Jag är så himla ledsen och besviken på mina "vänner"... Långt

Tyvärr tror jag att du har curlat dina vänner. De har vant sig vid att du alltid har tagit tag i saker och ting så det blir inte naturligt för dem att höra av sig till dig.

Ang dagens mess som de inte har svarat på, kan ju ha normala anledningar. De vill ringa eller har glömt mobilen eller liknande.

Ta hand om dig och se till att omge dig med folk som istället uppskattar dig och som du inte heller måste höra av dig till hela tiden!

Ta hand om dig, kram!

Tråkigt att det blivit så mellan dig och dina vänner, men jag förstår hur du känner. Samma sak har hänt för mig. Har tappat kontakten med en del vänner sedan jag fick barn. Det började redan när jag var gravid, ingen frågade om jag ville följa med på något.

Jag tycker att du ska prata med dina vänner om det. Berätta hur du känner och ge dom en chans att berätta hur dom känner.

Det du beskriver är inte alls ovanligt tyvärr. Fick barn tidigt i min vännkrets och när jag berätt för min närmaste vän så hörde hon inte av sig alls på ett år! Nu har vi tagit upp kontakten igen iaf... Den andra nära vännen flyttade tyvär iväg för att plugga, hon var uppriktigt lessen över att flytta iväg över 15 timmar tågfärd bort men hon kan ju inte hoppa av sina studier för att jag ska ha barn.
Det är en stor omställning även för barnlösa kompisar, de vet ju inte om dom kan ringa, höra av sig eller om dom stör. Många vet helt enkelt inte hur de ska bete sig riktigt och tror kanske att man har tappat "kompis"-lusten nu när man har barn.

Var glad nu för de vänner du har, umgås med dem och strunta i de andra två. De kan få höra av sig den dan de känner för det men det är inte ditt ansvar längre nu när du försökt så länge.

HEJ ts.Känner att jag är lite i samma sits som dej. Jag hade en bästa kompis som jag umgicks med jämt men när jag fick barn för snart 1 år sedan så fanns det andra kompisar som hon började umgås med eftersom ja inte var rolig längre och inte kunde går ut med längre. Hon hör sällan av sig och om jag någon gång skickar iväg ett sms så får jag oftast ett kort svar tillbaka. Ofta går det bra att höra av sig när man sitter på jobbet och ha tråkigt men att fråga om man ska hitta på något på en helg det finns inte i hennes värld.

Jag är glad att jag börjat umgås med en tjej som med ha barn. Jag ser det så att hon är inte värd min vänskap. Det finns andra bra människor där ute. Så jag förstår hur du har det.skickar en styrkekram och hoppas du får en bra bröllopsdag=)

Jag kan förstå att det inte är så kul att alltid behöva vara den som tar tag i saker och ting för att någonting ska ske. Tror dock inte att det behöver vara så att de inte vill träffa dig. Kanske är de bara dåliga på att höra av sig. Jag har en kompis som är dålig på att själv ta initiativ till att hitta på saker eller bara höra av sig men jag vet att hon är glad att vi andra gör det så att vi faktiskt ses ibland.

Instämmer med MaPaFrid annars, att de inte har svarat behöver inte betyda någonting. Kanske helt enkelt var upptagna och inte kunde svara...

Men visst är det tråkigt att känna som du gör för ens vänner betyder ju mycket och det är himla trist att inse att de personer man trodde man skulle ha vid sin sida framöver kanske inte alls kommer att finnas kvar. Hoppas att det löser sig till det bästa för dig!!

jätte tråkigt verkligen men det är ju deras förlust! Att inte få se erat lilla barn växa upp... Tycker inte du ska behöva göra mer utan att de får komma när de är redo. Och då kanske du inte känner för att ha dom i ditt liv längre.

Omge dig med människor som tycker om dig i alla lägen!!! Hoppas allt ordnar sig och att allt löser sig till det bästa för dig! KRAM

Usch verkar inte vara några bra vänner de där.

Har inte varit med om detsamma precis men hade en gång en väninna som jag tog under mitt beskydd när hon flyttade till en ny stad (som jag redan hade flyttat till) och tog med henne på ALLT (jag hjälpte henne med flytten, introducerade henne till alla min vänner m.m. - ja folk t.o.m. frågade mig om hon inte kunde klara sig själv!) och även introducerade henne till killen som idag är hennes sambo. Min "vän" och jag jobbade tillsammans men en annan tjej och vi umgicks alla tre. Sen så slutade jag på det jobbet och då sket hon plötsligt i mig - hon hade ju då sin sambo och en "bästis". När vi ända sågs via vår gemensamma kompis så berättade hon om alla saker de skulle göra och frågade om jag ville följa med och jag sa alltid ja. Men hon hörde aldrig av sig när det väl kom till kritan. Sen när hon hörde att jag skulle gifta mig så hörde hon av sig helt plötsligt men jag sket i att bjuda henne (det hade då gått två år och jag hade helt nya vänninor) och då blev hon skitsur. Hon har nu flyttat hem nu och jag hör av henne då och då men jag är faktiskt helt ointresserad av vad som händer i hennes liv. Jag vet bara att hon aldrig kan räkna med min hjälp eller mitt sällskap igen.

Så vad jag vill säga är - hur jobbigt det än kan vara att höra nu - vissa "vänner" är inga bra vänner och det är bättre att strunta i att lägga ner energi på dem utan hitta nya vänner istället som uppskattar en!

Kram!!

P.S. Jag och mina vänninor var 30+ när detta hände även om det antagligen inte verkar som det.

Känner igen mig precis, även om omständigheterna inte är riktigt samma...

Jag hade skitkul i flera år med ett gäng tjejer. Sedan kom det in en ny tjej i gänget som blev tillsammans med min bästa väns killkompis. Plötsligt började de hänga hela tiden och kände kanske inte att jag passade in på samma sätt (?). Samtidigt flyttade jag till en annan stad, som visserligen låg nära och jag trodde verkligen att vi ändå skulle träffas som vanligt. Men till slut var det bara jag som hörde av mig hela tiden och jag kände mig inte så jättevälkommen när jag väl var med på någon fest/middag etc. Så jag slutade att höra av mig och inte hörde jag något från dem heller...

Jag saknar allt roligt vi hittade på men jag får trösta mig med att det nog inte hade varit på samma sätt nu om jag hade "tvingat" mig kvar.

Tack för era svar, mår mycket bättre nu bara jag fick ur mig lite och fick läsa era synvinklar på saken.

Det snurrar så i min skalle, jag har lovat mig själv (och min sambo som är världens gulligaste och är helt KNÄCKT för min skull) att jag ska sluta höra av mig, att jag ska skita i dem och låta dem gå men jag vill egentligen inte... Inser att jag kasnke måste men usch vad svårt det är, det var ju inte såhär det skulle bli

Jag och sambon har många gemensamma vänner och jag sitter absolut inte hemma själv MEN, när det kommer till kritan, när det gäller "viktiga saker" då har jag inte längre någon här som jag känner att jag kan ringa och det gör så ont
Alla som nyss fått barn och alla som ska gifta sig verkar komma såå nära sina vänner, de är så delaktiga och det gör ont i mig varje gång någon skriver om alla sina tärnor som fixar roliga möhippor, om sina tjejkvällar mm.

Mina nya kompisar har "sina tjejer" som de vuxit upp med, vi umgås men när det kommer till kritan så har de sitt. Nån sa nåt om att jag curlat mina vänner och jag håller med!
Problemet är bara att det är svårt att komma ny till en stad där man inte känner någon och INTE vara på och höra av sig, då är de man träffar redan nöjda med sitt och de lägger inte ner någon energi på en. Det gäller ju att visa vem man är och att man är på på roliga saker så att folk fastnar för en. Men sen är det som du säger svårt att ta sig ur det, jag lyckades ju uppenbarligen inte 3½år senare när jag trodde att de verkligen såg mig som någon de inte vill vara utan

Folk har varit imponerade över hur fort jag fått nya vänner i min nya stad och jag kände ett tag att jag aldrig skulle flytta härifrån, om det så skulle braka mellan mig och sambon så skulle jag ändå bli kvar, för här har jag mitt liv!
Men inte nu, oooh nej, inte nu...
Nu kommer det inte braka för oss, vi är superlyckliga och har ett jättebra liv ihop så jag behöver inte fundera över det, men den känslan var så skön att ha. Efter att ha flyttat mycket så hörde jag verkligen hemma nånstans och hade MINA tjejer som älskade MIG för den JAG var! Trodde jag

Några sa också nåt om att de kanske inte hört av sig av naturliga skäl... Självklart kräver jag inte att de ska svara på fem sekunder, absolut inte! Men ni vet hur det är, man känner någon och vet hur de brukar bete sig och båda två svarar ALLTID inom fem minuter som senast, nu har det snart gått tolv timmar och inte ett endaste ljud... Den tredje vännen svarade efter fem minuter som vanligt
Och hade det varit bara denna gång så hade jag inte ägnat en sekunds tanke åt det men sen jag blev gravid typ så har det blivit mer och mer åt det hållet för att sen bli sms som inte svaras på alls...

Nä jag måste värna om de jag har och får nog ge upp dessa tjejer hur trist det än är.. Jag har min sambo och vår underbara lilla familj, hans familj, mina bästa vänner i hemstaden och min stora familj där och sen några potentiella vänner här hemma, får väl hoppas att det inte blir samma sak där bara framöver

Tänk gärna på mig om ni träffar någon som är helt ny i en stad, visa lite intresse för det är inte alls lätt. Sen så är det ju såklart sjukt trist om det blir som för Anonym (blir bättre) om tjejen är en parasit som först får räkmacka in i bekantskapskretsen och sen skiter i en! Det är förhoppningsvis ett undantag!!

Tack så hemskt mycket för ert engagemang!

Men usch, känns nästan som om det var ännu värre för dig Jag fattar inte det här med många tjejer, varför måste en puttas ut om en ny kommer in??? Är ledsen för din skull, hoppas du kommit vidare och fått de vänner du förtjänar!!
Anonym (Samma här) skrev 2009-02-01 20:39:24 följande:

Det kan ju vara så oxå att de inte är så intresserad av att umgås med ditt barn, kanske ska lämna bort barnet å bara umgås du med vännerna?

Jag tar nästan aldrig med honom så det är inte problemet.

Jag tror dina vänner är avundssjuka för att du har fått både barn och ska gifta dig nu. Dom kanske känner att du har flyttat upp till nästa nivå och lämnat dom bakom sig och att dom inte vet hur dom ska bete sig nu när allt gått så bra för dig. Det är såklart ingen ursäkt, jättedåligt uppförande av dem, bara en förklaring.

Kanske kan det vara så och är det inte avundsjuka så kanske de känner iallafall att vi inte är på samma nivå i livet just nu och inte har så mycket gemensamt... Hoppas att detta går att överbrygga, vill ju inte förlora mina vänner...

Känns iallafall mycket bättre nu, det ska nog lösa sig! Tack för ert engagemang!