Ni som förlorat er mamma

Jag känner oerhört med dig. Förlorad min mamma för många år sedan, det var 2001 o hon var 50 år. Det var en vecka innan min syster födde sitt andra barn.

Mamma var sjuk länge o det var väldigt många o jobbiga år. Det går inte över o det behöver det inte, men man "vänjer" sig att leva med sorgen. Det går fortfarande i dag, inte en dag utan att jag tänker o saknar min mamma, hade bara velat ha en kram till...

Nä, det finns nog inga universalknep, men det viktiga är att försöka se framåt. Man måste få må dåligt, en dag kommer du att känna dig starkare o orka gå framåt. Din mamma har det säkert bättre i dag o så måste man nog försöka att tänka - ialla fall min mamma som var sjuk så länge.

Jag känner ju så klart mkt även med din pappa, det är inte lätt att som barn försöka hjälpa sin förälder - men bara ni finns där för varann. Låt han va så delaktig han kan vara med barnet i början. Jag har tyckte lite synd om min pappa o inte bjudit på så mycket tillfällen att vara själv med barnen, då jag tror han tycker det är svårt - hur gör man nu, vad gör jag när de gråter?? Ja det är ju länge sedan han själv hade småbarn. Men hade jag kunnat göra lite annorlunda när barnen föddes, så vore det att ha pappa mer delaktig! Man får ställa lite "krav" på honom så att han kan ledas rätt!!

Min pappa gick igenom denna sorg på sitt egna lilla vis o det var jobbigt. Alla sörjer olika o det måste vara ok, men bara man finns där så kan det hjälpa lite. Han har i dag ett bra liv o vi träffas rätt ofta - är även barnvakt när det behövs.

Jag har sedan dess fått två underbara flickor o jag vet att mamma ser dem o det vi gör... Jag trodde aldrig jag skulle klara att gå igenom detta utan henne, men det måste bara funka. Ta en dag i taget, det tar tid!!

Vet inte alls om jag kan hjälpa, men vill gärna skicka en kram - Tänker på Dig!! Jag önskar jag kunde hjälpa för jag förstår så väl hur du har det!!

Kram, Du får gärna inboxa!!

Tack för dina tankar. Det är till stor hjälp bara att få höra om andra som lyckats ta sig igenom detta och gå vidare. Jag vet ju någonstans att jag kommer att klara det, men ibland känns sorgen efter mamma och oron för pappa så stor att det är svårt att se någon utväg. Kram till dig också!

Vet inte vad jag ska skriva gråter när jag läser ditt brev. I november fick jag missfall och miste min underbara mamma. Nu är jag gravid igen i vecka 9. Vi har en son tidigare, min mamma passade honom jättemycke den första tiden . Snälla ta hjälp av alla som säger bara hör av dig om du behöver . En halvtimme själv när någon som älskar ditt barn tittar till henne eller honom är Guld värt. Du skriver att du inte "hinner" åka till din pappa , låt honom komma till dig .Lycka till

Förlorade min mamma i november 06, hon skulle fylla 60 3 månader senare. Hon hade varit sjuk ett tag, på sätt och vis var det skönt att se henne somna in så hon slapp att ha ont, men hon var min mamma och hon ska ju leva.
Idag är hennes födelsedag.

Jag har haft svårt att sörja, hållt allt inom mig, vilket e fel. Märkte det när jag blev gravid, har nu en flicka på fem månader. Allt med mamma steg upp till ytan, kom på att min dotter aldrig skulle få träffa sin mormor.
Men jag pratar om henne ibland, och kommer så göra under hennes uppväxt.

Pappa sörjde på sitt vis, han ordnade med mycket samma dag som hon dog. Han har inte klarat av att ha saker efter mamma kvar, bytt ut mycket möbler och så. Men han verkar klara sig ganska bra, han hade kompisar som gav honom mycket stöd direkt efteråt. Sen tror jag inte att det skadade att båda hans döttrar fick barn med 5 veckors mellanrum förra året, så nu har han fullt upp.

Se till att prata mycket om henne med någon, och ta hand om din pappa om du inte hinner åka till honom, ring, det kan räcka!!

Styrkekramar!!

Tack för era svar. Tyvärr har min pappa inte särskilt mycket vänner/sociala kontakter, vilket gör att jag och min syster mer eller mindre blir hans livlinor. Jag har sagt att han gärna får komma och hälsa på hos oss, men i och med att vi bor trångt, så tror jag att han drar sig för det. Det som också gör det svårt är att pappa och jag alltid har haft en ganska ansträngd relation och det är ju inte så att allt sådant förändras bara för att man har en gemensam sorg. Det är klart att jag vill hans bästa, men att umgås varannan helg och ringa minst varannan dag som vi gör nu kommer nog att bli svårt i längden. Usch, jag skäms över att jag är så egoistisk, men till mitt försvar kan jag säga att han inte är världens enklaste människa, vilket också är en förklaring till att han inte har särskilt många sociala kontakter. Det är så svårt att veta hur jag ska hantera hela situationen. Egentligen vill jag ju bara helt gå upp i mig själv för tillfället och fokusera på barnet som ska komma, men så kan jag självklart inte göra. Man har ju ett ansvar för sina föräldrar, även om man är van vid att det oftast är tvärtom. Å vad jag saknar mamma. Hon var den som höll oss ihop.

Hej...

Hur går det för Dig?? Är det snart Din lille skall födas??

Jag ville bara skicka en kram, jag känner igen mig i det du beskriver med Din kontakt med Din pappa. Här hemma var det oxå mamma som styrde upp det... men jag får hela tiden bortse från att han sörjt på sitt sätt, inte tänka så mkt på att han beter sig lite annorlunda...

Kanske känner Din pappa dessutom att han inte vill att Ni skall "ta hand" om honom, det tror jag min pappa tyckte - för det är ju som Du skriver en omvänd situation som man inte är van vid. han kommer att klara sig, det viktiga är nog att pusha honom lite framåt o välkomna honom, så kanske han kommer om han tycker att det passar.
Bor Din syster nära, har hon barn??

Kram

Hej!!
Jag förlorade min älskade mamma för cirka 3,5 månader sedan. Min mamma hade småcellig lungcancer och fick leva med sin sjukdom i cirka sex månader, sedan spred det sig och det gick fort mot slutet! Jag var med min mamma sista tiden på sjukhuset och även när mamma lämnade oss. det var nog det finaste och bästa jag gjort i mitt liv, så fridfullt och vackert! Tiden efter mamma gick bort var jag och min familj mycket chockade och förstod inte att hon var borta, vi hade mycket inför begravningen och allt. Men sedan kom alla högtider och allt, det har varit svårt och otroligt jobbigt. den ena dagen är inte den andra lik, jag vill sörja här och nu, och vissa dagar kommer det gråt, vissa dagar skratt och vissa dagar ilska, helt naturligt, och det är inte bra att hålla inne på sina känslor. Jag tar dagen som den kommer, arbetar det jag orkar, och kämpar helt enkelt på ! Skall gå en kurs i sorgbearbetning i Maj, och den låter väldigt intressant!

skriv gärna tillbaka!

kram evelin

Min mamma somnade in för knappt tre veckor sen, efter att ha varit sjuk i cancer i ca 1,5 år. Jag har nog inte kunnat ta in riktigt än vad som hon har hänt. Jag har två små barn hemma som kräver sitt och jag har stängt av alla känslor för tillfället. Är rädd för att jag kommer att kollapsa när allt kommer ikapp mig. Min mamma var min bästa vän och hon har stöttat mig hela livet. För snart 4 år sedan förlorade vi vår förstfödde son, och utan hennes stöd vet jag inte hur det hade gått.
Jag vet att man klarar det man måste, men det känns ändå tveksamt hur jag ska kunna ta mig igenom även detta. Det tar liksom aldrig slut på skiten...

Kram Anja

Tack för alla tankar och ord. Det är så skönt att höra era funderingar om hur ni går vidare. Jag känner så väl igen mig i att det går upp och ner och pendlar mellan glädje, sorg och ilska. Jag är nästan bara ledsen när jag är ensam, så jag tror att min pappa och syster uppfattar mig som mycket starkare än jag är. Just nu försöker jag fokusera ganska mycket på det lilla miraklet i min mage som ska komma i början av april. Det är nästan det enda som tillfälligt kan styra undan tankarna på allt annat. Kurs i sorgebearbetning låter som en bra idé. Jag vet dock inte om jag kommer ha tid med det när jag har en liten bebis att ta hand om, men förr eller senare kommer jag att behöva hitta någon typ av samtalshjälp. Det är så mycket annat som kommer upp till ytan nu, bland annat mycket från uppväxten som jag känner att jag behöver hjälp för att hantera. Om det är någon som har tips på någon bra samtalsterapeut eller liknande i Stockholm så får ni gärna skicka namnet till mig.

Och vi ska klara av att ta oss igenom det här allihop, eller hur? En dag i taget är det som gäller. Ta hand om er. Stor kram

Hej, hur går det för dig/er nu? Du nämner inget om din sambo/man, men jag antar att han också påverkas av er sorg. Min mamma gick bort alldeles för tidigt, vid 67 års ålder, för två veckor sedan. Pappa dog för tre år sedan. Mamma hann i alla fall uppleva att hennes sistfödda, i livet lite sökande, dotter (=jag...) äntligen fick en fast relation och ett barn. I somras var hon med på dopet av min nu 15-månader gamla son. Någon vecka senare fick hon en stroke, blev halvsidesförlamad och fick afasi. På ett sätt dog hon ju för oss då, men det ordnade sig så att hon fick ett bra boende på vårdhem och vi började vänja oss vid att åka till henne regelbundet (hon bor på annan ort), att ta hem henne till hennes hus och såg fram emot att vara med henne en längre tid i sommar för att fixa i hennes stora trädgård. Men så fick hon kramper (epilepsi) och dog i sviterna av detta. Begravning nästa fredag. Jag väljer sånger och musik, gråter om vartannat, men gläds också åt vår son som lättar upp i det svåra.
Jag känner verkligen med dig. Hormonsvängningarna att vänta barn, sorgliga tankar om att inte mamma får se ditt barn, din problematiska relation till pappa. Hoppas din syster kan ta lite ansvar om pappa nu så du får tillfälle att gå upp i dig själv och bebben, det behöver du.
Vad gäller sorgbearbetningskurs så finns i Sthlm Svenska institutet för sorgbearbetning. Kolla hemsidan sorg.se och läs pressklippen om killen som startade det, en verklig hjälte. Jag har funderat på att gå en kurs, men ännu inte anmält mig. Köpte däremot boken för några år sedan (se fliken Böcker på hemsidan). Den används i kursen och du kan ju läsa den (köp eller låna på bibblan) för att se om det verkar vara något för dig.
Försök ta en stund i sänder, sedan en dag i taget. Koncentrera dig på nuet (svårt, jag vet, med maggen å allt) och intala dig att det ordnar sig. Du blir en mamma utan mamma (som jag, nu) och det är tomt och skrämmande. Men du/ni kommer att klara det. Och längre fram kan du skriva och samla foton om din mamma så att barnet lär känna sin mormor lite grann på det viset. Det ska jag göra, och tända ljus för mormor och morfar på deras födelse- och dödsdagar.
Det här blev långt. Hade ett behov av att få ur mig. Ska sluta nu. Sköt om dig och de dina! Skriv gärna direkt till mig, om du vill.