Min man är familjens svarta får och har blivit uppfostrad till en känslomässig sten. Hur kan jag hjälpa honom?

ingen?

Jag tycker att du ska prata med honom om dina tankar angående er flicka. Och då kanske det lite smidigt kommer upp hur familjen har haft det. Jag är sån som inte kan hålla tyst så jag hade sagt rakt ut till honom på julaftonskvällen att det var orättvisa julklappar...

Min sambo har bara en syster men han har också blivit något av det här att "killar klarar sig alltid". Det märks när det kommer till flytt och andra praktiska saker då systern får mer hjälp. Men han är jättekramig ändå så det behöver ju inte bero på bakgrunden heller.

Ja du..... usch vad svårt. Men jättebra att han har dig som bryr dig o älskar honom! Tro bara inte att det är din uppgift att "fixa honom". Men visst kan du hjälpa till.

Kan bara säga att jag också varit utanför i min familj. Jag åt middag efter alla andra, satt på mitt eget rum dygnet runt och följde aldrig med på semestrar, eftersom jag o mammas sambo inte kom överens o då var det jag som fick flytta på mig eftersom dom hade barn tillsammans och hon "behövde sin pappa".
Men man kan bli lycklig ändå. Och jag har aldrig haft problem att knyta an till min son.

Jag tror nog att känslorna kommer, om inte direkt så med tiden. Det är nog bra om din man får vara föräldraledig för det är rätt så omöjligt att knyta an till barnet när man är tillsammans 24/7.

*är anonym för att jag inte vill röja min mans eller hans familjs identitet*

Jag FÖRSTÅR verkligen.

När jag träffade min man för 3½ år sedan så tyckte jag att han var en sådan stark personlighet (speciellt i jämförelse med min f.d. som var en jättebebis) och en riktig man. Där var det ord och inga visor och jag kände att : äntligen en riktig karl!

Efter ett tag började jag undra, blir han aldrig mjuk? Jag har t.ex. aldrig sett honom gråta eller bli överväldigad av känslor åt något håll.

Efter ännu ett tag började jag se att hans föräldrar (som håller en perfekt familjebild utåt) inte visar känslor. På alla dessa år har jag sett 2 ömhetsbetygelser dem emellan. En gång höll hans pappa handen bakom mammans nacke och masserade henne och vid ett annat tillfälle gav de varandra en kram och en puss inför en utlandsvistelse för mammans del. För mig blev det aha-upplevelser. Mina föräldrar kanske visserligen är åt andra hållet men de pussas, håller handen, åker på kärlekssemestrar och nyper varandra i baken ibland. Sedan såg jag att de inte visar honom känslor. Eller... iaf inga positiva känslor. En pliktskyldig kram som tack vid födelsedagar och jul men aldrig ett "jag tycker om dig eller jag älskar dig". Min far säger det sällan heller men han ställer upp på helt andra sätt. Om han har gått ner 2 kg så säger de t.ex. "Du har ju 10 till att gå ner" eller om han byggt vedboden klar "Ja men du har ju inte målat den". Alltid ett MEN... Vad han än gör så är det aldrig tillräckligt bra, tillräckligt billigt eller tillräckligt rätt gjort för dem. Hans två barn som han fick när han var 18 skulle "aldrig ha kommit till världen" och detta påpekar de tillräckligt ofta... Hans ekonomi är obefintlig efter att tvingas betala av lån (ca 10000 kr har vi arbetat oss ner till nu) till dem sedan han var typ 15 år. Att hans syster har ännu större lån hos dem men har dubbelt så mycket i lön motför honom bryr de sig inte om. Hennes skuld har minskat 500 kr på ett år och om vi missar en månad så törs man knappt svara i telefonen för att man får utskällningar.
Systerns barn älskar svärmor som "sina egna" eftersom hon fått vara så nära dem men hon har inte velat eller ens försökt vara nära "våra" barn. Systern får saker titt som tätt, vi får en limpa varannan månad när hon bakat och det blivit över ... typ...

Ok...

Inga komplimanger (" du ser ut som en kumlafånge" "Dra in fetmagen")
Ingen bekräftelse (får aldrig höra att han är bra på ngt)
Inget stöd (hans barn mår dåligt p.g.a. biomammans missbruk)

Inte underligt att han har svårt att visa dessa saker själv!!!

Jag vet inte hur man ska få dem att lära sig att visa det eftersom det är något som man blir lärd som barn. Ofta mår jag dåligt för att han sagt ngt som sårat mig. t.ex. Jo, blåbärspajen var god MEN... och han hör inte själv att det som kommer efter MEN:et inte ens behövs sägas eftersom det inte fyller ngn funktion att säga att man tycker bättre om en annan slags smulpajdeg (t.ex.)
Komplimanger har jag fått lära mig att fråga efter: Visst blev det bra när jag var hos frissan? (då har jag lagt in att jag tycker att det blev bra och förhoppningsvis stimulerar det undermedvetet honom till att bifalla)

Jag vet inte hur man ska stödja men till slut har min man börjat själv inse att han inte räknas till familjen och att han måste starta sin egen familj. Hans önskan att vara delaktig i familjen kommer däremot inte att försvinna så lätt. Så fort de ber om hans hjälp eller han ser en chans att bli bekräftad positivt så tar han den. Ibland även på vår bekostnad. Han hjälper hans pappa med veden istället för att ta in vår fastän vi inte får hjälp av hans far att ta in vår...

Det finns så mycket att skriva men slutkontentan är att

JAG FÖRSTÅR! Och det är supersvårt! Vi har varit hos familjerådgivning för detta och ska på ett samtal till snart, för att lära oss att hantera detta bättre.

Lycka till!!!

Ja, min man har val lite samma bakgrund. Hans familj har dock blivit battre med aren, (framforallt hans mamma), sa det har ju hjalpt lite, (fast det ar mycket som fortfarande ar knasigt).

Jag kan ibland kanna samma radsla for framtida barn som TS, men sen ser jag honom med barn och vet att allt kommer bli bra.

Jag ser det som sa har: Min man ar som han ar, det ar en del av hans personlighet. Den dagen han kan tanka pa det och vill prata med det om mig sa finns jag dar for honom. Tills dess sa visar jag honom hur viktig han ar for mig, och forhoppningsvis ar det tillrackligt for att han skall kunna visa samma uppskattning till framtida barn.

Annars sa kanske familjeterapi, eller parterapi ar bra bara for att verkigen forsakra er om att ni vet var ni har varandra och sa. TS, har du forklarat din oro, och vad sager han da?? Jag har sagt flera ganger att jag inte vill att min man skall behandla sina barn som han sjalv blivit behandlad, och nar vi val far till det sa vill jag ga pa lite alla mojliga kurser, (om barnuppfostran och sant), sa att vi kan starta pa samma stalle bada tva. Vi ar ju inte bara ratt sa olikt uppvuxna, vi ar ju fran tva olika kulturer med, sa det kan aldrig skada med att tanka lite i forvag.

Jag, och mina syskon har aldrig fått riktig kärlek, bara saker ingen ömhet. Kommer inte ihåg någon gång vi fått en kram eller nått positvt.
Så mina förhållande har oftast slutat med att de tycker jag är kall.

Men den dagen jag fick barn, det var så härligt att ge ömhet kärlek som man aldrig fått själv, antagligen är det lättare att öppna sig för barn..
Så jag hoppas och tror att han kommer att ge ert barn allt han aldrig själv fått...
lycka till

kram jag

*puffar*