• Anonym

    ADHD, ensamhetskänslan och utanförskapet lämnar mig aldrig!

    Jag är 29, har ADHD-diagnos med DCD, dvs den nyare benämningen av Damp.
    Jag har i hela mitt liv kämpat emot mitt utanförskap. Jag känner mig ofta som en vanlig tjej men ändå inte. Jag var mobbad och utanför från 1-7. I åttan blev det bätre, men i nian var det kaos igen. På gymnasiet blev det lika tråkigt igen.

    Jag har kämpat med att försöka förstå varför jag blir utanför. Jag försöker ta reda på vad jag gör för fel.

    Jag går just nu på högskolan, andra året.
    Jag var först i en grupp, där jag blev utanför direkt. Sedan bytte vi klass allihopa. I min nya grupp blev jag ganska snabbt också utanför och ointressant. Jag funderar ofta på om detta livet är värt att leva.

    Jag kommer ALDRIG ha någon bättre status. Jag är världens snällase, tar hand om alla, tar hansyn och hjälper till överallt. När vi nu sitter i gruppen och ska lösa olika matteuppgifter så blir jag utanför direkt. Jag kan inte tänka på samma sätt som de andra. Jag kan inte sitta på lektionen och lyssna och räkna där.

    När jag går hem och tar fram det när jag är pigg så lär jag mig av mig själv. Jag har alltså nog ett annat sätt att lära mig på. När jag sitter i gruppen oh försöker prata elelr komma med något så svarar ingen mig. De tittar inte ens på mig och om de gör det så tittar de bort direkt.

    När de andra i gruppen berättar historier och annat så lyssnas det till 100% men om jag börjar berätta så börjar de att jprata med varandra istället. Enligt psykologerna på utredningen så är jag helt normal i mitt beteende och i min kommunikation. Jag fattar inte varför? Jag hatar skolan, jag mår skit dåligt varje gång jag går dit. Jag har 4 helt underbara vänner på hemma fronten.

    När jag umgås med dessa en och en är allt jätte bra. Det känns som om det är samma sak i skolan. När jag umgås en och en så är jag intressant och personen lyssnar osv. När jag hamnar i en grupp blir jag osynlig och ontressant. Säg nu inte att jag ska ta för mig. Jag är glad positiv och försöker verkligen, efter några veckor ger jag upp.

    Nu är jag tyst som en mus, med gråten i halsen. Vi hade matte idag de började lösa uppgiften med en massa klossar. De tittade inte ens på mig. Vi är sju st i gruppen. Jag tänkte ok, skit i det då. Jag tog fram egna klossar och hur jobbig uppgiften är var så löste jag den direkt.

    Jag blev helt förvånad. Jag sa då till de andra så här ska det nog vara. De tittade på mig men ingen svarade. Läraren kom coh såg att jag löst uppgiften. Är utanförskap något som är typsikt för ADHD?

    Jag vill snart inte längre!!!!!

  • Svar på tråden ADHD, ensamhetskänslan och utanförskapet lämnar mig aldrig!
  • Anonym (ninni)

    Skickar kramar till dig. Vet inte hur det är att ha det själv men jag har ett barn i förskoleåldern som har ADHD med DCD så jag vet vad det handlar om.
    Fruktansvärt att läsa om de utanförskap som du beskriver. Det gör ont i hjärtat att läsa om hur elaka andra människor kan vara. Vuxna människor. Varför kan inte denna fulstämpeln på detta funktionshindret bara upplösas? Man är inte dum i huvudet bara för att hjärnan arbetar annorlunda. Detta samhället är så förbannat inriktat på att människor ska vara så "normala" som det bara går. Skrämmande. Fortsätt att kämpa, du är lika bra som alla andra.

  • Anonym

    Tack. Det värsta är att ingen förstår att man är normalintelligent med sin ADHD. Enligt läraren är jag nummer ett av alla 24 i kassen med att skriva uppsatser. Jag är så himla ojämn. Jag är oerhört duktig på vissa grejor. En bra bit mycket duktigare än mina medmänniskor. Sen är de tvärtom med vissa saker. Där är jag extremt dålig. Jag liter nog aldrig mitt emellan. Jag tror inte att de i min grupp gör det medvetet. Jag är nog bara ointressant, jag vet inte.

  • Anonym

    Fokusera inte på att du är utanför i skolan utan på att du är smart och du att du har vänner utanför studierna. Om människorna som går där behandlar dig på det sättet är de inte värda att umgås med dig! Tänk positivt jag har också dålig självkänsla och kämpar med att inte hamna i en negativ tankegång utan peppar mig själv hela tiden det hjälper faktiskt.

  • Anonym (samma)

    Har alltid känt precis som du...har oxå ngn form av adhd iskolan var jag osynlig ingen lyssnade tillslut slutade jag säga något,har alltid känt att det är svår att hänga med i det andra människor pratar om hinner inte med..

  • Anonym (vän)

    Stora Krammar till dig.
    Tyvärr är det nog så att du kommer att få lära dig leva med vissa saker som inte dina kamrater förstår. TEX. din intelligents.
    Du kommer nog aldrig, förstå dig på dina klasskamrater helt och fullt.
    Dom kommer aldrig förstå sig på dig heller. Men så är livet.
    Det är inte dig det är fel på. Du har bara ett annat förhållningsätt till saker och ting än dom.
    Som tur är måste du ju inte leva med dom, när du är klar med studierna så behöver du inte ens hälsa om du möter dom på stan.

    Se det du har istället. Du har vänner hemma vid. Du har inga problem med studierna om du gör dom på ditt sätt. Jag tycker att det är häpnadsveckande att du kommit så långt. Du kanske skulle kunna vara en förebild för min son som kämpar för att kunna bli något när han blir stor! Han har ADD och dyslexi.

    Känslan du har utanförskap är mycket vanlig vid ADHD. Även inom familjen.

    Kram på dig

  • die hard

    Har själv adhd , utanförskapet och ensamhetskänslan är vanligt bland alla som har den diagnosen , här är ett forum du kan läsa lite mera om adhd

    adhdforum.dodecagon.se/

  • Anonym

    Tack alla ni här!!!
    Jag är så glad över att det finns människor som ni!! Till dig som har ett barn med ADHD. Jag är gärna en förebild för honom!! Jag är så stolt över att jag nått så långt som jag gjort. Man är helt enkelt inte ointelligent för att man har detta!!
    Jag kommer bege mig till den länk du hänvisade till, die hard, TACK!!

    TACK ALLA!!

Svar på tråden ADHD, ensamhetskänslan och utanförskapet lämnar mig aldrig!