Har ni upplevt en extremt stark attraktion till någon? Är det verkligen bra?

jag har upplevt det, och det var inte lyckligt. Vi var för kära, och fungerade inte tillsammans i vardagen. Det blev mer som någon erotisk besatthet av denne man, där allt kretsade om sex. Att bara tänka på honom kunde få mig att komma.

Nu är jag lyckligt gift, attraherad av min man såklart, men inte på detta "sjuka" sätt. Om du förstår vad jag menar...?

Jag förstår precis vad du menar, (me). En sådan man hade jag när jag var yngre. Han var den farliga destruktiva typen. Vi älskade och grälade vilt om vartannat. Porslinet och underkläderna flög .
Fast den här mannen är inte så. Han är en skötsam och väldigt stillsam man i övrigt (folk skulle bara veta, de uppfattar honom nästan som tråkig).
Han är ett stöd när jag är ledsen, hjälper mig med det praktiska och vi kan prata om allt. Så det handlar inte bara om sex.
Jag tror att attraktionen är så stark eftersom känslorna är så intensiva.
Fast jag kanske är blind? Jag känner mig inte helt rationell med honom. Det är därför jag försöker undvika att träffa honom men då pratar vi i telefon i timmar i stället.

Jag blev en gång riktigt tokigt kär och galen, så som du beskriver. Känner speciellt igen det där med att det kan bli plågsamt att vara ifrån varandra Vi hade också sex hela tiden och det var nästan omänskligt hur bra det var jämfört med tidigare män...

Hur gick det för mig? Jag gifte mig med honom och skulle inte kunna vara lyckligare! Och passionen finns kvar, fast i en mera "vardagsform"...

Anonym skrev 2009-01-20 13:26:41 följande:

Låt honom inte komma undan!

Anonym nr 3, underbart - grattis!
Mitt ex säger att han var helt emot giftermål - innan han träffade mig. Han påstår att han aldrig har känt att han vill gifta sig med en kvinna tidigare, han hade t.o.m. tänkt ut platsen där han skulle fria till mig erkände han häromdagen, så vem vet .
Anonym nr 4, det verkar som om jag inte kan det även om jag verkligen har försökt. Vi var ifrån varandra en period innan han hörde av sig igen och det visade sig att vi hade varit olyckliga och längtat som galningar på varsitt håll.

I wish I where you!! *tittar grönögt och überavundsjukt in på er genom fönsterrutan, undrande om något sådant verkligen någonsin skulle kunna hända MIG*

Jag har haft ett sådant passionerat förhållande med en kille jag var tillsammans med för några år sedan. Jag kunde sakna honom så jag grät när vi inte var tillsammans, sexet var fantastiskt! och när han lämnade mig mådde jag sämre än jag någonsin mått i hela mitt liv. Det var som om han hade slitit ut hjärtat och stampat på det och jag gick som bedövad i två år! innan jag kunde älska en annan man igen. Så länge jag var med honom var det en snedfördelning i vårt förhållande där jag var den som offrade allt jag var och allt jag hade för honom, för jag var så kär. Helt sjukt beteende.

Idag är jag ihop med en man som jag älskar över allt annat, men det är inte samma sorts kärlek. Vår kärlek är mer jämställd, vi är på samma nivå och älskar lika mycket. Vi vill samma saker i livet och vi vill vara tillsammans tills vi blir gamla och grå. I detta förhållandet känner jag mig trygg på ett sätt som jag aldrig gjorde med mitt ex.

Jag unnar alla att ha en stor passion i livet. Men jag tror benhårt på att det inte är den mannen man blir lyckligast med i längden.

Grönögat, vi är lite chockade själva faktiskt.
Han säger att han alltid har hållit distans i relationer men att han inte klarar det med mig. Jag känner likadant.
Vi har båda haft garden uppe tidigare men mellan oss fungerar inte det. Vi har en väldigt ärlig kommunikation. Det finns nog inget vi inte skulle kunna prata om.
Det känns skyddslöst och sårbart för oss båda, eftersom vi har gått igenom en del i livet.
Anonym (35), mitt ex lämnade också mig och jag var lika knäckt som du men han kom tillbaka nyligen.
Jag vill inte bli självutplånande, jag inser att det skulle vara lätt, så jag är ganska hård nu. Jag gör inget jag inte är redo för. Han får vänta och jag har faktiskt inte bestämt mig för om jag vill försöka igen.
Jag kan inte bestämma mig för om det här är den där passionen som man ska passa sig för eller om han faktiskt är mannen i mitt liv. Just nu känns det som om han måste bevisa att han menar allvar, kanske med en ring . Han är tydligen inte helt främmande för den tanken.

Anonym skrev 2009-01-20 15:37:31 följande:

Jag avundas dig.

Jag tycker att du ska satsa; man lever bara en gång och äkta kärlek är alltid som att spela roulette med sitt hjärta, man satsar allt på rött och endera vinner man eller så förlorar man, förlorar du så går du i alla fall mkt visare ut på andra sidan.

En fråga till er alla; ni har alltså alltid fått denna stora passion besvarad?
Jag har lite problem med det. Jag har träffat en kille som jag OMEDELBART kände att han var "som jag", jag kände direkt att han förstod mig på ett plan som ingen annan gjort tidigare, jag kände en omedelbar samhörighet av sätta att vara, tänk, humor. Ja det var nog kärlek vid första ögonkastet, från min sida. Han har ingen aning om hur jag känner och jag tänker inte tala om det för honom heller av diverse orsaker, vill han mig något så finns jag här.

Men kan så starka känslor vara obesvarade?

Grönögat, du har rätt, jag vet, men just nu är jag nog för rädd.
Jag har bara upplevt den här passionen en gång, iaf så här starkt, och den är uppenbarligen besvarad.
I ditt fall kommer du ju inte att få veta om du inte vågar, eller hur?
Fast det kanske är komplicerat?
Mitt ex levde i en relation när vi träffades men den hade varit dålig länge. Vår förälskelse fick honom att ta steget att separera.
Vi jobbade ihop under en period och hade skämtat lite flörtigt när han plötsligt en dag sa att han älskar mig. Jag svarade (lite chockat) att jag inte ville bli hans älskarinna men det var han inte intresserad av. Han konstaterade helt enkelt: "Jag vill leva med dig."
Så kan det gå .
Det är ju tyvärr inte alltid besvarat men man måste nästan ta reda på det om man känner så. Vad har du egentligen att förlora?

Anonym (35) skrev 2009-01-20 14:56:31 följande:

Jag är ingen psykolog men jag har läst att hormonerna som styr förälskelse ligger väldigt nära hormonerna som styr depression.

Det är säkert en intressant och minnesvärd upplevelse att ha en stor passion. Men jag tycker att man ska komma ihåg att det egentligen inte handlar om den andra personen utan om hormoner och känslor i ens egen kropp. Man kan bli vansinnigt förälskad i någon som man knappt har träffat - beroende på ens egna förutsättningar just då. Jag tycker att man ska grunda sitt val av partner på mer än så.

Självklart, anonym nr 11, men jag vet inte om du syftade på mina inlägg eller det du citerade?
Vi var tillsammans i ett år och har gått igenom en del på den tiden. Jag tror inte att det bara handlar om hormoner.
Det finns snarare en lockande spegling eftersom vi är väldigt lika känslomässigt. Vi har haft en liknande uppväxt och OM vi nu lurar oss själva så tror jag att det är på ett psykologiskt plan.
Fast t.o.m. min terapeut säger att man måste vara ödmjuk inför det människor har försökt beskriva inom konsten och litteraturen under hela mänsklighetens historia - den där obegripliga stora kärleken .
Hon nämnde också det här med de bedrägliga hormonerna och kallade förälskelsen för ett "psykosliknande" tillstånd men det är bara i början. Efter ett år handlar det om mer, enligt henne, och hon är ju expert .
Jag vet inte faktiskt. Jag försöker rannsaka mig själv och vår relation i stället för att rusa i hans famn som jag egentligen vill.

Anonym skrev 2009-01-20 21:23:34 följande:

Men du? Det låter klappat och klart. Ett sådant svar: "jag vill leva med dig" säger allt. Han är din.

Men ta dig du den tid du behöver. Är han din så är han det resten av livet och då väntar han på dig så länge som du behöver det.

Att en förälskelse kan jämföras med en psykos, fast tvärtom, det är nog sant, men jag hör till en av de där "flummiga" människorna som tror att kärleken är någonting mer än hormoner och rätt förutsättningar, kalla mig romantisk dåre den som vill, men jag tror på kärlek och själsfränder.

Din terapeut verkar vara mycket klok, tycker att du ska lyssna på henne.

Vad det gäller min förälskelse; jag har aldrig någonsin i hela mitt liv känt något så omedelbart och sant inför någon annan människa och då räknar jag in mitt barns far, alla mina kompisar, ja mina egna föräldrar. Jag låter väl helt galen och besatt är jag skriver det, men så är ju kärleken; psykotisk .

För att ni ska tycka att jag är ännu mer galen så kan jag ju berätta att jag bara har träffat den här killen ett par gånger, men han finns ändå nästan alltid i mina tankar. Han är mitt nyblivna ex träningskompis. Jag vet att han har haft det knackligt med sin tjej jättelänge, men jag inser att det är jag som är neurotisk så om han känner något för mig så är steget hans, det jag har att förlora är en god relation till min sons far och det riskerar jag inte för ett drömslott. Jagg finns här, om han vill mig något. Om det är till det bästa för mig och för de jag älskar - låt det ske.

Uppenbarligen är våra historier olika.
Jag skulle vilja banka något hårt i huvudet på dig och fråga vad du väntar på???
Ta honom och njut!!

kram

Har han barn och har han varit gift förut isf? Du kanske blir den första han friar till annars?

Grönögat, det låter spännande .
Jag hoppas att du får tillfälle att lära känna honom mer.
Ditt ex kanske tar illa upp först om det blir ni men sånt brukar gå över med tiden. Jag håller tummarna för dig!
(me) !
Jag vet att mitt beteende kanske verkar märkligt nu men han sårade mig rejält förut. Han är ingen skitstövel men han fick en kris och lämnade mig. Så mitt förtroende för honom är verkligen skadat.
Jag pratar mycket med honom om det. Han förstår och lyssnar utan att ifrågasätta.
Kommunikationen mellan oss är verkligen otrolig. Vi pratar rakt och ärligt om det allra svåraste, det som gör mest ont. Han har givit mig förtroenden som ingen annan vet om. Det känns stort eftersom han är typen som sällan pratar om sina känslor.
Han har aldrig varit gift tidigare. Han har två barn med samma kvinna men hade knappt en tanke på att gifta sig då, enligt honom själv. De var inte ens förlovade. Det var ingen bra relation och mot slutet, när han träffade mig, levde de nästan som separerade.
Han säger att det här är annorlunda och jag skulle vara den första han gifter sig med. Om vi nu kommer så långt.
Vi pratar med varandra nästan varje dag nu om allt - kallprat, känslor, livet, uppväxten, barnen, trams och mycket sex .
En märklig sak med honom är att jag kan tänka ut en fantasi och så berättar han den för mig - i detalj - utan att jag ens har nämnt den för honom.
Om jag ska vara ärlig så ångrade jag mig inte förra gången vi var tillsammans och han lämnade mig. Jag var förtvivlad men samtidigt lycklig över att ha känt en sådan kärlek.
Så det är sant att man måste våga. Snart kanske jag blundar och hoppar (igen) .

Här med. Är så kär i min sambo att jag allvarligt börjar undra om jag är knäpp, kan knappt tänka på nå't annat än honom. Vi har helt fantastiskt sex men vi grälar nästan varje dag också, och det är enormt utmattande och skitjobbigt. Logiskt sett så förstår jag inte riktigt varför jag fastnat så stenhårt för just honom, han är ju snygg, och smart och annorlunda och...men det finns det ju fler som är? Han dumpade mig också för läääänge sedan. Sedan snubblade jag över honom och vi började maila i ett par år (1000 sidor!!! blev det när jag försökte skriva ut mailen).

När jag sedan träffade honom så var det som att få ett knytnävsslag i solar plexus. Det var mer än ett decennium sen vi var ihop men efter 30 minuter så kunde vi inte behärska oss ivarjefall.

Jag brukar lika det vid att gå på heroin (inte för att jag har provat ) När det är bra så är det så fantastiskt att det är helt sinnessjukt, när svackorna kommer så är allt ett nattsvart helvete. Det bryter ner mig helt men det finns inte nå'n chans i världen att jag skulle kunna sluta. Och man måste nog bryta fullständigt för att det ska gå över, minsta lilla fika/återfall så är det kört igen.

Min mans och min relation började som en mycket stark passion med extrem attraktion. Detta har, till skillnad från många andra förhållanden jag sett, fortsatt att liksom vara grunden i vår relation.
Vi är inga tvillingsjälar, tvärtom har det ofta varit mödosamt att till fullo förstå varandra. På många sätt är vi varandras motsatser. Samtidigt har vi mycket gemensamt i våra respektive uppväxtmiljöer, trots att de på ytan är vääldigt, väldigt olika ...
Mellan varven har det förstås varit jobbigt när det främsta kittet är den starka attraktionen inkl intensivt sexliv. Jag menar, ibland måste man ju agera parhästar framför plogen, så att säga, vilket inte alltid fallit sig helt naturligt för oss.
Men så blossar den här attraktionen upp och ... tja, de som tror att gamla förhållanden är trista och förutsägbara och passionsbefriade har bara inte upplevt motsatsen.

Nu träffades vi unga, vi var bägge fria och alla barnen är våra gemensamma. Vi har nu varit ihop 31 år, inte utan kriser och motgångar men se attraktionen den består. Med åren blir ju förstås även förståelsen för varandra större och större, men inte utan att man fortfarande kan överraskas.

(jaa), det låter väldigt intensivt och utmattande.
Varför tror du att ni grälar så mycket? Försöker ni lösa problemen aktivt eller har ni fastnat i en ond cirkel?
Mitt ex och jag grälade EN gång under hela tiden vi var tillsammans och då var det jag som gapade och smällde i dörrar.
Han har aldrig sagt något elakt till mig eller ens höjt rösten.
Visst har det blivit missförstånd ibland (och tårar) men då har vi pratat om det, inte bråkat.
Jag trillar också dit direkt så fort jag ser honom. Det är därför jag inte vågar träffa honom nu. Vi sprang på varandra av en slump på stan efter att det hade tagit slut och jag sa helt ärligt att jag inte vågade röra honom. Till slut drog han mig intill sig och vi grät floder båda två . Det var med ren självdisciplin som jag tog mig därifrån.
(passion), jag blev alldeles rörd av ditt inlägg . Tänk att ha en så lång historia tillsammans!
Jag förstår att det inte alltid är lätt men på något sätt måste det ju ha varit meningen att ni skulle leva ihop när ni dras så till varandra.
Jag och mitt ex pratade ofta om att bli varandras trygghet i livet, eftersom vi egentligen aldrig har haft någon förut, men att verkligen lyckas med det under så lång tid är imponerande och vackert!

Oh ja... vi är sjukt passionerade och extremt attraherade av varann Men vi är det på alla andra plan med, så för oss funkar det utmärkt... vet att det kommer att bli vi "på riktigt" en dag