Grym fobi för när det ringer på dörren!?

puffar lite

Så är jag också. Det tar över en timme innan min puls är normal efter en oväntad påringning.
Och jag öppnar _aldrig_ när det är oväntat besök.

Anonym skrev 2009-01-30 09:34:47 följande:

jag öppnar aldrig dörren om jag inte vet till 100% att någon skall komma. men måste kolla noga i titthålet innan ja öppnar! blir stel o skakig och hjärtat slår i 380km/h... det är hemskt!

Ni som har det som jag, har ni några andra psykiska besvär utöver detta? Jag är sjukskriven för ångest och depression till och från sedan 4 år tillbaka. Jag har dockaldrig tagit upp detta med min läkare men nog måste det finnas ett samband? Jag har inte social fobi, jag tror inte det iaf! Jag har inga problem med att åka till stan en hel dag, åka buss eller gå i affärer, men däremot drar jag mig undan mkt,vill gärna vara själv, svarar inte så ofta i telefonen, men det räknas väl inte som social fobi utan nått annat...

Jag är likadan.. Tror det beror på att jag under de senaste åren inte haft så mycket kontakt,kompisar. Men jag har inga andra åkommor. Inte vad jag vet!

Jag känner också så när det ringer på dörren och jag inte väntar besök. Jag hatar när folk kommer oanmälda så därför öppnar jag oftast inte. Är en väldigt social person av mig för övrigt. Men jag vill veta om det ska komma någon.

Jäpp. Jag svarar dessutom inte i telefon alls och jag får panik av att öppna post.

I mitt fall har det sina orsaker, men jag tror absolut att man kan känna det lika obehagligt även om man inte är säker på varför. När det ringer på dörren eller i telefonen sitter jag tyst som en mus och försöker få kontroll över pulsen. Sen har jag ont i magen och hög puls en lång stund efteråt. Till och med när jag _vet_ vem som kommer får jag panik. När vi beställer pizza måste min man alltid gå och öppna för budet för jag sitter i fosterställning i soffan och djupandas.

Ändå är jag bättre nu, en gång i tiden reagerade jag på dörrklockan med att trycka in mig i ett hörn och gråta eller gömma mig bakom bokhyllan i vardagsrummet. Ren panik alltså. Fortfarande rycker det i kroppen och jag gör en ansats att gömma mig när det ringer på.

I höstas hade jag en veckas semester men åkte ingenstans utan använde den till att stanna hemma och städa de där hörnen man aldrig kommer sig för med och att göra ärenden. Jag blev lite paff över hur _ofta_ det ringer på dörren (och telefonen) en vanlig vardag när de flesta är på jobbet. Jag antar att det är mest jehovas och försäljare etc men det skiter ju min panik i. Min semester blev en enda lång panikfest så jag blev tvungen att gå upp lika tidigt som när jag jobbar för att hinna iväg innan syndafloden började. Sen drällde jag runt på stan och hade tråkigt tills kontorstid var över. Telefonen kan man ju dra ur, men dörren kan man inte skydda sig mot.

Vi lever liksom i en tid när alla är akut medvetna om att man inte behöver ha gjort något fel för att råka illa ut. Det räcker inte att arbeta, sköta sig och betala sina räkningar för vem som helst kan råka ut för myndighetsövergrepp, okynnesanmälningar och stalkers. Ibland känns det som att enda sättet att skydda sig är att flyga under radarn så mycket som möjligt och inte ens det hjälper alltid.

Jag tror inte ens jag är särkilt ovanlig. Jag undrar om försäljare och jehoviter har en aning om hur mycket ångest de orsakar - inte bara irritation över att bli störd utan hur mycket ren och skär ångest? Jag undrar om de bryr sig?

Tycker det låter som en form av social fobi ändå. Och tyvärr tror jag även att det enda som kan hjälpa är kognetiv beteendeterapi. Alltså att man utsätter sig för det man tycker är problemet. Vet många som har blivit hjälpta av det även om vägen dit har varit jättejobbig för det finns väl inte någon som vill gå emot sin instinkt.

Är inte fullt så panikslagen när det ringer på dörren men är lite nojig iaf. Jag öppnar oftast inte när det ringer på dörren och fryser till, försöker hålla barnet tyst osv. Vet inte heller riktigt varför jag blir som en smygande inbrottstjuv med nerverna utanpå kroppen så fort någon ringer på dörren... Men jag tror inte heller det är ovanligt

Men så känner jag också... Om jag inte väntar besök så tycker jag att det obehagligt att öppna dörren när någon knackar på.. Tycker inte det är särskilt konstigt. Har inte funderat över vilken diagnos jag har på grund av detta. Reagerar precis som ni med hjärtklappning... smyger fram till dörren och tittar i titthålet. Öppnar endast om det är någon granne jag känner igen.

Har förövrigt blivit jätte arg på Jehovas flera ggr... brukar fråga hur sjutton de kan komma in i vårt hus som byter portkod väldigt ofta. Tycker det är respektlöst att störa folk i ens hem på det viset. Ofta är de ju lite lustiga och konstiga... måste säga att jag tycker det är obehagligt med folk som kommer och snackar domedagsprat..

Jag har ungefär samma problem,skillnaden dock är att jag vet varför. I min förra lägenhet så blev jag trakerisserad (stavas) av folk jag vet vem dom är men är inte bra vän med dom. Dom ringde på dörren,slog i dörren,trodde dom bokstavligen skulle slå in den,skriker i brevinkastet osv,2 ggr ringde jag polisen. Dom terra mig på mobilen och sa att jag skulle passa mig för att gå ut osv. Det sluta med att jag inte våga gå ut under 1 månads tid,grannen och min sambo fick gå ut med hunden varje dag för jag vågade inte.

Idag har jag flyttat,bytt nr,och står INGENSTANS alls på internet så det känns skönt. Har bott här 6 mån och ingenting har hänt här

Samma här.

KBT hjälper ! Ta hjälp för det kan smitta av sig på barnen att du visar att du blir så rädd för saker som man inte behöver vara rädd för.

fan vad läskigt
jag blir också så där rädd och stel när det ringer på dörren..
ibland har jag tänkt på varför.. vill jag inte bli störd eller vill jag vara själv.. jag vet inte...
Jag har tom tänkt att oj tänk om någon ringer på dörren.. barnen kan vara tysta. men min bebis på 7 månader..hur får jag tyst på honom..
Jag förstår inte mig själv..
när telefonen ringer så hoppas jag att det inte är något allvarligt,, nu ringer inte telefonen så mycket här hemma. .men skulle den ringa så ökar min puls.. samma sak när jag öppnar en dörr
o nej jag öppnar inte till någon jag inte känner... även om det skulle vara polisen...
Anonym (:() skrev 2009-01-30 11:40:38 följande:

Jag har haft så + telefonfobi. Skit jobbigt. men har gått över lite grann, kan IBLAND öppna dörren utan problem och svara när de är ett nummer jag inte känner igen.

va och titta på en jätte fin och bra lägenhet utan titthål i dörren. Gick inte, fick tacka nej.

Men för mig har de gått över med dörren så att jag mår inte dåligt när de ringer på. Men för de är de inte säkert jag öppnar inte ens om de är någon jag känner som står där utanför...

Jag har funderat på detta under dagen. Jag har även problem för telefonen. När det ringer ett nummer jag inte känner igen svarar jag ALDRIG. Likaså när det ringer från skyddat nummer. Jag slår av ljudet och hoppas att om det är något viktigt pratar personen in på telefonsvararen. Jag tror att jag vet varför jag fått dessa problemen. Jag har en del skulder sen länge tillbaka som jag inte kunnat betala ännu. En gång blev jag polisanmäld av ett företag för att jag ej betalat min faktura i tid, polisen kom hem till mig och hela min värld rasade samman. Under de 2-3 månader utredningen tog mådde jag som ett helvete, det var den värsta tiden i hela mitt liv. Jag har fortfarande skulder, så efter denna upplevelsen är jag rädd att det ska hända igen. Likaså är jag rädd för att socialen eller någon annan myndighet ska ringa på dörren. Vet inte varför, för det finns ingen anledning alls till att jag skulle bli anmäld till socialen, men ändå finns rädslan där, fastän jag varken missköter eller slår mina barn. (Kan skrika lite för mkt under mina deppigaste perioder då jag går runt irriterad 24/7 men det är ju inget socialen tar barn för) men ändå finns rädslan där, hela tiden. Som om jag bara väntar på att socialen, polisen, eller annan myndighet ska vara personen som ringer på dörren. Jag avskyr att leva ständigt RÄDD!