Är livet som mamma så här tufft???

Du är fullständigt normal,vi har alla bättre eller sämre dagar.Ibland tål man ingenting även när det gäller tålamod till vuxna.Dom dagarna som du tycker är jobbiga med ditt barn så är det säkert lite allmänt jobbigt.

klart det är tufft

snälla barn, har alltid undrat vaad den termen baseras på?
ALLA barn är snälla, bara mer eller mindre "krävande"
första året var jobbigast, innan man fick dem sova hela natten (min åsikt)
sömnlöshet, noll egentid, oro och hormonerna som rusar gör livet extra tufft.

meeeen ...det går över
i några dygn iaf innan trotsen börjar
1 år, 2 år, 3 år, 4 år, 5 år....osv
tills den dagen de flyttar ut

humor...sån behöver man en del av med barn

men misströsta inte, prata med bvc, eller psykologen där
ibland räcker det med bekräftelse på att man faktiskt får lessna på att vara mamma (tom om man kämpat stenhårt för att bli det ) och man får tycka barnen är dryga

men man bör klara av att hålla det till "känna" dvs inte handla på känslorna
för om man handlar behöver man skaffa sig ventil, så att det inte riskerar att bli handlingar som inte går ta tillbaka
och bvc psykologen är en start...(eller så traschar man en diskussion på effell*asg*)

Min dotter är snart fyra och jag känner och beter mig fortfarande som du ibland. Jag försöker intala mig att jag även känner så inför andra i min omgivning. Man orkar inte alltid även om man har goda intentioner och vet hur man vill behandla folk. Det är mänskligt att ens krafter tar slut emellanåt.
Har du en stöttande partner, mamma, syster eller någon? Be om hjälp, var inte rädd för att berätta för din omgivning hur du känner. Du klarar inte allt själv.
Kram

Släpp skulden om att du BORDE vara tacksam dygnet runt... du är inte mer än människa... Se till att få egentid, få pappan att ta ett steg till in i arbetsbelastningen och inse att man orkar inte allt.

Jag har 3 st på 5 år och yngre och var hemma själv hela veckorna, det är kitjobbigt, men man måste våga be om hjälp, att "lufta" det man tycker är jobbigt, problem löser sig många gånger bara man får prata om dem... ta kontakt med BVC och fråga om du kan få träffa deras kurator t ex...

Jag och min sambo har pratat om detta vid ett flertal tillfällen eftersom detta händer ibland...han tycker inte det är något konstigt att man tappar tålamodet ibland för att ha barn är jobbigt.
Men det känns SÅ fel att ryta åt en 1 åring, har ju alltid sett mig som en lugn och tålmodig mamma som tar ett andetag och gör ett nytt försök och inet en som skriker och vrålar och sliter sitt hår.

Visst så inträffar detta då jag redan är frustrerad eller trött.....så det är absolut inte så att jag jämt är sån här men jag ångrar mig SÅ varje gång och önskar att jag lärde mig till nästa gång....men sen är nästa gång här och jag mår lika dåligt igen.

Trodde nog eftersom vi fått kämpa så för henne att man skulle uppskatta henne på ett annat sätt och se allt på ett ljusare sätt...för detta var ju allt man längtade efter när vi kämpade så med bahandlingarna.

Minns barn en taskig barndom...vill ju inte föstöra henne för resten av livet...vil ju ge henne en bra uppvaxt men det känns som jag är snett ute redan efter ett år.

Hade ingen aning om att det skulle vara så här jobbigt att vara mamma.....alla får ju det att verka så enkelt.

Är lite rädd för att kontakta BVC för tänk om de håller extra koll på mig bara för det och tror att jag ska göra något knasigt...tänk om hon kommer dit med att vanligt blåmärke vid en kontroll och de tror jag slagit henne?
Samtidigt skulle det vara skönt att prata med någon som kan detta.....fast att höra från er hjälper det också.

Förskönar man föräldraskapet för mycket innan barnet kommer att man får en chock när det visar sig att man inte bara sitter och dricker kaffe med andra mammor hela dagarna? Hade önskat att det funnits någon eller någon bok som verkligen berättat ÄRLIGT hur det kan kännas...för jag har bara fått höra om sömnbristen och den klarar jag galant om man jämför mot allt annat.

Kan du så klart ha rätt i, man tror ju aldrig det ska drabba en själv.

Ja att vara mamma är klart det jobbigaste jag någonsin gjort och det händer många gånger jag funderar på om jag verkligen kommer att klara det. Men samtidigt är det det finaste också...jag har bar stunder även om de inte komem rfram här.

Det jag kan vara rädd för att jag reagerar så starkt nu, vad händer när hon verkligen är i trotsåldern eller är tonåring. Eller blir det lite lättare när man känner att man kan prata med dem?

Hehe det där känner jag igen, när jag har rytit åt sonen och får dåligt samvete så tänker jag "åh jag ska aldrig skrika på honom igen" och så är det samma visa igen efter några timmar eller dagen därpå.. Men det är okej, man kan bara göra sitt bästa, eller hur?

Dåligt samvete är en del av att vara dålig förälder och det är en del i vad som gör en till en bättre förälder. För då vet man att man gör fel ibland och försöker bättra sig. Ingen är perfekt men alla kan försöka att bättra sig.

Det tog fyra år innan vi fick våran efterlängtade son, och precis som du så känner jag att jag kanske borde vara mer tacksam och inte gnälla över småsaker. Men sen kommer jag på mig själv- det är ingen semester att ha barn. Ibland blir man jävligt less bara och orkar inte. Men då räcker det med att få höra "Jag tycker om morot, mamma" så vet man att det är värt det.
Men när man är inne i trotsåldern så känner man bara ibland att man vill gå och dränka sig.

Ja herregud!

Min minste är 19 mån och kommer och viftar med sitt minimala pekfinger och vrålar tyst! Det blir lättare när de blir större på så vis att det man säger verkligen uppfattas, däermot  blir viljan enorm och när de kommer upp i tonåren slutar hjärnan att fungera och de blir så egotrippade att man vill finfördela dem med en osthyvel, och den får gärna vara slö...

Teskedsmamman skrev 2009-02-25 16:23:55 följande:

Om ni bara anar hur mycket bättre det redan känns.....har desutom kramat om min dotetr rejält och sagt att jag är ledsen för att jag röt. Inte för att hon förstår men ändå!!!

Måste nog sänka mina krav och inse att jag inte orka allt och acceptera att tålamodet ibland inte räcker till...kanske lära mig att backa innan det är försent. Men det är inte enkelt för en som gillar att ligga på topp och gillar när saker och ting är som det ska.

Anonym (Så slut.) skrev 2009-02-25 18:02:55 följande: