Ni som har barn som med handikapp som innebär utvecklingsförsening

Sisu- jag slutade nog jämföra när vi fick diagnosen. Nu är jag som du jätteglad för alla hennes framsteg.Innan var det jobbigt , då trodde jag ju att hon var "normal". För henne hände det nada och alla ungar på öppnaförskolan var som superman och wonderwomen ;) DÅ blev jag både ledsen och bekymmrad...

Visst blir jag glad för varje framsteg i sonens utv. Ibland blir jag tom gladare än vad jag blev för samma saker hos "normalutv." storasyster och det beror nog på att jag upplever att han får kämpa mycket mer.

Däremot har jag dagar då jag funderar mycket på framtiden och då känner jag mig lite deppig ibland.
I dagsläget blir han fortfarande accepterad av andra jämnåriga och leker med dem men man vet ju inte om det kommer hålla i sig.

Jag slutade jämföra min son med andra rätt så snart jag fick in i mitt huvud att Rasmus inte alls var som alla andra!
Han är nu 17 månader och kan varken åla sig, krypa eller gå. Han pratar inte och han har svårt att fatta tag om leksaker!
Men jag kan inte jämföra honom med andra barn, eftersom de inte har samma förutsättning från början.

Jag tror att glädjen när min son gör något nytt är djupare än när någon av mina vänners barn gör något, jag blir såå otroligt glad när han fattar tag i en leksak och kanske för den till munnen. Jag blir nog gladare för "småsakerna" (som inte är så små) än andra.

Medans kanske mina vänner blir glada när deras barn säger sitt första ord, självklart så blir alla mammor/pappor mf super duper stolta och glada. Det finns ingen tviviel om den saken!

Jag tror jag känner igen mig. Hatar överhuvudtaget när nån annan jämför, som när släkten gör det eller BVC. Jag gör det när jag vill det. Vår son är sen o jag har inte jämfört, men kollat upp hans avvikelser för att få hjälp i tid.

S Sofia: Vad har Rasmus för handikapp?

Rasmus har en syrebrist skada som kom i slutet på graviditeten! Cp-skada av något mildare slag med rörelsehinder!

Verkar iallafall hittills som att vi alla tänker lika - att vi faktiskt inte jämför...! Det är skönt tycker jag!

Denna rad från en berättelse som finns längst ner i min pres passar nog väl in i denna tråd:

"Här är en kvinna som kommer välsignas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men hon ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger ?mamma? för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer veta det."

Här kommer en på tvärs
Jag har nog aldrig jämfört min son med hans syster och andra i hans ålder speciellt mycket och har periodvis varit mer orolig för hans syster. MEN jämförelserna smögs sig helt omärkt in på ett annat sätt (och finns där och kan göra ont än idag). Min son började inte teckna/prata lika fort som andra barn med downs syndrom. Det blir inte en oro över "vad är det för fel" utan snarare "Gör vi fel eller förlite? Om vi bara fick det så skulle det nog..." En mycket jobbig känsla kan jag intyga. Det räcker med att jag träffar flera yngre barn med downs syndrom som kan mycket mer än min son.

Mamma till tre... : Ja, DÄR har vi nog en luring... Får man ett "normalt" barn jämför man med normala barn... Men får man ett barn med DS så kan man ju såklart lätt jämföra med andra DS-barn...

Det är kanske så människan är....

Hej tjejer!
Här kommer en hälsning från mig. Har en ettåring som har svårbehandlad EP (är inne på 5:e medicinen utan resultat) och med fosterskada som man ännu inte vet omfattningen av. Hon är pigg och glad och gör väl allt utom att krypa än så länge. Oron ligger ständigt och maler men man blir samtidigt så lycklig bara av av se henne. Läste lite inlägg från er häromdagen och blev alldeles varm av att känna att man är i sällskap med andra. Visst kan man annars känna sig ensam ibland, eller? Vill bara säga att ni verkar superstarka och jag blev glad och uppmuntrad bara av att läsa era inlägg. Keep up the good work!!