiskt slutat bry mig och ägna min tid till människor som är intresserade av mig eller samma saker som jag... det gör ont ibland men jag kan känna att jag inte behöver henne på samma vis nu men jag känner mig alltid välkommen hos henne. Jag vet inte om det hjälper något men, ja...

  • Anonym (liknande)

    Det blev mycket fel i mitt inlägg jag ska sov istället... Godnatt..

  • Anonym (2.a barnet)
    Anonym ((bekant)) skrev 2009-01-18 23:13:24 följande:
    Hej, jag har inga tips att ge direkt, men ville säga att jag känner igen mig lite. Jag är storasyster, och upplever att min mamma alltid haft närmare kontakt med min lillasyster. De har en massa förtroliga samtal, hörs mycket oftare på telefon bl.a. Svårt att förklara, men jag vet att de är närmare, och känner väl också att jag är lite utanför, och inte lika älskad som min syster, även om jag vet att min mamma älskar mig också. Men det är en jättejobbig känsla, att inte känna sig lika värdefull och lite utanför. Ville bara säga att jag känner igen mig och känner med dig!
    Tack snälla!!!
    Anonym skrev 2009-01-18 23:20:50 följande:
    Hon kanske tycker du är så självständig så du klarar dig utmärkt ändå?

    Ja, hon säger så.Du klarar dig alltid, du är så stark. Men det är en jäkla ursäkt för henne att slippa bry sig, känns det som..ibland.


    Anonym (liknande) skrev 2009-01-18 23:22:24 följande:
    Känner likadant men jag har alltid varit pappas flicka och det är så... Men jag har känt likadant men jag har fått barn först och vi var tillsammans när vi fick veta att syrrans bebbe hade kommit... Jag hör ibland hur de umgås utan att jag vet men jag har faktiskt slutat bry mig och ägna min tid till människor som är intresserade av mig eller samma saker som jag... det gör ont ibland men jag kan känna att jag inte behöver henne på samma vis nu men jag känner mig alltid välkommen hos henne. Jag vet inte om det hjälper något men, ja...
    Ja, jag har börjat acceptera att det faktiskt är så att vi aldrig kommer att ha den relationen.Blir bara så jobbigt när det ska låtsas som om det vore så bra.

    Tack för era delningar!!!!
  • Caly

    KÄnner igen de där, min minsta ahr alltid vart favoriten bland föräldrarna. Och det har dom erkänt själva också, eller ja, iallafall morsan har det.
    Och det avr inget som gick obemärkt, hon fick allt hon pekade på och hände något så var det aldrig hennes fel. Även när morsan flyttade s tog hon lillsyrran emd sig och lämnade mig kvar att klara mig själv så då var man hemlös ett tag innan soc kunde hjälpa mig med bostad´
    Det var egentligen inget jag kunde göra, föräldrarna tänkte nog inte på det just då, erkände nu häromdagarna förs när man satt och snackade om det.
    Så egentligen är väll enda tipset att faktist ta sig en sättare och gå igenom det,både med syster och mamman, samtidigt som enskillt. Ta den du har bäst kontakt med först.

  • Anonym (2.a barnet)
    Caly skrev 2009-01-18 23:37:14 följande:
    KÄnner igen de där, min minsta ahr alltid vart favoriten bland föräldrarna. Och det har dom erkänt själva också, eller ja, iallafall morsan har det. Och det avr inget som gick obemärkt, hon fick allt hon pekade på och hände något så var det aldrig hennes fel. Även när morsan flyttade s tog hon lillsyrran emd sig och lämnade mig kvar att klara mig själv så då var man hemlös ett tag innan soc kunde hjälpa mig med bostad´Det var egentligen inget jag kunde göra, föräldrarna tänkte nog inte på det just då, erkände nu häromdagarna förs när man satt och snackade om det.Så egentligen är väll enda tipset att faktist ta sig en sättare och gå igenom det,både med syster och mamman, samtidigt som enskillt. Ta den du har bäst kontakt med först.

    Stackare...


    Ja, det ska jag göra.Säga ifrån riktigt.

Svar på tråden Tycker min mamma mer om min syster? Hur ska jag konfrontera?