Vågar/orkar inte söka hjälp

1) Sluta vara snäll patient - såklart ingen tar dig på allvar om du inte tar för dig. Det är MIN erfarenhet av vården.

2) Sök öppenpsykiatrisk mottagning. Inte fasen måste man till vårdcentral först, eller?? Annars kan du söka privat. dags för lite SSRI-preparat, kanske, och en koll av värden, blod, sköldkörtelhormon etc

Nej du har rätt man ska väl egentligen vara snäll patient, men det är ju sån som jag är. Vet inte om jag kan vara annorlunda och särskilt inte nu. Och just nu spelar det ingen roll vilken instans jag borde kontakta; öppenvård, privat eller vct - jag vågar inte. Jävla fegis med duktighetssyndrom kanske borde vara min diagnos. (Ja, för jag vill ju vara duktig och inte belasta den redan överbelastade vården med mina skitbekymmer. För skitbekymmer är det ju jämfört med de problem de patienterna har som jag vårdar). 

"inte vara snäll patient" ska det stå.

Det där är inget skitproblem.. Det är ett stort problem som kan sluta illa.. Tänk på framtiden, du vill väl inte att dina barn ska gå på din begravning snart..?

Ta till dej modet och lyft på luren..
Jag vet inte vad mer jag kan säga..
Det finns så mycket härligt här i livet som man inte ens vet om..
Ta reda på det du!

Ja det låter helt vettigt det du skriver... men vart ska jag finna modet. Och vad säger man när man ringer? Vågar ju knappt ringa mina vänner eller släktingar längre i rädsla för att börja gråta. Vill helst inte att någon ska veta hur jag mår, vill inte belasta. Ja, jag hör själv att det låter helt sjukt, men jag brukar alltid vara den hjälpande inte den som behöver hjälp. Ska försöka finna lite "guts" hos mina underbara barn som inte förtjänar en sån här mamma.

Jag har ringt vårdcentralens kurator och störtbölat. Hon var alldeles överbokad men släppte mig inte. Ringde runt överallt i stan och letade samtalshjälp åt mig och ringde upp samma dag och gav mig ett nummer där hon fått napp.
Finns underbara människor, men de får aldrig veta att man behhöver hjälp om man inte ens säger något.

Nu bor jag i sthlm så finns kanske inte överallt men om du bor här finns ju Ersta, där tar dom imot folk som jobbar i vården och mår psykiskt dåligt.

Du måste få hjälp. Ring Öppenvård psyk på deras teltid. Gör ingen stor sak av det utan bara konstatera att du är sjuk.

Utmattningsdepression?

Hej!

Åh vad jag känner igen mig. Jag tvekade så himla länge att söka hjälp. Nu har jag en stödjande kontakt och ska snart få kontakt på psyk också. Och jag längtar tills jag får mer hjälp.

Du måste söka hjälp! Be någon annan ringa (din man/fru eller någon vän) om det känns jobbigt.

Tänk också på att det kan vara väntetid. Så det bästa är om du ringer redan idag, så att du kan få hjälp så fort som möjligt. Känner du att det brakar alldeles så åk till psykakuten.

Jag vet att det är svårt och jag är inte bra på det själv. Men man måste ta för sig och söka hjälp eller be någon annan att ringa. DU ÄR VÄRD ATT FÅ HJÄLP!!

Stor kram!

Hallå, det är ingen tävlig i världen vem det är mest synd om för att sedan bara den ska få beklaga sig... Sådär tänkte jag också när jag var dålig och inte tog kontakt med nån hjälp.

Varje gång jag skulle ringa eller prata med någon om att jag mådde sk*t så såg jag ett reportage om några stackars båtflyktingar eller såg någon handikappad och så tänkte jag patetiskt att
-Där såg jag ju någon som det VERKLIGEN var synd om och hur kunde JAG... etc etc...

Fast jag var så dålig att jag hade tappat minnet, ville dö, inte visste om det var dag eller natt etc pga att jag blivit utbränd. Istället befästes mina problem och jag har varit sjuk i tio år nu.

Så se upp!

Tack så mycket för allt stöd! Jag ska försöka samla lite mod och ork till det här nu, annars ser jag inte hur jag ska orka fortsätta.  Fattar inte hur bara, min make har erbjudit sig att ringa men det känns ju bara fånigt. Klart jag måste fixa att söka hjälp själv... Herregud jag känner verkligen inte igen mig.

Men visst är det konstigt att jag orkar och vill gå till jobbet, men inte klarar att sätta på dammsugaren här hemma ens? Jag trodde att om man var deprimerad och utmattad så var man?

DU är mänsklig! Och du är absolut inte ensam om detta..

Gå in i dej själv först och konstatera att du är sjuk och behöver hjälp.. Du klarar dej inte utan hjälp, så är det bara.

Det finns privata alternativ som är anslutna till försäkringskassan. Jag har en privat psykriatriker (?) och jag har gått hos honom i 5 år! Fördelen med privat är att de inte slutar eller byter arbetsuppg. i samma utsträckning. Jag har haft en del med VC att göra men på några år har vi fått ny husdoktor 3 ggr! Så det var min psykriatrier som tipsade om att även husdoktor finns privat. Jag skulle kunna ge dig namnet på min men vill inte lägga ut det här. Han finns inne i Stockholm om det passar geografiskt.

Ännu en sak. Gå inte för länge och må dåligt för det gör bara saken värre. Desto längre du väntar desto längre tid tar det att komma tillbaka. Ingen skulle ju få för sig att gå med ett brutet ben i flera år, det är ju helt uppenbart att det blir konsekvenser av det. Likadant med själen fast det är mycket svårare att förstå, för de flesta.

En sak till. Om du arbetar i sjukhus miljö så kan det vara skönt med privat eftersom där ser det ofta ut som hemma.

Tack för ert stöd allihopa! Har precis pratat med en ssk på vårdcentralen och känner mig alldeles skakig nu! Så knäppt, jag är helt slut efter ett telefonsamtal...

Den ssk jag pratade med frågade om jag haft problem med hypotyreos förut, det kan tydligen både ge depression och ha liknande symtom som depression. Har nog tagit prov för detta för några år sedan och då var det ok i alla fall. Ja, jag vet inte, huvudsaken är att jag äntligen vågade ringa och jag fick en tid nu på måndag.

Fick dessutom en nyanställd läkare som jag inte känner genom jobbet, behövde inte ens be om det. Privatläkare hade ju varit jätteskönt men jag bor mitt ute på vishan och jag har nog fem mil till närmaste privatklinik, känns lite för långt just nu.

Tack igen alla!