Förlossningsberättelse...

Den 26 Juni, klockan 12.09 föddes våran dotter JUNIE...
Hon vägde 3734g och var 51 cm lång.

Efter att ha gått över tiden 17 dagar fick jag komma till förlossningen i Västerås på en vanlig kontroll för att kolla så att bebisen i magen mådde bra.
Vi fick då reda på att fostervattenmängden var något under vad som anses vara normalt så de bestämde sig för att sätta igång mig...
dvs. jag skulle få svälja en tablett som skulle sätta igång förlossningen!

Den 25 juni klockan 13.20 svalde jag den tablett som skulle få igång förlossningen.

Det hände inte så mycket mer då... hade lite sammandragningar som kom oregelbundet men inget som gjorde speciellt ont...
tiden gick och snart var det kväll.
Vi knuffade ihop de två sängarna som vi hade på rummet för att sova, men det vart inte så mycket sömn av...
klockan 2 på natten vaknade vi båda av att det var fruktansvärt varmt och då kände jag av den första rejäla värken...

Jag hade problem att både sitta å ligga, å bättre blev det inte av att stå så vi bestämde oss för att smyga iväg till ett uppehållsrum för att kika lite på tv.

Väl där tilltog värkarna en aning men det gjorde fortfarande inte så där förbaskat ont som man hade fått höra att det skulle göra.

Lite senare försökte vi sova men utan framgång, gjorde för ont för att kunna sova!

Vid niotiden på morgonen den 26 juni, undersökte barnmorskan om jag hade öppnats något? jovisst? en cm? men hon öppnade lite till med hjälp av fingrarna så nu var jag öppen runt 3 cm.
En timme senare beslöt de sig för att spräcka hål på fosterhinnan.
Allting såg bra ut men nu började det göra förbaskat ont! Jag andades å flåsade på i god takt nu!
De undrade om jag ville ha någon form av smärtlindring och jag tänkte att jag kanske skulle testa akupunktur vilket inte hjälpte så värst mycket.
10.30 tog jag mig sakta men säkert till duschen? det var hemskt vad ont jag hade nu!!
Jag kände mig oerhört löjlig som gnällde över de värkar jag hade nu? jag var ju bara öppen 3 cm? värre kommer det att bli?
De sa att det rent generellt sett brukar öppnas 1 cm i timmen så då skulle jag alltså ha 7 timmar ren smärta kvar tänkte jag?
Väl i duschen grät jag massor, värkarna kom hela tiden, jag fick inte en chans att vila mellan dem? så fort de avtog så började de igen.
Jag satt i duschen i ca en halvtimme och duschade så varmt jag bara klarade av, men nu började jag känna att det inte gick att sitta längre och bad Marcus om hjälp att dra på mig trosorna och rocken igen?
Det tog väldigt lång tid att få på sig kläderna igen.
Vägen tillbaka till förlossningssalen kändes oerhört lång! Jag var tvungen att stanna hela tiden pga värkar, som tur var fanns det en jättegullig undersköterska (Sara) som hjälpte mig tillbaka. Marcus hjälpte mig också?
Jag kom tillbaka till förlossningssalen runt 11.45 å nu skrek jag och bönade efter hjälp? jag hade så fruktansvärt ont nu? jag grät och skrek att jag höll på å dö, att de måste göra något innan jag dör.
Svetten rann på mig.
Sara sa åt mig att jag skulle lägga mig ner i sängen men det hade jag ingen lust med, jag tyckte att det gjorde ondare när jag låg ner.
Hon sa då att jag skulle få testa lustgasen vilket jag snabbt gick med på.
Jag lade mig ned och tog lustgasmasken i handen, Sara förklarade för mig att jag skulle börja andas i masken när jag kände att värken var på väg och att jag skulle andas in och ut tills det började verka.
En värk var på väg och jag sög i för kung och fosterland men - FAN, det händer inte ett skit skriker jag och andas panikartat i masken? å då? då kom effekten av lustgasen? armarna och benen domnade bort och jag ser inte ett skit, allt är helt suddigt och jag känner mig aspackad. Hela kroppen brusade som om jag skulle ha kolsyra i blodet?
Medans jag är helt vimsig kläcker jag ur mig ? Guuu va braa ja måår? kan man inte få må så här bra jämt, sluddrade jag.
Gissa om jag hängde mig i den masken efter den upplevelsen.
Mitt under mitt lyckorus mumlar jag nåt om att jag håller på att skita på mig och Sara flyger snabbt ut ur rummet för att hämta Barnmorskan.
In kommer hon rusande för att kolla? - du är fullt öppnad nu, säger hon och jag börjar störtböla? ÅÅÅ va GLAD jag var!!! ÄNTLIGEN skulle jag få slippa den här fruktansvärda smärtan å ÄNTLIGEN skulle jag få träffa min flicka.
Hon sa åt mig att lägga mig på sidan men ångrade sig snabbt för nu upptäckte hon att fosterhjärtljuden låg runt 80 slag/min? jag fick lägga mig på rygg igen och det kom in en förlossningsläkare som kollade remsan sen var det bara att ta i?
Mitt upp i alltihopa vrålar jag till Marcus att han måste ta fram kameran? Ta fram kameran, ta fram kameran, du måste hämta kameran?
Vilken kamera säger han... (vi hade med oss tre kameror, en vanlig kamera, en digitalkamera och en digitalvideokamera) gissa vilken han drar fram.. JO? filmkameran?
Jag var för upptagen med det jag höll på med och förstod inte vilken kamera han stod med i handen.

Krystvärkarna varade i ca 25 minuter innan Junie kom.

De lade henne på bröstet, både jag och Marcus grät så tårarna sprutade?
Det var det häftigaste jag har varit med om!!
WOW? nu är hon äntligen här?
Våran dotter?

En känsla som inte går att beskriva med ord, det måste upplevas?
Å jag kan uppleva det fler gånger? jag har ju allt på video? ;)