MYCKET viljestark 3-åring...

Tja....

När mina barn säger fula saker till dem så säger jag bestämt att jag inte vill bli kallad sådana saker. Säger att jag blir arg och sårad att jag inte tycker om att höra sånt. Sen bryr jag mig inte mer om att ta den fajten, (särskilt inte i den låga åldern känns det särskilt givande att ha en konflikt om fula ord för de fattar inte så mycket ändå) utan stänger av TVn och tar med barnet till bordet utan så mycket mer bråk. Då får barnet bli så argt det blir men jag står ut med det och kan bortse från det och hålla fokus på att vi ska äta. Ibland blir jag jättearg så det syns och märks men försöker då behärska mig så att barnet inte ska behöva bli rädd. Gissningsvis behöver inte viljestarka barn mer skäll och argare föräldrar utan lite mer tid och lite tydligare ledning.

Vid dagishämtning kan man fråga personlaen om de kan bistå med att för det första förbereda barnet på att det kommer att hämtas snart om problemet möjligtvis ligger där. Man kan också fråga om de under en period kan hjälpa till ute i hallen, det har de gjort för mig och mitt äldsta barn. Just för att det skulle kunna hjälpa att bryta ett tråkigt mönster.

Det är så svårt att säga egentligen eftersom alla har olika referensramar för vad som är jobbigt och vad som är mycket bråk och skrik. Envisa barn låter. Det är inte farligt och jag tror de behöver stöttning och närvaro medan de lär sig hantera känslan av besvikelse över att de inte får som de vill i alla lägen.

Läs Jesper Juuls böcker. Kanonbra om man vill ifrån att ha ständiga viljekamper där föräldrar och barn låser sig i varsin trotsig position.

Fick ett tips som jag testat de senaste bråken. Min son slåss ibland när vi sagt till honom något. jag hörde av min kompis att man ska sätta sig ner och hålla om - jag gjorde det och då började han gråta och ville bli tröstad och gosa. Vi blev vänner istället för att han fortsatte att slå sparka osv som han liksom bara fortsätter med. Annars har vi kört att han får bli iväglyft till ett annat rum och det tyckte han var trist och så förstod han att han måste sluta, men sista tiden har han inte alls brytt sig om det.

Ang maten så har vi kört att om han inte vill ha så ignorerar vi honom och då brukar han komma och äta!

Det där låter som min pojke varit i perioder. Vissa veckor är bara jobbiga, medan han nästa kan vara en ängel.

Jag tar bara de strider jag måste. Ibland beror det jobbiga humöret på att han är för trött, och då kanske han får sitta i sim matstol framför TVn och äta kvällsmat. Humöret brukar bli bättre om han äter:) Ibland så säger jag att det är mat, sen äter jag/vi kommer han så kommer han ... han brukar oftast komma efter en (lång) stund. Ibland blir jag arg, men ibland gör det bara att han inte äter alls ...

Tror inte riktigt de förstår innebörden av ful, dum, äcklig m m, så de måste ju testa de orden för att lära sig hur de funkar.

Vill han inte klä på sig till/från dagis, så sätter jag honom i vagnen och tar med en filt. Ibland blir det kittling och brottning ... beror på mitt och hans humör och ork.

Tack för era svar!

Favoritorden sedan ett år tillbaka är dum och dumma. Dessa ord förstår han mycket väl, äcklig vet han vad det betyder i förhållande till mat men inte till person, ful vet han inte vad det betyder. När det hela började valde vi att inte göra en så stor affär av det hela. Ville undvika att dramatisera det hela. Vi sa mer i ganska neutral ton att det är otrevligt att kalla någon för dum och jag/pappa/syster/kompisen blir ledsen när du säger så. Men i och med att detta inte har hjälpt så har vi blivit mer tydliga. "Jag blir arg och ledsen är du säger så till mig. Jag tycker inte om det och jag vill att du slutar säga så till mig". Det hjälper sällan. Oftast slutar det med att jag går iväg och förklarar varför. Ofta springer han efter, skrikande att jag är dum och hamrar mig på benen.

Vad gäller middagarna så är det ofta problem. Mycket skrikande. Det vore väl egentligen inte så mycket mer än att bara bita ihop, om det inte vore för hans tvillingsyster som har väldigt svårt att äta när brorsan ligger på golvet och gallskriker. För att han vill titta på teve/maten är äcklig/ketchupen ligger fel på tallriken /stolen är ful eller något liknande.

Vid hämtning på dagis hjälper personalen ofta till men det är inte alltid det funkar heller. För han vet att jag snart kommer och då ska mamma hjälpa honom. Och när jag väl är där så ska jag inte hjälpa honom utan han ska göra själv men gör inte själv.

Jag har läst Jesper Juul och tyckte faktiskt inte att de gav särskilt mycket. Tyckte mest att det var en massa exempel på hur man INTE ska göra. Eller rättare sagt, det funkar oerhört bra med Edith men inte alls lika bra med Sixten.
Däremot så följer jag hans coaching i "Vi föräldrar" med stort intresse. DÄR tycker jag att han i många fall lyckas konkretisera sitt förhållningssätt på ett bra sätt.

Fler förslag, synpunkter och råd emottas tacksamt.

På avdelningen "Välja sina strider" har vi löst allt bråk och gnäll om att hellre kolla på tv än äta middag genom att förlägga TV-tiden till EFTER middagen. "Jag vill titta på film/spela tv-spel!" bemöts helt enkelt med "Ja, visst får du det. Efter att du ätit mat, precis som vanligt".

På helgerna håller vi inte så hårt på den regeln, och de är då bråk kring TV dyker upp oxå.

Min fyraåriga bonus är inte SÅ tjurskallig, så när han kinkar om att ketchupen hamnat fel eller nåt så brukar det räcka att säga "Oj då, blev det fel? Men du, vi får göra på ditt sätt NÄSTA gång istället, påminn mig om det!"
Jag har dock en systerdotter som var sådär fullkomligt hopplös och kompromisslös som liten... det var ingen som nånsin hittade en metod som bet på henne, det var bara att låta henne skrika sig trött... *pust*

SCSI skrev 2009-02-27 21:33:41 följande:

Shit, jag som hade hoppats på nån mirakellösning

SCSI skrev 2009-02-27 21:33:41 följande:

Ja, det är lite som att välja mellan pest eller kolera. Utan teve innan middag=barnen ryker ihop så stickorna ryker medan jag fixar middagen som ibland blir vidbränd pga konflikthantering (att låta dom hjälpa till att laga middagen utmynnar oftast i kaos). Titta på teve innan middagen= inga bråk mellan barnen, ingen vidbränd mat, men oftast fullkomligt kaos när teven ska stängas av och därefter är ALLT fel.

Har en 4-åring med samma lika vilja.
Oj vad tufft det är alltså!
Söker också lösningar och har precis börjat läsa Jesper Juuls böcker.
Och kan säga att det lilla jag ännu hunnit läsa är TOPPENBRA!

Det som är positivt är att dessa viljestarka barn kommer kunna lyfta berg som vuxna och bli kompetenta och utföra mycket!
Håll fast vid det långtidsperspektivet när det är jobbigt!

Men Obs jag har samma vid dagishämtning och tex när vi ska gå hem från något eller gå in eller gå ut eller åta mat eller åka och handla eller stanna hemma eller annat =) så jag vet verkligen hur det är=)

Topdog: Åh vad jag känner igen mej! =)

Hjälper iofs inte dej, men skönt att se att fler har barn som mina,känner mej rätt ensam med det annars...

Ja, man biter ihop tills de blir 5-6år nånting.
Systerdottern kom dessutom på att om man låser in sig på husets enda toalett när man är arg så tar det inte så lång tid innan nån av de andra sex personerna i familjen tar notis om en... alltid är det NÅN som behöver kissa liksom.