Vad anser du det är att leva i misär?

smutsigt, trasigt, fattigt...

Jag använder ordet misär lite skämtsamt om när det är väldigt stökigt, men egentligen så tycker jag nog att det snarare är när det är riktigt ohälsosamt smutsigt. Som det man ser i det där städningsprogrammet vad det nu heter...

När det är riktigt eländigt.. När det är ohälsosamt skitigt, när posten samlas i högar, när kläder är trasiga och smutsiga, när det inte finns mat på bordet osv
Sedan kan det ju finnas hem där själva utseendet är okej, men där det finns en känslomässig misär.

Ja i en del av fallen.. Men jag tycker inte att alla kandidater levt i misär enligt mig.. det var någon storfamilj där jag inte kunde säga att det var misär. Jävligt stökigt, men inte så himla skitigt.. inte jämfört med dom andra iaf.. däremot var det någon kille som drack mjölk i mängder.. HAN levde i misär.. Det var så jävligt att jag aldrig sett något liknande. Någonsin.

Jag har bara zappat förbi det ett par gånger så det kan säkert stämma som du säger. Men det jag såg - uhhh. Tänk att leva så. Det var något om en kille som hade det vidrigaste badrum jag har sett och jag tror att det var något om att lampan inte funkade så han kissade i mörkret, och kisset hamnade lite överallt.

Jag upplever inte att jag är uppvuxen i misär. Vi hade mjölbaggar överallt i köket, små pälsängrar eller vad det nu var för slags kryp i många garderober, vi hade silverfiskar i badrummet och damm och smuts överallt.

Inrökt lägenhet och sunkigt i allmänhet. Jag minns att dammsugaren var framme kanske 15 gånger sammanlagt, jag minns min mamma svabba golvet 3-4 gånger.

Men det kanske var misär? Man blir ju hemmablind...

Oh, apropå toalett - en megasunkig toalett. Min bror som inte bodde hemma, städade toaletten när han var hos oss, för han tyckte den var så äcklig...

Misär är för mig också där alla som bor där mår dåligt. Jag hade kompisar när jag var liten och deras mamma och pappa städade ALDRIG, men det var den härligaste familj jag träffat och dom är precis lika underbara idag och dom pratar alltid om vilken fantastisk barndom dom hade. Då kan det ju inte vara att leva i misär??

... fast... vi mådde inte så bra... mina föräldrar var alkoholister och ju äldre jag blev, desto mer märktes det och så... Men jag upplever ändå att jag hade en helt okej barndom.

Och jag tycker att misär är .... eh, vad ska man säga... misär är liksom ett fakta. Är det misär här - ja eller nej? Det spelar liksom ingen roll hur personerna som lever i det mår.

Om jag pissar på mitt eget golv och äter upp silverfiskarna i badrummet för att maten är slut - då lever jag ju i misär trots att jag tycker att jag har det bra?