Läste på text-tv att lärare är det tuffaste yrket man kan ha. Har tänkt att bli just lärare, men börjar nu få kalla fötter. Är det verkligen så hemskt att vara lärare eller är allt bara uppförstorat? 
Vill ju inte utbilda mig till något där man bara ska gå och må dåligt hela dagarna...
Nej, det är helt underbart att vara lärare! Ok, det kan vara mycket jobb ibland och man blir väldigt engagerad känslomässigt i vissa elever, men så länge man känner att man kan hantera det och faktiskt lämna jobbet på jobbet och inte älta för mycket är det superkul. Jag jobbar med år 6-9 och får ut otroligt mycket av att arbeta med dessa fantastiska ungdomar vi har. Det finns naturligtvis elever som ger en ordentliga utmaningar men det är ju det som är kul!
lincre skrev 2009-01-22 22:41:20 följande:
Det beror på så mycket - jobbet är roligt, roligt, men ibland kan arbetsplatsen vara orsaken till depressionen. Jag gillar mitt jobb, avskyr min chef. Summa: Mitt jobb gör mig nedstämd.
Mitt favoritjobb.
Jag tror det beror på vilken skola man jobbar på. Jag jobbar lika mycket som förr om åren när jag var informatör och tjänade 10 papp mer, men jag hatade det. Är mycket nöjdare med allt numera. Jobbar på en lagom stor friskola (ej franchise), så jag upplever inte alls att det är toppstyrt och att jag är utan inflytande. Jag tycker att jag kan styra mitt jobb väldigt mycket.
Det ÄR tungt ibland, men vilket jobb är lätt liksom?
det är jättejobbigt, det ska man inte sticka under stol med -men det är samtidigt utmanande, omväxlande & engagerande.
jag älskar det iaf.
Det krävs nog ändå en viss typ människa för att klara av att vara lärare i en evighet.
När det handlar om förskola är det föräldrar som ska hanteras och föräldrar är INTE alltid lätta att ha att göra med!
När barnen blir äldre ställer de mer och mer krav, och i jämn takt strömmar det in familjer från alla möjliga hörn och avkrokar i världen vilket gör att samhällsidealen förändras och barnen blir svårare och svårare att tas med. Kanske inte nödvändigtvis för att "det var bättre förr" eller "det finns ingen respekt för de äldre längre!", utan även för att glappet mellan när man själv var där och nu blir större för varje år.
Det är många människokontakter som kan vara svåra att hantera och de är så stor del av livet. Sen är det ett arbetslag som man ska kunna arbeta mer eller mindre ihop med och funkar inte det kan hela jobbet falla. Och sen som sagt en chef som ska vara sympatisk. Och utöver det så är lönen inte nödvändigtvis så hög att det gör något medan uppgifterna tenderar att hopa sig mer och mer.
Well, ja. Det krävs en viss typ människa för att klara av yrket en längre tid, men den typen människa ångrar oftast inte många sekunder av sin professionella tid, för det är ta mig fan ett underbart yrke!
Om man har en jobbig chef förstår jag att jobbet känns tungt, men så kan det ju bli i vilket yrke som helst.
Jag har också läst några undersökningar som visar på att lärare mår dåligt men jag upplever det verkligen inte så på min skola iaf. Det kanske kan bero på var (storstad eller landsbygd), hur stor skolan är. Jag vet inte.
Jag ser fram emot att få träffa mina elever varje morgon iaf.
Kan du inte prova på att vikariera lite om du vill se om läraryrket är något för dig?
Håller med föregående talare. Vi har världens bästa jobb! Tror dock att vi "nya" lärare har det lättare då vi inte upplevt samma försämring och neddragning som lärare som varit verksamma längre. För mig som jobbat i 10 år har läget varit ungefär lika hela tiden, så jag har inget annat att jämföra med. Jag älskar mitt jobb och kan inte tänka mig att göra något annat.
Men jag förstår inte... Hur kan så många lärare älska sitt jobb om det samtidigt är det "värsta" yrket man kan ha? Eller det kanske bara är ni som är ovanligt engagerade och optimistiska? 
Hur låter det bland era arbetskamrater?
"Problemet" tror jag är att många som väljer att läsa till lärare inte har passion för att just lära ut. Det är en svår konst att vara en duktig lärare och inget man kan lära sig på en utbildning (men visst får man många tips på vägen under utbildningen). De med verklig passion för att lära ut och för sina elever, de trivs.
Ett annat problem sedan är ju hur skolan man arbetar på administreras. Man kan ju tröttna av den anledningen också, precis som på vilken arbetsplats som helst. Leds arbetsplatsen på ett oproduktivt sätt minskar trivseln avsevärt.
du ska ju inte bara lära ut i klassrummettyvärr så måste du uppfostra eleverna också,jag tror det blir för mycket ibland,därför mår lärarna dåligt.
Varför var det det värsta? För att lärarna vantrivdes eller för att de svarat ja på en mängd specifika frågor om arbetsbörda etc?
Jag har jobbat som lärare i 10 år på två olika skolor och tycker att jag har världens roligaste jobb! Jag älskar att gå till jobbet och vara på jobbet.
MEN det är klart att det också tar ut sin rätt att jag varje vecka undervisar ca 180 elever (jag är på gymnasiet), ska planera lektioner för att ta hänsyn till deras individuella behov, följa upp deras sociala och akademiska utveckling, kommentera och bedöma deras arbeten, engagera mig i skolutveckling, handleda eleverna, sätta mig in i nya antagningsregler till högskolan och förbereda mig för nya gymnasiereformen (igen! sist revs den ju upp i elfte timmen), vara en god förebild, vara inspirerande och engagerande i (och utanför) klassrummet, ha föräldrakontakter etc. Samtidigt har skolan besparingar och arbetsuppgifter ökar och läromedel minskar...
Lärarjobbet är ett tufft jobb, och många känner nog att kraven blir tuffa att hantera år ut och år in. Men det beror ju inte på läraryrket i sig och att man inte älskar det. Det beror nog snarare på att många lärare är väldigt engagerade och har svårt att säga nej till arbetsgivarnas krav eftersom de ser att det drabbar eleverna. Om jag inte ger 110% på jobbet drabbar det ju också de 180 eleverna som gör att jag med glädje åker till jobbet varje dag.
För mig blev lärarjobbet i alla fall en skräckupplevelse. Jag jobbade som det i ett annat EU-land i fyra månader för några år sedan. Det funkade inte alls. Jag var inte rätt person. Jag kunde liksom inte känna att jag hade "rätt" att "ta makten" över eleverna. Tvärtom, så önskade jag bara SÅ starkt att jag fått sitta ner bland dem och vara en elev jag också, medan någon annan stod där framme med alla blickar på sig och allt ansvar.
Jag kunde inte säga ifrån på ett övertygande sätt. Och det MÄRKTE de små odjuren! Det blev speciellt två frukansvärt förödmjukande situationer. Ena gången var i klassrummet med elever i 13-årsåldern. Några började att knacka med pennan i bordet, och sedan följde många (men inte alla) efter. Sedan började de skrika och blåsa papperspottkulor på mig med blåsrör. Jag stod där och kände mig HELT hjälplös. Då kom en lärare som hade lektion i klassrummet vägg i vägg in - han hade hört oväsendet - och när HAN röt till så blev det tyst.
En annan gång var på en bussutflykt när jag blev kvar som ensam vuxen i bussen med en grupp elever som skulle åka längre. Det blev totalt kaos. Pojkarna skrek, flickorna fnittrade, jag var helt hjälplös - och chauffören blev arg på MIG! Jag var gråtfärdig!
Någon måste ha berättat det för rektorn, för rektorn kallade in mig och sa att jag inte fick vara ensam med eleverna längre. Jag skulle bara vara "assistent" tiden ut. Jag kände mig så fruktansvärt utskämd och förödmjukad! Jag skulle ha åkt hem om jag hade kunnat, men det gick inte eftersom jag hade lägenheten uthyrd i andra hand samt tjänstledigt från jobbet - och alltså inget i Sverige att komma tillbaka till förrän tiden var slut.
Och inte blev det bättre när jag fick hem en kopia på skolans rapport till utbytesorganisationen, där de dissade mig totalt... Jag fattar inte hur de - vuxna människor som arbetar med andra människor - kunde vara så elaka! För något som jag inte kunde rå för - jag gjorde ju mitt allra bästa!
Jag ska säga också att jag inte är utbildad lärare. Man behövde inte vara det i det landet - det räckte att man hade läst sina ämnen på universitet (när det gällde ämnesstudierna så var kraven högre än här). Men jag tror inte att det hade hjälpt med utbildning heller. Auktoriteten och det sättet som man måste ha, sitter i personligheten. Det går inte att lära sig.
Så du måste verkligen känna efter om du tror att du är rätt person. Har du lätt att tala inför andra? Att få andra att göra som du säger? Att säga ifrån? Att sätta dig i respekt? Blir du lätt en ledare i en grupp? Svarar du "nej" på dom frågorna så är nog inte läraryrket något för dig.
Du måste gilla "runtomkringarbetet" och inte bara själva undervisandet och dina ämnen, annars kommer det inte att fungera.
ett sjuksköterskejobb kan vara också mycket tung men bringa så mycket glädje samtidigt....och det går i perioder....
Det beror mycket också på vilken avdelning man jobbar på...och som lärare vilken skola....så låt dig inte skrämmas!
Tack för alla svar! 
Alltså, jag har erfarenhet av undervisning och tycker att det är kul att stå där framme och prata om något som jag är intresserad av. Däremot så har jag ingen erfarenhet av allt det där andra som läraryrket innebär. Och om jag ska vara ärlig är jag inte särskilt intresserad av skolutveckling och dylikt. Jag vill undervisa, inte uppfostra, och jag gillar att sitta och knåpa ihop övningar och annat, men kan annars tycka att administrativt arbete är rätt trist. För att inte prata om att sitta på trista konferenser med ett meningslöst syfte. Då längtar jag bara hem...
För att svara på Anonym Skräcks frågor:
Har du lätt att tala inför andra? Ja.
Att få andra att göra som du säger? Nja.
Att säga ifrån? Ja.
Att sätta dig i respekt? Ja.
Blir du lätt en ledare i en grupp? Nej.
Då skulle jag satsa på något annat yrke om jag var du. Det är så otroligt mycket mer än undervisning och ännu så mycket mer än att "prata om något man är intresserad av". Det kan man säkert hitta andra forum för.
Anonym skrev 2009-01-27 09:54:08 följande: