Jag hatar min mamma!!

Du är vuxen nu och får inse att din mamma inte är perfekt. Att hon inte frågar hur ni mår betyder inte att hon inte bryr sig. Du kan ju själv ta initiativ till att ringa henne och berätta hur ni mår och har det. Ring henne och bjud hem henne till er. Det går ju inte att säga att någon inte besöker en om man inte först har bjudit hem dom.

min pappa är typ likadan... jag ägnar ingen tid åt honom när jag inte får nåt tillbaka. Blev gravid i augusti, han har inte frågat en enda gång hur jag mår. Jag har en son som han är morfar år men han frågar aldrig hur min son mår eller ringer. Vi hörs till jul och födelsedagar. Sen i somras har vi setts till min födelsedag, sonens födelsedag och några dagar innan jul för han skulle lämna julklappar. På nyår ringde han (för att min farmor sagt att han skulle ringa). På tisdag får väl jag ringa för då fyller han år. Han kommer aldrig hit spontant och när vi pratar så är han som din mamma, han pratar om min yngre bror. Han är väldigt noga med att påpeka hur bra och duktig min bror är på allt, men aldrig säger han att han tycker jag är bra på något...
När han var här i somras när jag fyllde år så hade han inte ens en födelsedagspresent. Inte ens en blomma för under 20lappen kunde han ha med sig. Jag får present av sombons föräldrar men min pappa köper inte till sambon heller.

Ett råd till dig ts. Häng inte upp dig på din mamma. Jag har vart så ledsen genom åren för att min pappa behandlar mig så här. Jag känner att jag orkar inte det längre. Jag vill må bra, det förtjänar du med att göra. Min pappa kan jag inte förändra men jag kan föändra mig själv och mitt sätt att se på saker och ting. Jag har tvingats att inse att det är så här det kommer att vara. Bara att acceptera att jag inte har den pappa jag skulle vilja ha. För hur ledsen jag än är över detta så kommer jag inte att få det annorlunda. Jag har pratat med honom utan resultat.

Skickar kramar till dig i allafall.

Jag tycker det är fel att bara jag ska ringa. Dessutom nämner jag ibland när vi talas vid att de kan ju titta förbi om ni har tid över när ni är i stan.

Jag har bjudit hem dem på fika då jag och sambon fyllt år. De kommer några dagar senare då de har ett ärende och fikar snabbt, de har gjort annat före och har brottom hem till min 14 åriga syster som är hemma. Herregud, hon är ju 14 år. Då i princip VILL man ju vara ensam hemma. Säg vad ni vill men jag är arg.

Jag som också är mamma kommer aldrig behandla mina barn och barnbarn på detta vis.

Varför kan man fråga sej. Min sk mor har sedan jag var tonåring behandlat mej mkt märkligt. Jag varit en äventyrare som velat utbilda mej, prova alla möjliga jobb osv. Helt annourlunda än mina 7 syskon. Har väl aldrig accepterats och många bråk har det blivit. Min mor har ringt till mina pojkvänner och snackat skit, anmält mej till socialen och mkt där till. Min kurator tror hon har en personlighets störning och är avundsjuk då hon tidigt valde ett liv med barnafödsel osv. Jag har också födt barn tidigt men för mej har det aldrig varit problem att resa, studera eller leva ett givande liv fast man har barn. Min mor bodde 3 mil från oss, och kom 3-4 ggr under 4 år. När min lilla fröken fyllde år.
Ja vad skall man tycka? Jag tycker detta blev för mkt så jag bröt kontakten och ingen har hört av sej, dvs hela familjen tog avstånd från mej och lillan. Gått nu ca 1 år och det börjar kännas bättre, energislukare skall man hålla sej ifrån. Hårt sagt och ännu svårare gjort men jag tror att detta var bästa för oss.

Anonym (ush) Tack för ditt inlägg. Det är synd, riktigt synd. Framförallt för barnen. Lider med dig

Tycker att du ts låter som en egotrippad liten snorunge. Du är en vuxen(?) kvinna med egen familj. Är väl inte din mammas ansvar att låta sitt liv kretsa kring dig och din familj.

ja det är verkligen synd. Men min pappa har vart så sen jag var barn. Han har aldrig engagerat sig i mina fritidsintressen, aldrig hjälpt till med läxläsning och vart på väldigt få utvecklingssamtal i skolan. När jag gick på gymnasiet frågande han efter halva tiden, när jag gick i tvåan vilket program jag läste. Då hade jag gått där i 1,5 år och han visste inte ens vad jag läste. Han ställer aldrig upp öht. När jag ringde honom en gång och bad honom köra min son till sjukhus så sa han att han satt och kollade på tv och inte orkade ta ut bilen. Jag är jättetacksam att jag själv finns till men måste ju säga att det finns människor som aldrig skulle skaffat barn. Jag har den lilla kontakt jag har med honom endast pga min farmor. Jag vill inte att hon ska hamna i kläm i några familjebråk men den dagen hon inte finns mer har jag ingen anledning att ha kontakt med min pappa öht. Och den dagen han hamnar på hemmet kan han inte räkna med att jag ska komma springande för att besöka honom stup i ett. Då får han sitta där och tänka tillbaka på varför han har det som han har det.
Hoppas i allafall att din mamma kan ändra sig nångång, annars får du ha det bra så gott du kan utan henne.

Om du hatar din mamma så är det väl bara att sluta umgås med henne?

men det är inte roligt att ha föräldrar som inte bryr sig. Man slutar ju inte att vara förälder i samma veva som barnet blir 18. Min mamma och sambons föräldrar tillskillnad från pappa bryr sig jättemycket och man behöver anhöriga även om man är vuxen. Även som vuxen behöver man stöd från mamma eller pappa i olika situationer. Det är ju inte så att man slutar att vara viktiga för varandra bara för att man är vuxna människor.
Jag tycker ts visar att hon gör sitt ansvar för att det ska funka, tex bjuder hem sina föräldrar och kommer dit felar gånger i månaden. Det är väl inte så konstigt att man blir ledsen om man inte får något tillbaka?? Bara för det är man väl inte egotrippad? Människan behöver relationer. Är ditt barn egotrippat om det vill att ni ska ha en bra relation även när ditt barn är vuxet?? Kommer du att sluta bry dig bara för att ditt barn fyller 18 år?