Depression eller? Känsla av att inte passa in......

har du sökt hjälp för det här? har haft samma problem som du och jag skulle kunna ha skrivit det du skrev själv. tyvärr har jag inte fått så bra hjälp alla gånger men jag vägrar ge upp. ska få göra en adhd-utredning framöver bla.

Jaha då finns det fler som mig i alla fall då Ibland känns det som om man kom från en annan planet. Jag har aldrig sökt hjälp för detta. Har tidigare pratat lite med min läkare om att jag förut hade en stark oro och ängslan i kroppen utan anledning och att jag stressar upp mig för allt. han nämnde då att jag kanske hade GAD men han tyckte inte att det var nån mening att börja medicinera just då. Jag skulle ta kontakt om jag ville ha hjälp för detta. Det har i alla fall blivit mycket bättre med det ändå. De flesta i min släkt har psykiska problem, panikångest, torgskräck, oro o.s.v adhd också.

Känner igen mig i det du skriver. Tycker att du definitivt ska ta upp det med din läkare. Om de finner att du är deprimerad eller kanske bipolär eller något så finns det hjälp att få.

Det var jag som skrev inlägget tidigare. Vad är GAD? Tycker att du ska söka hjälp även om det ännu inte gett nåt resultat för mig.Du är absolut inte ensam. Jag har haft känslor av att inte höra hemma någonstans sedan jag var liten och även oro och ängslan utan orsak som resulterar i ångesattacker. Känner mig inte hemma någonstans, inte ens i min älskade familj. Precis som du har jag förut tagit till alkohol och cigaretter, dock aldrig narkotika. Önskar oxå att jag kunde förstå mig själv. Hoppas verkligen att det finns hjälp att få någon gång.

GAD är generaliserad ångest syndrom som just visar sig genom överdriven ångest och oro utan speciell orsak. Just det här med att inte känna sig hemma nånstans, har inte kopplat det till det andra men det kanske hör ihop. Konstigt att känna sig ensam med fullt med folk runt omkring. Jag är inte den som söker hjälp i första taget, vill heller inte ta mediciner. Jag har inte kännt denna oro på ett tag nu men nu kommer den smygandes helt utan anledning. Det är som en klump i magen som inte försvinner.

Anonym (anna)
Hur är det för dig då?

Hur hade du det som barn? Dina känslor känner jag igen, uppvuxen i dysfunktionell familj. Då är det vanligt att man som vuxen bär med sig oro, ängslan, längtan bort till något som man egentligen inte vet vad det är. Själv har jag liknande problem, samt svårt att finna någon ro i den trygga vardagen.

kram

Anonym (sol): Mina föräldrar skilde sig när jag var ca 4 år. Jag bodde då växelvis. mamma och pappa var osams och jag fick t.ex. inte ha de kläder pappa hade köpt till mamma. Jag fick ha speciella kläder de dagarna det var bytesdax. De öste skit om varandra till mig, så jag var ganska mycket i kläm. Jag längtade tidigt att få flytta hemifrån för att slippa allt och bara rå om mig själv. Mamma var sjuk och pappa är ganska egotrippad så där var jag mest för mig själv och skötte hushållssysslorna åt honom. Jag hade egentligen ändå en ganska bra uppväxt om man jämför hur många andra har haft det, så jag klagar inte. Men jag fick nog redan från början bli vuxen. Storasyster hade mycket problem och mamma var ensamstående till oss två så hon tog den stora platsen, jag skötte mig ju så bra ändå. pappa är ingen känslomänniska och har t.ex. aldrig frågat mig hur jag mår. Jag har alltid varit lydig och snäll men i sena tonåren fick jag nog. Det var då jag t.ex. drack, tog droger, skar mig i armarna och bara ville dö. Detta i all hemlighet. Det är min historia i alla fall.