varför känner man sig ensam

TVserier är inte på riktigt.

Kan också känna mig lite ensam ibland, så då är vi i alla fall två! Kan också märka att jag jämför en del med andras liv och att de verkar ha så mycket roligare/träffa många fler/ha det mysigare hemma. Jag jämför JÄMT, så fort jag pratar med ngn så lägger jag märke till hur stort och nära socialt umgänge de har. Samtidigt kan jag ofta trivas med att vara själv och gillar inte att ha alltför mycket inplanerat. På samma sätt kan jag bli lite avis på folk som umgås i större grupper, men när jag själv gör det känner jag mig inte helt bekväm - man är ju inte lika bra vän med alla som är med. Uppenbarligen missar jag att andra också kan vara själva, ha tråkigt och ibland känna sig osäkra.

Försöker sluta jämföra så mycket och istället fylla mitt liv med sådant jag faktiskt mår mycket bättre av.

Du är iaf inte ensam om att känna dig ensam...

Känner verkligen igen mig i det som ni skrivit.
Tror det är vanligt att många känner så och att man vill framstå som så "perfekt" med många sociala kontakter mm.
Tricket måste vara att man ska sluta och jämföra sig med andra.
Jag försökar vara nöjd med det som jag har men ibland så blir jag lite deppig också och vill ha mer liksom...

Du spelar för gallerierna, dvs lever inte ett äkta autentiskt liv. Du gör inte det du verkligen vill utan försöker "bevisa" för någon/några du inte ens själv vet vilka det är att du duger. Så länge du gör såhär kommer du aldrig någonsin bli nöjd med någonting, för det är omöjligt att bli nöjd när man gör saker man egentligen inte vill eller behöver.

Jag känner mig också ensam är gravid och går hemma på dagarna kollar datorn,tvn,äter nånting dag ut och dag in.

Jag ÄR rätt ensam. Har inga vänner i staden jag bor i som jag kan träffa och fika eller liknande med, dock har jag vänner i andra städer och hemstad. Just nu är jag grymt uttråkad.
Känns som dagarna ser precis likadana ut jämt...ska jag tillägga att jag är i stort sätt arbetslös också?! (vikarie)

Har du inga drömmar, funderingar på vad du skulle vilja göra för något med livet? Inga mål att nå? Intressen? De vänner du träffar, är de riktiga vänner eller träffar du de bara för att ha något att göra?

Mitt tips är att helt enkelt fundera ut vad som skulle kunna ge dig mer glädje i vardagen. Skriv ned allt du kommer på! Vilka vänner du trivs med, vad du skulle vilja göra då du är ensam hemma, vad du skulle vilja uppnå med ditt liv. Finns mycket saker man kan skriva upp.

Vi kan ta mig som ett exempel. Jag lever ensam nu, och ensamheten kan bli väldigt påtaglig nu då min man inte finns runt mig längre. Vi har levt i ett dåligt förhållande till varandra under flera år och jag tappade kontakten med mina väninnor och min familj. Och nu står jag här helt allena. Jag har mina hundar, de är min livsglädje och inspiration, men ingen annan kontakt med människor direkt. Förutom när jag tar bussen till stan och handlar, eller träffar folk under promenaderna med vovvarna.

Men jag accepterar det just nu, för jag har så mycket annat jag trivs med. Jag läser böcker, tycker om att skriva, älskar att vara ute i naturen och så sitta vid datorn och tvn också då. Jag har hittat sätt att slippa känna mig ensam då jag har mina saker att göra. Jag har satt upp vissa mål som jag kommer göra allt för att uppfylla. Det är att ta körkort nu i sommar, ta upp kontakten med väninnor+familj då jag gått igenom skilsmässan och kommit över min man och hans alkoholproblem. Jag har drömmar om att skriva barnböcker, och längtar tills snön försvunnit då jag kan gå ut i skogen och bara andas vårluften och få inspiration av naturen till mina berättelser.
Jag planerar att hjälpa till ideellt med att stötta misshandlade kvinnor, när jag mår ännu bättre.

Jag har i omgångar funnit bitar av mig själv som jag nu pusslar ihop, och kommer även att leta resterande delar av mig att sätta ihop till en hel människa. Jag har inget arbete heller, utan har sjukersättning.

Jag har så mycket på gång i mitt liv, och jag är så ensam som en människa kan bli! Men jag är ganska nöjd ändå som det är, jag har hittat vad jag ska satsa på.

Det är skillnad på att vara ensam och övergiven. Lär er tycka om er själva, uppskatta ert eget sällskap. Man kan aldrig fylla alla behov genom andra människor. Det är en fas i livet där man måste lära sig att tycka om sig själv.

Jag trodde jag var ensam i världen! Härligt att träffa på några till.

Jag trivs väldigt bra att vara ensam och se serier. Jag bor med min man och vi umgås såklart. Men annars orkar jag liksom inte. Jag vill ibland umgås och ringer någon kompis med det blir sååå långt mellan gångerna. Känner mig ofta ensam och asocial där i tv-soffan men orkar liksom inte ta tag i något.

När jag träffar andra kan jag som ni säger tänka på hur deras sociala liv ser ut. jag känner mig socialt handikappad själv och jag blir också avundsjuk ibland. Men jag har ju mig själv att skylla.

Jag får tunghäfta i arbetsgrupper. Jag har någon mildare form av social fobi tror jag.

Jag är inte olycklig. Jag känner mig bara annorlunda. Ibland känns det så påtagligt att jag slösar mitt liv. Men samtidigt har jag som inte orken att fara och träffa någon efter middagen klockan 18.30 när jag måste gå och lägga mig klockan 22.

Jag vill ut och leva livet och jag tänker att när jag får barn så ska jag ta tag i mammagruppen och verkligen träna mig ur tv-soffan. Har märkt att mina tendenser är lite värre vintertid också.

Anonym (ensam) skrev 2009-04-03 21:37:30 följande:

Jag tycker också om mig själv och jag uppskattar mitt eget sällskap väldigt mycket, men ibland kan det faktiskt vara kul att umgås med någon.

Anonym (2) skrev 2009-04-03 16:14:52 följande:

Anonym (träffad) skrev 2009-04-03 21:52:46 följande:

Jag kan också känna mig ensam, väldigt ensam. Men det ÄR jag inte. Kanske nåt känslomässigt behov som man inte kan tolka och som man tror är avsaknad av socialt umgänge, fast man har ett sådant.