Kan man under graviditeten"känna" på sig att något inte är som det ska?

puff

Nej det tror jag inte. De flesta oroar sig väl för olika saker utan att barnen får det i alla fall. Mina fick i alla fall inga funktionshinder och ja, jag oroade mig.

Någon som har fått ett barn med Ds, som känner igen sig?

Nej, nej, så funkar det inte. En del av oss har "känt på sig nåt" och en del har det inte.... Och i ärlighetens namn - visst, jag var orolig när jag väntade min andra son som visade sig ha DS, men jag var hysteriskt orolig med mitt första barn också. Som inte visade sig ha DS. Med mitt tredje barn var jag också orolig, inte för DS eftersom jag gjort FVP, men för allt annat man ändå kan ha eller vad som kan gå fel... Eftersom jag fick ett barn med DS vid min andra graviditet och jag var orolig så skulle man ju kunna påstå att jag "kände på mig nåt". Men jag var ju orolig första och tredje gången också och de gångerna gick det ju "bra" och jag kände alltså på mig fel. (Skriver "bra" eftersom jag inte betraktar min son med DS som något "fel" egentligen.) Så visst kan du få ett barn med DS (det kan ju alla), men sannolikheten för det är väldigt låg skulle jag vilja påstå. Man blir så där nojig i slutet på graviditeten, "tänk om det blir si och tänk om det blir så", "vad har jag gett mig in på", "det här klarar jag aldrig, och blir det si så klarar  jag det absolut inte". Du fixar det här, hur det än blir - och det kommer att bli så bra så bra!

Rubia:

Förutom att du har varit orolig i alla dina 3 graviditeter, fanns det något annat tecken på att din son Anton hade DS?

Vidare läste jag på en annan trån har på FL, där flera mammor till barn med DS hade känt på sig att deras barn hade DS....

Vill gärna gå in djupare på detta och reda ut vad och hur man kännt. Kvinnan som jag läste om i boken igår, menade också att hon under hela sin graviditet med DS tjejn mådde psykiskt illa, men fysistkt ok och hon gick bara upp 10 kg i vikt.

Något som känns igen?

Shabby Chique skrev 2009-02-16 22:28:27 följande:

Absolut inte, har inte varit särskilt orolig med något av barnen.
mådde psykiskt lika bra med DS. barnet som med de andra och fysiskt var jag lika skruttig, med enorm foglossning, med alla tre sista barnen.Är väl inte speciellt orolig av mig annars heller.

Jaså, det är DS-trollet som jagar dig. Passade du inte på att kolla DS när du ändå kollade kön?

Nej, det fanns ingenting som indikerade DS. Ingen av BM såg heller att han hade DS så han var lite otypisk min lille rare gosse, ammade direkt och skrek och gapade och hade sig. Just som sina syskon. Jodå, jag vet att BM inte får säga något etc etc etc, men nu pratade jag faktiskt efteråt med de BM jag hade under förlossningen och de sa att de faktiskt inte sett någonting som tydde på något annorlunda. En parentes i sammanhanget.

Äh, du måste ha viktigare saker att pyssla med när du bara har en vecka kvar till BF. Har tjejen DS så har hon. Jag gick upp 15 kg med mitt första barn, 14 med mitt andra, och 12 med mitt tredje. Mådde utmärkt med mina första två, spydde till v. 20 med mitt tredje. Som sagt alla graviditeter är olika, inklusive de med barn med DS. När man har fått ett barn med DS så är det lätt hänt att man funderar våldsamt mycket på om man gjort något "fel", om man "borde" ha fattat att något var "fel" och det är väldigt lätt att övertolka hur man känt, mått, vad någon sagt etc etc etc. Saker som man inte tänker på eller glömmer av när man fått ett "vanligt" barn. Så gaska upp dig TS och öva på andningen, snart är det dags!