Hur var det för er när ni började jobba efter sjuksköterskeutbildningen? (Är det bara jag som är oduglig som syrra eller är det så här att vara ny?)

Det blir bättre, tro mig. Även om man i början vet HUR man ska göra så tar det tid - och det måste få ta tid så att inga misstag sker.

Prata med dina arbetskamrater om problemet och du kommer med stor sannolikhet att upptäcka att alla hade det snärjigt i början innan rutinerna satt.

Om dom inte har stenhjärtan så kommer dom att uppmuntra och stödja dig.

Lycka till!

hej där,
du måste tillåta dig att vara ny! om du redan är fullärd som nyutbildad så har du ju inga mål att sträva mot?

jag själv tyckte att jag lärde mig massor på sista 10 veckors praktiken. jag var i stort sett självgående de sista 5 veckorna och jag tyckte att det gick bra att komma ut som nyutbildad. det var ingen större skillnad mot praktiken trots att jag bytte avdelning. men jag anser mig fortfarande ha massa kvar att lära mig efter 2,5 år på samma avdelning, jag känner mig inte alls fullärd

kämpa på du, det är tillåtet att göra bort sig lite i början, ta inte för allvarligt på dig själv. du kommer snart bli varm i kläderna!

Det ÄR tufft i början. Stå ut i ett år så kan du vidareutbilda dig sen. Inte många orkar en stressig vårdavdelning år efter år.

Men det blir mycket bättre. Du kommer hantera det bättre och bättre för varje dag, och alla är nya i början, du gör ett gott intryck bara genom att vara trevlig och göra ditt bästa.

Du är inte ensam om att känna dig oduglig. Jag grät nästan varje kväll då jag kom hem från min sista praktik; det var stress, stress hela tiden och det passade verkligen inte mig. Jag kände att jag knappt hann med patienterna för att det var så mycket som måste göras, rondarbete, rapport, dokumentation, sätta nålar, ta prover + allt bas-arbete med duschar matningar och prioriteringar, delegeringar...jag svimmar nästan bara jag tänker tillbaka till den tiden. Själv sökte jag mig till psykiatrin som känns helrätt för mig. Aldrig mer (om jag slipper)att jag tänker sätta min fot på en somatisk vårdavdelning igen, ever. Inte så länge man behöver stressa ihjäl sig så att varje dag känns som om vore det en hel dags träningspass efter att man slutat. Sen var det jäkligt roligt förstås, men nej, jag tänker inte utsätta mig för nervsammanbrott igen.

Sen tror jag det kommer bli bättre och bättre för dig med tiden, precis som många här säger, det passade bara inte mig eftersom jag är grymt stresskänslig.

Lycka till-kram och grattis till yrkesvalet!

Hej!

Jag tror det är så här för de flesta! Därför man kallar det första året för ett "hundår", slitigt, verkligen.

Men ju längre tiden går, ju flera av arbetsuppgifterna blir rutin och man blir inte lika uppstressad längre.

Jag kände som du, men till slut blir man varm i kläderna. Och vi som jobbat längre förstår, jag lovar!

Lycka till!

Jag förstår dig! Läkarna har ju den fördelen att de "mjukstartar" med AT. Jag tycker det skulle vara likadant för oss. Då skulle kraven minska lite.

Jag tror att det är viktigt att du ger dig tid. Stressa inte hem efter jobbet, även om du känner att du bara vill bort! Utan ta dig tid och kolla att du dokumenterat allt, inte glömt något, rapporterat allt och att alla vagnar och vad det nu kan vara är påfyllda. Det är så mycket att tänka på i början och att komma hem och inse att man glömt något ger värre ångest än vad de minuterna är värda.

Nu är jag färdig sjuksköterska sedan nästan 10 år och dessutom IVAutbildad så nu känner jag mig mycket säker i mitt yrke, men jag kommer ihåg hur det var att vara nyfärdig. Jag hade också ångest och bara väntade på att göra bort mig nästa gång.

Några tips jag kan ge dig är följande:
* Som jag skrev, stressa inte hem utan kolla att du har överblick på slutet och att allt är gjort.

* Efter rapporten, fråga den som rapporterat över eller en mer erfaren sjuksköterska om det är något speciellt du ska tänka på när det gäller just den eller den patienten. Det som går automatiskt för erfarna måste ju du lära in först.

* Ha en liten anteckningsbok i fickan där du skriver upp olika sjukdomar, operationsförberedelser, hur olika antibiotika mm ska blandas, viktiga telefonnummer, samt olika checklistor.

* Prioritera vad som är viktigt. Grejer du kan skjuta på, som dokumentation, gör de när det är lite lugnare.

* Jag jobbar för tillfället på akuten och kan ha det asstressigt vissa dagar. När jag märker att min hjärna håller på att rinna över och jag måste lugna mig lite för att återfå kontrollen sätter jag mig på toalocket, släcker lampan i taket och andas djupt i typ en halv minut. Efter det är jag lugn och kan bege mig ut i kaoset igen. Hellre offra den halva minuten och återfå kontrollen än att arbeta med kaos i huvudet.

Lycka till!
Du är inarbetad om några veckor och då kommer allt kännas mycket bättre!

Det är så att vara ny, de som säger något annat ljuger eller är mirakelmänniskor :)
Det BLIR bättre! Våga be om hjälp
Våga erkänna för medarbetare att du känner dig osäker på vissa saker, ingen tycker du är dum för det
Snart får du bättre koll, lättare att prioritera vad som måste göras i vilken ordning, känner dig säkrare på mediciner = delningen går fortare osv osv.
Håll ut! Det ÄR ett kämpigt jobb, men det är - oftast- värt det tycker jag!

Styrkekram till dig och alla andra nya kollegor ute i vården! / syster C

Hej!
Jag har jobbat i 2 dagar hittils och känner precis likadant trots att jag går bredvid en erfaren ssk den första tiden! Högt tempo, överbeläggningen på min avdelning och där står jag som inte är bekant med rutinerna, diagnoserna, nödvändiga telefonnummer, datasystem, etc. etc. Man bara frågar och frågar. Törs inte ens tänka på hur det kommer att gå för mig om nån vecka när jag alldeles ensam har ansvar för 10 st. patienter och ingen annan som ska sköta mitt jobb. Dessutom är det ofta att alla andra är uppstressade också och bara springer förbi när man behöver fråga något.
Efter första passet kom jag hem kl.23 och kunde inte somna, grät och tänkte att jag hade gjort ett stort misstag när jag sökte mig till ssk.utbildningen. Nästa morgon gick jag upp kl.5 för att jobba dagspass och kom hem därefter utan att ha sett min familj i nästan ett dygn! Hur orkar man att leva så här?

silvert skrev 2009-02-04 11:59:40 följande:

Nu vet jag ju inget om hur det är att vara SSK specifikt, men det finns en grundregel för hur det är att börja på ett nytt jobb: beroende på jobbet, hur väl arbetsplatsen är organiserad, hur väl man tar hand om nyanställda osv osv så tar det MINST en månad innan man kan det övergripande om sitt nya jobb och MINST 6 månader innan man börjar förstå vad, hur och varför.

Och det har inget att göra med att man är ny-exad utan så är det för alla när man byter jobb, om det så är det fyrtionde jobbet man har(utom ett fåtal supermänniskor). Så klappa dig själv på axeln och säg att du gör ett bra jobb.

Igår var första dagen själv efter hospiteringen. Allt flöt på bra och självförtroendet kändes bra,,,,på förmiddagen! Sen sa chefen lite appropå att jag skulle ju på A-HLR om 30 min och det hade jag helt missat. Jädrans vad bråttom jag fick och hade en miljon småsysslor kvar att greja med när jag alltså fick reda på att jag skulle på HLR-kurs som skulle ta 2 timmar. Nervsammanbrott big time...Hade jag kunnat jobba över hade jag fått göra det varje dag men det är inte lätt eftersom jag bor ensam med dottern och måste hämta henne på dagis. Den stora stressen igår var att jag inte ens hann rapportera över till kvällspasset utan de fick ta läsrapport. Tror jag hann med det mesta men eftersom det verkligen var skitstressigt var jag rädd hela kvällen (och natten) att jag missat nåt. Hade bokstavligt talat magknip hela natten. Vad (och om) jag missat nåt lär jag få reda på nu när jag snart ska gå på kvällspasset...*snyft*.

ps. avdelningsjobbet är inte det jag tänkt mig "för gott" utan ser det mest som ett sätt att få lite erfarenhet innan jag läser distriktsköterske-VUB:en. Även psykiatrin känns lockande då jag haft en väldigt bra praktik inom det. Men det känns som att man behöver den här tiden på en avdelning nu i början. Har dessutom fått fast anställning som såklart betyder mycket. Måtte bara mitt eget psyke orka med den här inlärningstiden. Just nu känner jag mig som en urvriden trasa.

Jag jobbar själv på soma avd. och vet hur stressigt det är, överberläggning hit, hastigt insjuknade dit, undersökningar hit, nya patienter och inskrivning dit. Och alla jälva mediciner på det. Det är ett stressigt jobb, och kommer alltid att vara stressigt, trots att det ibland kan ha sina lugna perioder.
Men efter ett tag lär man sig att hantera stressen på ett bättre sätt, och då kommer det att kännas som om du har koll!

Lycka till! Kram!

Vanligtvis när man börjar på ett nytt jobb så kan man ingenting om den aktuella arbetsplatsen och därför tar det extra tid för alla som hamnar i den situationen.
Arbetar du som sjuksköterska så har du ju också hamnat i en situation där du arbetar och ansvarar för människoliv och därför är det ju extra viktigt att du får möjlighet att komma in i arbetsuppgifterna och ansvarsområdet.
Pluggar du på universitet så studerar du teorier om verkligeheten, dvs du får en teoretisk ram runt den verklighet du sedan ska bli verksam i. Detta gör att du omöjligtvis redan från början kan kunna ett arbete exakt utan detta är något du lär dig efer hand och även själv arbetar fram tillvägagångsätt för hur du ska hantera ditt ansvarsområde.
Jag tror att det hade varit värre om du examinerats och sedan kunnat ditt eget arbetsområde exakt för då undrar vi alla vad du egentligen har studerat, en teori eller en specifik verksamhet. Har du studerat en specifik verksamhet så skulle inte jag ge särskilt mycket för din övergripande teoretiska kunskap.

Så, din upplevelse är helt adekvat, du SKA känna osäkerhet i den stuationen du befinner dig i. Snart kommer du att hantera den.

Det är jobbigt i början! Jag gjorde visserligen min sista praktik på samma ställe som jag sen började jobba så jag tyckte ändå att det gick rätt bra men jag var helt slut efter ett arbetspass. Det tar på krafterna att behöva tänka till och dubbelkolla allt så mycket som man gör när man när ny. Efter ett tag blir ju mycket rutin vilket gör att man inte behöver lägga så mycket energi på det utan kan ägna mer tid åt patienterna i stället. Kollegornas inställning är jätteviktig, jag kände mig väldigt välkommen och omhändertagen av såväl ssk som usk och läkare när jag började och det är jag tacksam för! (Nu när jag skriver detta längtar jag nästan tillbaka lite, har varit mammaledig i snart två år)

Hur går det för dig, TS?