Ska jag ta med min snart 6-årige son på min mormors begravning? För hans egen del tror jag det skulle vara bra och fint, men vad tycker andra?? Hur brukar man göra med barn som inte är närmare släkt än så, gammelmormor.
Barnvakt går att fixa om det skulle vara så att det inte är lämpligt, och nej, han skulle inte störa det minsta...
Som sagt, jag vill gärna ta med honom, men inte om andra gäster tycker det är opassande.
Jag har en liknande tråd som du kanske kan få några råd från:
www.familjeliv.se/Forum-4-304/m41461191.html
Så länge han kan sitta still och vara tyst; bete sig som man "ska" på en begravning, så är det väl bara att ta med honom? Om han själv vill dvs.
Vad andra tycker spelar egentligen ingen roll.
Hade din son en relation med din mormor? Var han med och besökte henne? Tyckte han om henne? Svaren på dessa frågor tror jag är viktigare än vad andra tycker.
Om din son gillade din mormor och hade en relation till henne så saknar han säkert henne också och då har han också rätt till att ta avsked av henne i kyrkan.
Om du inte tror att din son har något behov av att ta farväl av din mormor så bör han nog inte följa med.
Det här är ett beslut som du som mamma ska fatta utifrån vad du tror blir bäst för din son.
jag hade vår nästan 1-åriga dotter på min pappas begravning. hon satt och sjön och skrattade vilket gjorde allt så mycket lättare. men du ska göra vad som känns bäst för er!
Tråkigt att mista sin mamma 
Barn är bra för både de som kommer dit (lite glädje i all sorg)och dels för att det är bra för barnen att också få ta adjö.
Han kan rita en teckning och ta med och lägga på kistan till exempel.
Barn tar döden mycket mer naturigt än vi vuxna.
Det enda är väl om du orkar ha ansvaret för honom då? Eller om du ska låta en vän/släkting ha det just under dessa timmar?
Ifall han vill gå ut under tiden?
Ifall du är för ledsen o.s.v.
Min då 7-åriga dotter ville absolut vara med på sin gammelmorfars begravning. Hennes storebror ville dock inte och fick var hemma. Hon var väldigt dämpad och grät men hon tyckte också att det var fint. Hade ritat en teckning som hon la på kistan. Vi hade talat om för henne innan precis vad som skulle ske och hur det såg ut.
Bara du och din son kan bestämma.
Tack för svar! Nu har jag läst i den andra tråden också.
Det är inte fråga om någon nära relation, han har träffat henne regelbundet, men då hon både hört och sett dåligt så är det inte mycket till relation de har.
Men jag känner mest att det blir konstigt att utestänga honom från det, han har ju varit med när mostrar och morbror gift sig, när nya bebisar kommit, vid födelsedagar... Det känns som man gör det till något konstigt om begravning är något han inte får följa med på. Dessutom tror jag det kan vara bra, han har funderat mycket på döden och en begravning för en gammal människa som levt färdigt är ofta fin, är min erfarenhet. Själv gick jag på min första begravning när jag var över 20, jag fick inte följa med och hälsa på när någon var döende. Jag hade en enorm dödsångest. Jag säger inte att det var därför, men inte tror jag att det gjorde det bättre. Jag tror själv att även barn behöver hantera döden.
Generellt tycker jag att barn kan vara med. Jag och min bror har alltid följt med på begravningar som barn och vi har också tagit med våra egna. När de var små tog jag med nappflaskor med något gott i tex fruktsoppa. Senare Läkerolaskar osv. När de blev större har de följt med även på "icke nära släktingars begravning" tex grannar. Nu när min pappa dog oväntat i november så var mina söner (mitt i tonåren) två av kistbärarna vilket de klarade jättebra även om de såklart var ledsna, och min brors barn gjorde teckningar som de själva fick lägga in i kistan (innan begravningen).
Enda undantaget är väl om det är ett barn som dött, dels kan det vara jobbigt för barnen själva att vara med (den enda begravningen som mina föräldrar sa att jag inte fick gå på, var när en nära släktings barn dog i en olycka, jag var 11 år) och dels kanske jobbigt även för föräldrarna om andras barn är med. Men annars tycker jag att döden ju faktiskt är en del av livet.
Våra barn har redan varit med på gammelfarfars och gammelmorfars begravningar. Nu var de för små (knappt 4 år och 1 år) för att "uppföra" sig i en allvarlig kyrksal, så vi gjorde så att en förälder stannade med dem i bilen under själva begravningsakten medan den andra var med under gudstjänsten. När akten var slut och alla rest sig från sina bänkar, kom den föräldern som stannat ute in med barnen. Den föräldern och barnen fick sen ta farväl under mindre formella former och lägga en varsin blomma på kistan. Alla närvarande verkade uppskatta det och det var många ömma leenden mot barnen när de kom in med sina blommor. På det viset fick vi alla närvara vid begravningen och säga farväl, utan att riskera att störa någon. Med ett äldre barn hade det ju inte varit några problem att närvara under hela ceremonin även med barnet! Är man orolig att barnet kommer att tycka att det är läskigt att alla är så ledsna, så kan man ju sätta sig långt bak. Fast ledsamhet och saknad efter en kär familjemedlem som gått bort är ju helt naturligt... Våra barn har tagit det helt naturligt och inte blivit skrämda av det.
Sen var hela familjen med vid graven (utan ceremoni) och under begravningskaffet. Ingen har stört sig på det och jag har tvärt om upplevt det som att barnen gett lite av en framtidstro till alltihop och många uttryckte uppskattning över att de var med.
Hej!
jag var sex månader på min första begravning sen har de varit en hel del av den varan. Jag är innerligt tacksam för att mina föräldrar hade modet att låta mig gå - och våga prata efteråt om vad vi hade varit med om. Det gör att nu när tiden börjar närma sig för dom som står en närmast är man lite bättre rustad innför vad som komma skall. Min man å andra sidan var på sin första begeravning som 30 åring (min 95 åriga helsenila farmor där döden var en befrielse) och har är helt oförberedd på vad som komma skall när halva släkten kommer att trilla av tämligen på en gång.
Så: ta med dig sonen men berätta i förväg vad som kommer att hända läs till exempel "Alla små döda djur" eller Godnatt herr muffin och berätta att du kanske kommer att vara jätteledsen.
Kram
För det första...jag tycker att det är självklart att han kan gå med på begravningen. När det gäller frågor om döden kan jag också rekomendera Dödenboken (den heter så)... Underbart bra bok om döden som man kan prata kring...
Tror många kan tycka det är ganska befrianed med barn på begravningar. Lättar upp stämningen lite så länge de inte börjar skrika och störa, då får man ju gå ut.
Fråga din son, inte folk på Familjeliv. Jag har aldrig "stört mig på" barn på begravningar, vilken ålder de än har varit i. Varför skulle jag?