ADHD, ensamhetskänslan och utanförskapet lämnar mig aldrig!
Jag är 29, har ADHD-diagnos med DCD, dvs den nyare benämningen av Damp.
Jag har i hela mitt liv kämpat emot mitt utanförskap. Jag känner mig ofta som en vanlig tjej men ändå inte. Jag var mobbad och utanför från 1-7. I åttan blev det bätre, men i nian var det kaos igen. På gymnasiet blev det lika tråkigt igen.
Jag har kämpat med att försöka förstå varför jag blir utanför. Jag försöker ta reda på vad jag gör för fel.
Jag går just nu på högskolan, andra året.
Jag var först i en grupp, där jag blev utanför direkt. Sedan bytte vi klass allihopa. I min nya grupp blev jag ganska snabbt också utanför och ointressant. Jag funderar ofta på om detta livet är värt att leva.
Jag kommer ALDRIG ha någon bättre status. Jag är världens snällase, tar hand om alla, tar hansyn och hjälper till överallt. När vi nu sitter i gruppen och ska lösa olika matteuppgifter så blir jag utanför direkt. Jag kan inte tänka på samma sätt som de andra. Jag kan inte sitta på lektionen och lyssna och räkna där.
När jag går hem och tar fram det när jag är pigg så lär jag mig av mig själv. Jag har alltså nog ett annat sätt att lära mig på. När jag sitter i gruppen oh försöker prata elelr komma med något så svarar ingen mig. De tittar inte ens på mig och om de gör det så tittar de bort direkt.
När de andra i gruppen berättar historier och annat så lyssnas det till 100% men om jag börjar berätta så börjar de att jprata med varandra istället. Enligt psykologerna på utredningen så är jag helt normal i mitt beteende och i min kommunikation. Jag fattar inte varför? Jag hatar skolan, jag mår skit dåligt varje gång jag går dit. Jag har 4 helt underbara vänner på hemma fronten.
När jag umgås med dessa en och en är allt jätte bra. Det känns som om det är samma sak i skolan. När jag umgås en och en så är jag intressant och personen lyssnar osv. När jag hamnar i en grupp blir jag osynlig och ontressant. Säg nu inte att jag ska ta för mig. Jag är glad positiv och försöker verkligen, efter några veckor ger jag upp.
Nu är jag tyst som en mus, med gråten i halsen. Vi hade matte idag de började lösa uppgiften med en massa klossar. De tittade inte ens på mig. Vi är sju st i gruppen. Jag tänkte ok, skit i det då. Jag tog fram egna klossar och hur jobbig uppgiften är var så löste jag den direkt.
Jag blev helt förvånad. Jag sa då till de andra så här ska det nog vara. De tittade på mig men ingen svarade. Läraren kom coh såg att jag löst uppgiften. Är utanförskap något som är typsikt för ADHD?
Jag vill snart inte längre!!!!!