Att blanda barnkullar är inte lätt...

Hej. Jag och min man har fyra barn, två är mina och två är hans. Vi har inga gemensamma och planerar inga heller.
Dom är underbara allihopa. Vi har dom var annan vecka tillsammans, alltså; en vecka med alla fyra och en vecka helt ensamma, bara jag och min man.

Vi har bott ihop i drygt ett år och de två äldsta pojkarna, min och hans, sex och åtta år, går ihop väldigt bra. Leker och har kul tillsammans.
Problemet har varit, och är, de två yngsta, min tre år och hans fyra. Dom går inte alls ihop! I början var dom likadana, dom slogs och klöstes vad dom hann med! Men så slutade min gosse helt plötsligt att försvara sej och när makens lille gick lös på min så vände min bara ryggen till, kröp ihop och tog helt tyst emot slagen.
Jag blev chockad! Och arg förstås!

Sen dess har det varit så och det har väl blivit bättre, men inte så som vi önskat.
Det är stressande och bidrar till mycket dålig stämning inom familjen. Vi går på helspänn hela tiden och bara väntar på att helvetet ska bryta lös.
Helgerna är helt klart värst.
Vi vill helst inte att han ska gå upp och leka med de andra barnen på morronen för då vet man att det snart skriks och gråts. Garanterat inom två minuter är det någon som ropar.
Den som gråter, oavsett vem som fått slaget, är förövaren. Alltid. De äldre brukar låsa in sej i ett av rummen för att få vara ifred, men min lille finns ju där att gå på.
Det är så tråkigt att det är på detta sätt.
För mej har det medfört att jag inte riktigt kan ta till mej hans lille son. Jag hamnar i försvarsställning hela tiden. Jag kan inte rå för att mina barn står mej närmast och att min instinkt är att värna om dom i första hand.

Det känns inte rättvist mot den lille pojken heller. Han har ju uppenbart problem med att umgås med andra barn (bröderna bråkar också väldigt mycket sinsemellan) trots att det aldrig är problem på dagis.

Detta har eskalerat och tillslut gick vi med en stor klump i magen när det nrämade sej fredagen och våra älskade pojkar skulle komma.
Så himla galet!! Hur kunde det gå så här långt??

Tillslut var vi tvugna att göra nåt åt saken. Lösningen var enkel, men en smula smärtsam, i första hand på grund av att vi kände oss lite misslyckade! Vi kunde ju inte hålla ihop familjen!
Men nu har vi hittat en fungerande lösning! Vi bytte helt enkelt hämta-lämna-dag för mina gossar.
Numera kommer hans pojkar på fredagen och mina kommer först på måndagen. Det innebär att vi inga "lediga" helger får, men vad gör det?

Vi har haft våran första helg med bara mina barn, nu föregående helg och det gick jättebra! Lugnt och skönt med en massa tid för att umgås istället för att agera polis och stävja bråk hela tiden.

Nu på fredag kommer hans pojkar hit och vi ska ha vår första "singelhelg" med dom.
Mitt mål är nu att jag kan få möjligheten att verkligen lära känna den här lille killen och kunna ta till mej honom så som jag önskar att jag kunnat från första början, precis som det har funkat för mej med hans storebror.

Veckan därpå är dom ju alla tillsammans, men på grund av skola, jobb och dagis hinner det inte bli så mycket bråk, men dom får ändå chansen att umgås. Vi vill ju inte skilja på dom åt helt!

Finns det någon här som känner igen er i situationen och som lyckats komma på en bra lösning?
Dela gärna med er av erfarenheterna ni bär på.

Kraaam från Mej.