9-åring med "separationsångest"

Han kanske har varit med om någonting som ni inte vet om. Något som han inte har berättat eller vill berätta. Behöver inte vara något stort men ändå. Så var det för mig när jag var liten. Inget jätte stort men det gjorde att jag blev lite "förändrad" när det gällde mina kompisar.

Visst har vi frågat honom om det också men han säger att han inte själv vet varför han inte vågar "släppa taget" och leka som förut. Sedan är det klart att han kanske inte berättar allt för oss men han brukar ofta vara öppen och berätta om någon varit taskig eller om han blivit rädd för något. Som läget är nu måste min man vara med vår pojke på fotbollsträningen, på scouterna...överallt, egentligen. Det enda som fungerar är skolan dit han kan gå obehindrat. Där känner han sig trygg och har kompisar och det är vi väldigt glada för!

Låter jätte jobbigt!
När jag hade det problemet så visste jag inte själv varför jag var "sån". Det är inte förrän i vuxen ålder jag har fattat varför jag var som jag var.
Ta det i små etapper. Pappa kanske följer med till fotbollen men istället för att stå o titta, kanske går en kort prommenad bara i närheten. Självklart måste sonen veta att pappa tänker gå iväg. Sedan öka när det har gått bra ett tag. Han måste nog få självförtroende att han klarar sig utan mamma eller pappa.

Prata med honom om vad han är rädd för. Visa förståelse. Rädsla och separationsångest kan alla känna ibland, det är inget konstigt. Säg att han inte är annorlunda bara för att han känner såhär. Dra kanske exempel när du kännt likadant.
Då kanske han öppnar sig och kan berätta vad han är rädd för ska hända. Då kanske ni kan komma på lösningar för hur ni kan göra det mindre obehagligt. Kanske kan han ringa varje gång känslan dyker upp, kanske kan du följa med och lämna längre och längre stunder. Gör dig små ärenden där så att det inte blir konstigt att du följer med. Kanske kan han själv få bestämma en rimlig liten belöning för varje gång han varit lite modigare. Kanske kan ni prata om vad hans rädsla faktiskt kostar honom (kompisarna) så att han förstår att det vill han jobba emot.
Lycka till.

Vi försöker göra just så att man är med honom från början och utökar tiden som han får vara ensam någonstans efterhand. Tyvärr går det lite i etapper, ibland är han "på g" och vill försöka och då kan han leka med kompisar ett par dagar i sträck. Men sedan kanske man inte hinner på några dagar och då känns det som man är tillbaka på ruta ett igen och får börja om... Vi har även träffat en kurator och pratat lite om rädsla och fått lite tankar om hur man tänker i sin rädsla, vilket har varit bra för oss alla. Det känns lite som om han kanske har förändrats som person och inte är lika intresserad av att leka längre men samtidigt är det lite svårt att vänja sig vid eftersom han har varit så annorlunda förut. Tyvärr blir det ofta bråk om just detta fast vi försöker vara förstående, men ibland känns det också som om S spelar på sin rädsla för att få slippa andra saker, som att sköta sina sysslor hemma (mata sina husdjur, mm). Ibland är det svårt att veta vad som är vad! Vad gör man?!

Tack för styrkekramen o goda råd! Han är verkligen världens goaste kille så det är klart att man måste ha tålamod...fast ibland är det lättare att säga än att göra! Men vi kämpar vidare!

Hej!  Läste om den 9 åriga pojken, hur har det gått för honom och har de blivit bättre? Jag är i samma situation nu, med min 9 åriga son (snart 10). Han vill bara vara med oss, vill inte leka med kompisar. Vi kan inte gå iväg utan att han ska med, räcker o gå till tvättstugan. Är han ledig så kan han inte gå tillbaka till skola och fritids efteråt, för han vill inte lämna oss. Kommer upp på nätterna och kollar att vi är i sängen. Detta tar så mycket på en själv och på han.
 Om ni har några tips på hur man kommer vidare så är all hjälp tacksam.

Rosa

Vet att jag läst mycket om just äldern kring 9 år. Barnen går igenom en utvecklingsfas där man tänker mycket på liv och död, dvs existenteilla frågor.  På Psykoligiguiden beskriver de det hela på ett bra sätt tycker jag.

9-årsåldern. Nu kommer en ny period av mognad och utveckling, en ny orostid. Kallas ibland "de glömda åren" eftersom barnet sällan är utagerande och ilsket utan oftare tyst, lite inåtvänt och sårbart. Det grubblar och drömmer. Självkänslan är ofta inte så bra, man kan känna sig ensam och är rädd att göra bort sig. Samtidigt ifrågasätter 9-åringen ofta de vuxna, både föräldrar och lärare.

 Barnet börjar så smått förbereda sig på att lämna barndomen. Det rör sig i allt vidare cirklar utanför hemmet. Kompisar blir allt viktigare och att höra till, få vara med. Kunskapsbehovet är stort, barnet frågar mycket och söker själv information, i böcker och på nätet.

9år är en jobbig ålder.

Vårt barn drog sig undan så där också. Det kom sen fram att väldigt många saker "kändes PINSAMT" .
När man är i en förpubertal ålder, som 9år är kommer denna pinsamheten. mer på vissa och mindre på andra.

Vi löser det med att han får gå på fritids 2g/vecka (han gör det sällan annars) samt att vi uppmuntrar honom massvis till att ringa olika kompisar.
Hans lärare har hjälp till genom att prata med honom hur viktigt det är med kompisar. Att det kan kännas okej just nu - men när man står där ensam om ett par år är det inte lika roligt längre....

Vi måste puscha honom ordentligt, han ringer sällan självmant, men när han väl leker är han superlycklig
För honom ligger det i fatet att han har en kronisk sjukdom som ofta gör honom trött och då vill han helst vara ensam i sitt rum och bygga lego och greja. 
Men man måste tänka på framtiden. Man måste inte leka varje dag men nån gång under helgen iallafall.