Kasta saker när han är arg

Tänk om han blir mer och mer våldsam, känner inte någon av er, men kanske ska tänka på dina barn, tänk om han går över styr och misshandlar dig OCH dina barn...

Du kanske bara behöver ha en tid för dig själv, att separaera från en man som han älskar och har barn med är inte världens enklaste grej... Tycker att du ska ta och åka bort ett tag, kanske hem till dina föräldrar och tänka lite, men vad du än gör tänk på dina barn FÖRST...

Misshandel på små barn sättar sina spår, tro mig!!! Speciellt från nån av sina föräldrar... Men nu har han ju inte kommit så lång, hoppas att han inte gör det heller, hoppas att du kan sätta stop för det innan det är för sent...

Önskar dig lycka till!!

Kramar /L

Kan du prata med honom? Fråga vad han tycker om utbrotten själv. Om det är jobbigt för honom. Hur tror han att barnen känner det? Berätta hur det känns för dig. Och om han själv tycker att det är jobbigt och ett problem så finns det hjälp att få (terapi eller så). Och tycker han inte att det är ett problem och inte kan förstå att det är det för dig och barnen då är det nog dags att fundera på alternativ såsom separation...

är det inte lite snabbt att tro att han kommer att misshanla bara för han kastar saker när han blir arg en gång i halvåret?

Han erkänner efteråt att han gör fel som kastar saker. Han vägrar terapi. Han blir sur så fort jag ber honom om tjänster som att hjälpa mig handla på ikea eller köra mig o barnen någonstans. Hans jobb tar all hans tid o jag blir lidande. Jag vill inte ha d så här. Men vet inte om d är ett skäl att skiljas för. Jag känner att jag inte längre vet om det här är ett bra el dåligt förhållande. Han är en snäll människa men ställer inte upp för mig känner jag när jag behöver d som mest. När jag är trött o ledsen tar han inte ansvaret och tar hand om barnen mer utan jag får ändå göra allt.

Jag blir rädd för framtiden. Jag blir rädd för att fråga saker för att han ska bli sur el arg. Samtidigt tänker jag att en ensam framtid inte heller är roligt. Men som det är nu har vi inget gemensamt liv, vi har ingen sex, ingen semester, ingen fritid.

Får du också vila på söndagar eller är det hans alldeles egna vilodag?

Jag skulle
1) Inte gå med på att ensam ansvara för hushållet och barnen
2) Inte acceptera okontrollerade vredesutbrott. Det är inte ok att inte kunna hejda sig. Min man har haft ett fysiskt utbrott, och inga fler (på 9 år) efter att jag frågade vad som händer om jag står närmare än väggen nästa gång han känner för att slå näven i något. (mamma stog närmast när pappa blev arg, inga upprepningar tack)
3) Inte acceptera att han svär åt mig
4) Håll käften är inget man säger till varandra. En trotsig tonåring kan eventuellt komma undan med att be ett syskon hålla käften. Inte min vuxna make.

Sorry, han kanske är en klippa på alla andra sätt, men hemma hos mig skulle din man inte bli långvarig.

Hmmm. Låter svårt. Kan du prata med honom om familjerådgivning igen?
Jag tror det skulle vara det bästa.

Hans vredesutbrott är inte okej. Det låter som om han är stressad, och då tar han ut det på döda ting. Han får ta ansvar för det. Vuxna människor gör inte så. Barnen kommer ta efter, vad tycker han om det?

Jag tycker du ska hiva över ansvaret på detta på honom. Du tar hand om dig och barnen, så får han sköta sitt!

Om ens partners beteende oroar en så mycket att man begränsar sig själv är man i en destruktiv realation!
Det kanske aldrig eskalerar men varken du eller barnen ska behöva tassa på tå för en mullig mansgris!

Tack för era svar. Jag tror ni har rätt. Jag skulle inte gå o grubbla så här mkt om allt stod rätt till. Jag känner bara oro inför framtiden o ledsen över att det blivit så här.

Konstigt att det aldrig, när kvinnor kastar saker, kommer med tillmälen osv, kommer denna typ av svarsinlägg!

Att barnen skulle fara illa finns inte med på kartan. Att kvinnans våldsamhet skulle eskalera är inte tänkbart och inget att varna för. Att tillmälen kommer är bara naturligt när känslorna svallar och inet att skämmas för, "tål han inte att bli kallad detta är det ingen man". Det är hans fel som triggar igång dig, han måste lära sig att inte göra detta. Kontrollbehovet kommer av hans beteende och fullt förståligt.

Kanske dags för självrannsakan?

Sen är beteendet absolut inte "rätt" om det är som TS säger "Detta pga av att jag bad honom att ställa upp för mig en dag att hjälpa mig handla en ny soffa på ikea." men jag har MYCKET svårt att tro detta är hela sanningen. Är övertygad att det ligger mer bakom reaktionen.

Anonym skrev 2009-01-30 00:11:43 följande:

Att leva tillsammans är väl att dela vardag och fest ihop med allt vad det innebär? Jag skulle inte gå med på att mannen lever ett eget liv vid sidan om som det verkar i det här fallet men vi är alla olika och förväntar oss olika saker. Hoppas du löser detta tillsammans med din man. Lycka till med livet.

Anonym skrev 2009-01-30 00:11:43 följande:

Klart det finns mer som ligger bakom. Min man är trött. Helt slut. På gränsen till utbränd pga hans jobb. Vi har ingen sex längre vilket också är frustrerande, för honom iaf, jag saknar det itne alls. Vi tjafsar om småsaker. Har olika syn på framtiden. Han vill bo kvar där vi bor, jag vill flytta till ett bättre område. Men jag ställer upp. När han behvöer hjälp så hjälper jag. När han är ledsen så stöttar jag. När jag behöver hjälp blir han förbannad. När jag är ledsen ignorerar han mig.

Det finns alltid två sidor av saken. Det är därför som det är så jobbigt. Det är därför jag inte vet om det är mitt fel eller hans att det blivit så här.